”Så länge du orkar, spring tills du blir utbytt.”

Henke Larsson i Sommar

torsdag 15 december 2011

ARBETAR ÄLDRE LÄNGRE AV EKONOMISKA SKÄL

Ett centralt mål för välfärdspolitiken är att pensionerna ska vara tillräckliga (”adequate”). Pensioner som är otillräckliga är inte uthålliga utan kommer efterhand att skapa ett politiskt tryck på kompenserande reformer. Vad som är en tillräcklig pension är svårt att definiera och beror bl.a. på medborgarnas varierande preferenser och politiska ambitioner. Man brukar tala om att pensionerna ska säkerställa att äldre inte riskerar fattigdom eller behov av socialbidrag och att de äldre kan behålla en rimlig del av sin levnadsstandard, utan att det sker på bekostnad av kommande generationer. Pensionärerna anses klara sig på lägre inkomster för att de inte behöver spara till pensionen, arbetsrelaterade utgifter försvinner, försörjningsbördan är lägre och de flesta har betalat av stora delar av sina skulder. Ofta mäts tillräcklighet i kompensationsgraden av allmänna och avtalade pensioner. Ett mer relevant mått är ersättningsgraden som visar hur stor andel av den disponibla inkomsten som man får behålla efter pensioneringen.

Det finns gott om vittnesbörd om att äldre i många länder arbetar längre för att få en tillräcklig pension. I Tyskland är det numera vanligare att personer med låga pensioner arbetar längre, vilket framgår av blogginlägget ”Den fjärde pelaren” den 2 november 2011. Särskilt för tyska män ökar sannolikheten att fortsätta att arbeta om pensionsinkomsterna är låga. I USA tvingas allt fler äldre fortsätta arbeta ganska länge för att pensionerna inte räcker till en dräglig försörjning.

Även i Sverige arbetar de äldre allt oftare längre. Både andelen sysselsatta och medelarbetstiden har som tidigare visats ökat de senaste åren. En viktig fråga är givetvis om man fortsätter att arbeta för att pensionen inte räcker. Anders Klevmarken (se länk under Läsvärt) har dock visat att det främst är välutbildade män och egenföretagare som fortsätter att arbeta. Personer med högre inkomster arbetar oftare vidare, ett basbelopp högre inkomst minskar sannolikheten att sluta förvärvsarbeta med ca 6 procent. Å andra sidan, när Klevmarken använder SHARE-data finner han att det är personer som har det svårast att få ekonomin att gå ihop som har den klart största förvärvsfrekvensen efter 65 års ålder. Det pekar på att det också i Sverige finns en grupp av personer som behöver fortsätta arbeta efter 65 för att få hushållsekonomin att gå ihop. Resultaten är med andra ord inte entydiga.

Rapporten ”Efter 65 – inte bara pension” som presenterades i veckan (se länk under Läsvärt) kastar nytt ljus på denna fråga. Sara Örnhall Ljungh och Magnus Sjöström på Socialdepartementet har undersökt de äldres ekonomiska situation. De visar bl.a. att nyblivna pensionärer som är 66 år i genomsnitt har disponibla inkomster som motsvarar 96 % av inkomsterna de hade i åldern 61-63 år men spridningen är stor. För de som förvärvsarbetade i denna ålder blev inkomsterna efter pension 92 %. De relativa inkomsterna efter pensionering har varit ganska oförändrade sedan 2004.

En förklaring till den mycket höga ekonomiska standarden efter 65 är just att allt fler äldre fortsätter att arbeta. Enligt rapporten har andelen 66-åringar med löneinkomst ökat från 19 till 36 % mellan 1997 och 2009. Arbetsinkomsterna utgör dock endast en mindre del av inkomsterna, ca 5 % för alla 65+ och 19 % för 66-åringarna.

Detta tyder på att ersättningsgraden även frånräknat arbetsinkomster i genomsnitt ligger nära 90 %. Om man tänker på att pensionärer ofta kan minska sina utgifter, kan dra fördel av olika pensionärsrabatter m.m. är det inte uteslutet att den ekonomiska standarden direkt efter pension för de flesta ligger nära standarden några år före pensionen, eller faktiskt är högre. Dessa resultat pekar knappast på att äldre i Sverige i dag skulle behöva arbeta för att få en tillräcklig standard.

Frågan blir då om andelen äldre med låga inkomster har ökat. Sverige utmärker sig ofta i internationella jämförelser med att ha en låg andel äldre som faller under olika mått på fattigdom. I OECD:s rapport ”Pension at a Glance 2011” visas att andelen ”fattiga” äldre (med inkomster under 50 % av medianinkomsten) är 10,6 % i genomsnitt i OECD, mot bara 6,2 % i Sverige. I de flesta länder är ”fattigdomen” betydligt högre bland pensionärer än bland alla i befolkningen, med undantag för i länder som bl.a. Tyskland, Kanada och Sverige.
(Vänsterklicka för större bild)
Pensionsmyndighetens beräkningar i Socialdepartementets rapport visar att pensionerna under 2000-talet utvecklats särskilt gynnsamt för personer med garantipension. Man har beräknat ålderspension efter skatt för typfall med ogifta pensionärer med olika nivå på inkomstpensionen. Beräkningarna visar att personer utan inkomstgrundad pension har fått de största förbättringarna sedan det nya pensionssystemet infördes, den reala pensionen efter skatt har ökat med ca 21 %.

Andelen ”fattiga” över 65 år, med inkomster under 60 % av medianinkomsten, har ökat sedan mitten av 2000-talet enligt SCB:s beräkningar i Socialdepartementets rapport. De äldre har visserligen i genomsnitt fått en ökad standard, men inte i samma takt som de yngre i befolkningen. Den s.k. relativa fattigdomen för äldre ökade när ökade reallöner och jobbskatteavdrag höjde de disponibla inkomsterna för yngre mer än inkomsterna för äldre. De senaste åren minskar andelen ”fattiga”.


Ett annat sätt att försöka mäta ekonomisk sårbarhet görs i ULF-undersökningarna. SCB har sedan början av 1980-talet frågat hushåll om de har svårt att klara löpande utgifter. Mätningarna visar att äldre i betydligt lägre grad svarade att de har svårt att klara sig än genomsnittet för alla svarande. Andelen som uppger svårigheter ökade för både äldre och samtliga i befolkningen under 1990-talskrisen, men har sedan gått ner igen.

Andel äldre som har svårt att klara löpande utgifter


Aktuell forskning, Socialdepartementets rapport m.fl. underlag tyder sammantaget på att den ökande andelen äldre som arbetar i Sverige än så länge inte kan förklaras av otillräckliga pensioner. Den ekonomiska standarden de närmaste åren efter pensioneringen är i genomsnitt mycket hög och den ekonomiska grundtryggheten relativt generös. Det finns ingen systematiskt trend att fler äldre lever med låga inkomster eller uppger ekonomiska problem. Det är relativt sett mycket ovanligt att äldre erhåller socialbidrag. Äldre är mer förmögna än yngre, de har den högsta nettoförmögenheten, visar rapporten.

tisdag 6 december 2011

"USE IT OR LOOSE IT"

Politiker, arbetsmarknadens parter och medborgare i allmänhet har länge i stort varit överens om att pensioneringen ökar välfärden. Så var det säkert för hundra år sedan när den allmänna pensionen infördes i Sverige. Arbetare som då hade turen att bli gamla var normalt utslitna och orkeslösa och kunde inte försörja sig. De blev alltför ofta fattighjon och fick avsluta sina liv utan värdighet. Den första ålderspensionen var i princip en sjukpension, den som hade nått den aktningsvärda åldern 67 år kunde antas vara orkeslös. Pensionen ökade välfärden, den gav en försörjning och gjorde äldre mindre beroende av sina barn och andra anhöriga. Övertygelsen om pensionernas goda effekter har inneburit att vi använt en betydande del av det ökade ekonomiska välståndet sedan dess till att förkorta arbetslivet.

Så övertygade har man varit att forskning för att utvärdera pensionernas välfärdseffekter knappast har genomförts. Först under de senaste årtiondena har forskarna börjat bygga upp innehållsrika databaser där äldres hälsa, ekonomi m.m. följs för individer över många år. Det började i USA med ”Health and Retirement Study HRS”, som sedan följts av liknande undersökningar i bl.a. Europa (”SHARE”).

Nu börjar allt flera ställa sig frågan, är välfärdsvinsterna lika entydigt positiva i dag när de flesta runt 65 år är friska, välutbildade och kan väntas leva kanske 20 år till. Hur påverkas hälsan, ekonomin, sociala aktiviteter, livskvaliteten osv. av att sluta arbeta och hur påverkar pensionsreglerna behovet av vård och omsorg.

En central fråga är givetvis hur människors kognitiva förmågor påverkas av att sluta att arbeta. Det finns en vetenskaplig konsensus om att flera kognitiva förmågor reduceras med åldern. Särskilt påverkas det s.k. episodiska minnet, dvs. förmågan att minnas gångna händelser som man medverkat i. Nedgången varierar kraftigt mellan olika personer, för somliga försämras minnesförmågan tidigt, andra drabbas av Alzheimers sjukdom, några behåller kognitiv vitalitet mycket högt upp i åldrarna. Det mesta tyder på att mycket styrs av vårt genetiska arv. Forskningen pekar dock på att faktorer som utbildning, typ av yrke, livsstil m.m. påverkar nedgången. Både den enskildes och samhällets val kan med andra ord påverka utvecklingen för de äldre. De kognitiva förmågorna är en del av landets humankapital, vårdas detta kapital bland äldre kan det bidra både till tillväxten och till att reducera behovet av vård och omsorg. Regler och normer för pensionering har således vidsträckta effekter på välfärden och ekonomin.

Övergången till pension medför ofta stora förändringar i livsstil, fysiskt aktivitet, sociala kontakter m.m. Arbetet innebär för många höga krav i många avseenden, inte minst intellektuella ansträngningar. Både fysisk och social aktivitet i jobbet kan bidra till att de kognitiva förmågor stimuleras. Förlusten av dessa stimulanser i arbetet efter pensioneringen, som inte kompenseras på annat sätt, kan bidra till en snabbare nedgång i kognitiva förmågor.

Studien ”Mental Retirement” (se blogginlägg den 16 september 2011) pekade på att de äldres mentala förmåga är lägre i länder där man pensionerar sig tidigare. Frågan är om det också finns samband på individuell nivå, dvs. hur påverkas kognitiva förmågor av pensionering. I en ny studie från forskaren Eric Bonsang och kollegor har man försökt mäta pensioneringens kausala effekter genom att använda data i HRS för 1998-2008 och i SHARE för 14 Europeiska länder i de två första undersökningsetapperna 2004 och 2006. Forskarna använder bl.a. samma mått på kognitiv förmåga som i ”Mental Retirement”, dvs. förmågan att minnas 10 ord omedelbart och efter en stund. Information om pensionsstatus och tid med pension erhölls från enkätfrågor. Skillnader i olika länders pensionsbeteende används för att mäta effekten. Man använder sofistikerade ekonometriska metoder för att kontrollera för bl.a. sammansättningseffekter och endogenitet. Resultaten pekar på att pensionering har en stark och signifikant negativ effekt på den kognitiva förmågan, en nedgång av förmågan med närmare 10 %. Detta stämmer enligt de holländska forskarna överens med vad man funnit i tidigare studier.

Bonsang och kollegor konstaterar att resultaten stöder ”obrukshypotesen”, dvs. en minskning av aktiviteter bidrar efterhand till förtvinade kognitiva förmågor, medan stimulerande aktiviteter bidrar till att öka förmågorna (”use it or loose it”). De påminner dock att mer forskning behövs för att bättre säkerställa den relativa betydelsen ett fortsatt arbete.

De framhåller slutligen att bristande kognitiva förmågor är en stor och växande faktor bakom de ökade kostnaderna för vård och omsorg av äldre: ”…promoting labor force participation at an older age may not only insure the sustainability of social security systems but may also create positive health externalities that may in turn affect expenditures on long-term care”.

Det finns numera flera andra studier som med olika populationer, data och metoder kommer till liknande slutsatser. Den engelska forskaren Beverly A Roberts och kollegor har exempelvis undersökt om pensionering påverkar resultaten på kognitiva tester, när man kontrollerar för dessa förmågor före pensioneringen och andra faktorer som hälsa, livsstil, typ av arbete m.m. De använder den s.k. Whitehall II databasen där man över tiden samlar in data om tjänstemän i Londons förvaltning. Flera olika standardmetoder används för att mäta kognitiv förmåga, bl.a. minnestest och olika test av språkförmåga, före och efter pensioneringen. Resultaten visar att testpoängen ökade mellan de två mättidpunkterna, dvs. den kognitiva förmågan steg trots att tjänstemännen blev äldre. För personer som pensioneras var dock ökningen mer blygsam.

Det är antagligen tidigt att dra säkra slutsatser, som också kan överföras mellan olika länder. Den är också svårt att särskilja effekten av ett aktivt arbetsliv från ett aktivt liv efter pensioneringen. Den kognitiva vitaliteten kan sannolikt behållas även genom andra aktiviteter som studier, politiskt och ideellt engagemang, sociala aktiviteter inkl. med barnbarn m.m. Boo Johansson, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, arbetar på utredningens uppdrag med en översikt av kunskaperna om hur åldrandet påverkar de kognitiva förmågorna, och om nedgången i förmågor i dag kommer senare i livet, dvs. att äldre inte bara får flera friska år, utan också fler smarta år.


onsdag 30 november 2011

EXPERTPANELEN

Pensionsåldersutredningens uppdrag spänner över vittomfattande och komplexa områden, från pensionsregler, långsiktiga prognoser till arbetsmiljö och de äldres hälsa. Utredningen behöver därför konsultera experter med olika inriktning och kompetens. En bred panel av experter har accepterat att biträda utredningens arbete med rådgivning, granskning av material och i vissa fall med underlag i särskilda frågor. Experterna ska inte ta ansvar för utredningens analyser och slutsatser. Följande personer ingår f.n. i panelen, fler kommer att tillfrågas efterhand.

Daniel Hallberg, chef för effektivitetsgranskning och utvärdering, Inspektionen för socialförsäkringen
Anna Hedborg, f.d. generaldirektör och statsråd (dessutom rådgivare till utredningen och sammankallande i referensgruppen)
Lena Lundkvist, demograf, SCB
Hans Olsson, ekonom, Pensionsmyndigheten
Ingemar Svensson, fil.lic. analytiker, Pensionsmyndigheten

Åtskilliga andra experter, analytiker och forskare medverkar med underlag och rådgivning, bl.a. från Pensionsmyndigheten, Inspektionen för socialförsäkringen, Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket och Regeringskansliet.

tisdag 29 november 2011

SEMINARIUM OM PENSIONÄRERS LEVNADSFÖRHÅLLANDEN

Socialdepartementet presenterar den 13 december rapporten "Pensionärernas levnadsförhållanden". Den belyser den ekonomiska situationen för de äldre i Sverige, och hur den har utvecklats under senare år. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson bjuder in till ett seminarium i serien "Svensk välfärdspolitik 100 år".

måndag 28 november 2011

VAR TREDJE 65-ÅRING ÄR GARANTIPENSIONÄR

Det hävdas ofta att vi inte längre har en formell pensionsålder, eftersom man kan ta ut inkomstpension från 61 år och hur sent man vill. Samtidigt finns det fortfarande kvar åtskilliga faktiska pensionsåldrar. Den viktigaste är antagligen att garantipension och tillhörande bidrag kan beviljas tidigast från den månad man har fyllt 65 år.

Garantipension, eller Garp som är den litterärt associerande förkortningen, garanterar en lägsta pension på 2,13 prisbasbelopp för ogifta och 1,9 prisbasbelopp för gifta (7 597 kronor respektive 6 777 kronor i månaden före skatt 2011). Har man en inkomstgrundad pension reduceras garantipensionen, först krona för krona, sedan med 48 % av den inkomstgrundande pensionen. Pensionärer med låga inkomster kan också få ett bostadstillägg (BTP) och i vissa fall ett särskilt bostadstillägg (SBTP). Oreducerad garantipension plus maximalt BTP är 12 247 kronor per månad för ogifta. Särskilda regler gäller för personer födda 1937 och tidigare.

En stor andel av alla nya pensionärer berörs i dag av reglerna för pensionsålder i garantipensionen. Statistiska bearbetningar inom Socialdepartementet visar att av den senaste årskullen som fyllde 65 år 2010 (födda 1945) var det 31 % av hela gruppen 123 000 personer som beviljades garantipension. Det är en något högre andel än vanligt, vilket beror på att den s.k. bromsen har sänkt de inkomstgrundade pensionerna 2010 och 2011. Närmare hälften av alla kvinnor i denna årskull får garantipension mot bara ca 12 % av männen.

De flesta får dock ganska små belopp i garantipension, det genomsnittliga beloppet var 1 300 kronor per månad 2010. Det är endast 2 % av alla nyblivna pensionärer som helt saknar inkomstgrundad pension.

Nära två tredjedelar av dem som får garantipension hade före pensioneringen sin huvudsakliga försörjning genom förtidspension, sjukförsäkring, arbetslöshetsstöd eller förtida uttag av ålderspension. Personer som bott i Sverige en kortare tid än 40 år är också överrepresenterade.

Ungefär 45 % av personer med nybeviljad garantpension och BTP får en högre disponibel inkomst efter pensioneringen än vad man hade före.

Det är inte troligt att pensionsåldern för garantipension spelar en betydelsefull roll för när man väljer att gå i pension. De flesta har gått i förtida pension eller har lämnat arbetsmarknaden på annat sätt före 65 år. Dessutom har många ganska små belopp i garantipension. Reglerna som reducerar garantipensionen och BTP mot fortsatta arbetsinkomster kan dock motverka ett eventuellt intresse att arbeta efter 65 år. Det är ytterst få som väljer att skjuta upp uttaget av garantipension.

Man kan dock misstänka att det faktum att vi har en pensionsålder för garantipension innebär en viktig signaleffekt som förstärker normen att 65 år är den normala pensionsåldern.

måndag 21 november 2011

Hur har arbetsmiljön förändrats det senaste kvartsseklet?

Många människor lämnar arbetsmarknaden via sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen, med förtidspension och livränta, innan de når ålderspension. Sambanden mellan arbetet och det förtida utträdet är en viktig fråga för Pensionsåldersutredningen. Vad i arbetet gör att människor når ålderspension via en period av varaktigt nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom eller råkar ut för en arbetsrelaterad skada eller arbetssjukdom?

Utredningen har ett uppdrag att kartlägga dagens arbetsmiljöproblem. Vad vet vi om hur arbetsmiljön har förändrats under det senaste kvartsseklet?

En vanlig källa att uppsöka för besked om arbetsmiljön är SCB:s Undersökningar om LevnadsFörhållanden, ULF. I den har sedan flera decennier samlats in uppgifter om ett flertal arbetsmiljöfaktorer. Uppgifterna samlades tidigare in genom besöksintervjuer men sedan några år genom telefonintervjuer. Uppgifterna är självrapporterade, de intervjuade har fått uppge sin egen upplevelse av det som efterfrågas. Självrapporterade, subjektiva uppgifter påverkas såväl av faktiska förhållanden – hur som i fallet här arbetsmiljön faktiskt är – och av förväntningar. Förväntningar förändras förmodligen över tid, till exempel den allmänna standardhöjningen i samhället torde innebära att förväntningarna på vad som ska vara rimliga villkor skrivs upp. Vilket i någon mening inte alls är orimligt. Diagrammen nedan är baserade på uppgifter ur databasen för åldersgruppen 55-64 år gamla.

Den gängse bilden av arbetsmiljöns utveckling är att det förr främst handlade om fysiska arbetsmiljöproblem, som har minskat och istället har psykosociala arbetsmiljöproblem ökat. De ”gamla” arbetsmiljöproblemen skulle enligt bilden främst gälla i mäns arbeten och de ”nya” problemen i större utsträckning kvinnors arbeten. Lagstiftning var från början inriktad mot arbetarskydd och förvaltades av Arbetarskyddsstyrelsen. På 1970-talet kallades den nya lagen Arbetsmiljölagen och den förvaltas numera av Arbetsmiljöverket.

Det här är en bild som bara delvis bekräftas i ULF-undersökningarna. Åtminstone om man tittar på åldersgruppen 55-64 år.

Diagram 1 och 2 nedan bekräftar bilden av de traditionella arbetsmiljöproblemen. Skakningar eller vibrationer har minskat något jämfört med mitten av 1980-talet och bullret ser ut att ha minskat kraftigt sedan tidigt 1980-tal även om kurvan för män svänger på ett något märkligt sätt. Det är också inte särskilt många som anger kraftiga skakningar, vibrationer och buller i arbetet.

Diagram 1


Diagram 2

När man vänder blicken mot fysisk belastning och tunga lyft framträder en något mer oväntad bild. Arbeten som innebär fysisk belastning och tunga lyft för traditionellt tanken till arbeten som främst utförs av män. Men tidslinjerna för dessa två variabler visar på något annat.

Diagram 3

Diagram 4

Fler kvinnor än män i åldersgruppen 55-64 uppger att de har fysiskt belastande arbeten som innebär dagliga tunga lyft. I stort sett gäller detta under hela den undersökta perioden, för tunga lyft de senaste trettio åren. Det är också anmärkningsvärt många, mellan femtio och sjuttio procent av de tillfrågade, som över tid anger att arbetet innebär fysisk belastning. Långt många färre anger att arbetet innebär dagliga tunga lyft.

Psykosociala arbetsmiljöfaktorer anses enligt den gängse uppfattningen ha ökat i betydelse. Diagrammet nedan visar att detta stämmer för äldre kvinnor, snarare än för äldre män.

Diagram 5


Arbetsmiljöverkets statistik över arbetsorsakade besvär bekräftar bilden. Kvinnor anger oftare än män att de fått besvär till följd av fysisk belastning och stress eller andra psykiska orsaker. (Källa: Arbetsorsakade besvär 2010) Samtliga kurvor pekar neråt sedan runt 2003.

Variablerna som redovisas ovan illustrerar problem i arbetsmiljön. Men det finns också variabler som ska illustrera förekomst av positiva inslag i arbetet. Möjligheten att lära sig nytt i arbetet får höga värden, och högre för män än för kvinnor. Möjligheten att lära sig nytt i arbetet har också ökat över tid, och särskilt för kvinnor är ökningen ganska stor sedan mitten av 1980-talet.

Diagram 6

Vad kan vi då utläsa utifrån Undersökningarna om LevnadsFörhållanden om hur arbetsmiljön har förändrats det senaste kvartsseklet? Skakningar, vibrationer och buller har minskat sedan 1980-talet och är mycket mer vanliga arbetsmiljöproblem för män än för kvinnor. Fysisk belastning och tunga lyft har minskat mindre än skakningar, vibrationer och buller. Dessutom är fysisk belastning vanligare förekommande i kvinnors än i mäns arbete. Fysisk belastning och dagliga tunga lyft är således både förr och nu dominerande arbetsmiljöproblem för kvinnor, även om det också är vanligt förekommande problem för män. Möjligheten för kvinnor att lära sig nytt i arbetet har ökat mer än för män sedan 1980-talet men män har ändå större möjligheter än kvinnor.

fredag 18 november 2011

LÄCKOR AVSLÖJAR EU-UTKAST OM PENSIONSÅLDRAR

Kommissionen förbereder ett förslag att medlemsstaterna ska avskaffa obligatoriska pensionsåldrar. Det hävdar det engelska pensionsföretaget Investment & Pensions Europe IPE i sitt nyhetsbrev. Målet ska vara att slopade pensionsåldrar ska bidra till att förlänga arbetslivet. IPE har kommit över ett utkast till ett s.k. White Paper som kommissionen hoppas kunna lägga fram 2013.

Även om medlemsstaterna har fortsatt eget ansvar för pensionssystemen tänker sig EU-kommissionen enligt IPE att påverka utvecklingen genom ekonomiska stimulanser, lagstiftning, politisk koordinering inkl. uppföljning m.m. Slopade pensionsåldrar måste kompletteras bl.a. med utbyggda åtgärder i arbetslivet för att anpassa jobben till äldre, värna hälsan i arbetet, satsa på livslångt lärande. Kommissionen överväger också enligt utkastet att utveckla en ”kod för god praktik” för tjänstepensioner om utbetalningsmodeller, riskomfördelning, säkerhet vid ekonomiska chocker m.m.

Utkast visar sig dock normalt bli betydligt avslipade innan de skickas ut till medlemsländerna och publiceras. Pensionsåldrar är i fokus både i diskussionen hur skuldkrisen kan mildras i många länder, men också vilka strategier som behövs för att förlänga arbetslivet för att säkra rimliga men finansiellt hållbara pensioner i framtiden.

(Hat Tip: Pensionsnyheterna)

IPE: Leaked White Paper reveals European Commission's plans for pensions

torsdag 17 november 2011

NYA SIFFROR FRÅN SCB: DE ÄLDRE ARBETAR ALLT MER

Utträdesåldern, dvs. den ålder där hälften har lämnat arbetsmarknaden, har ju ökat något under 2000-talet och var drygt 63 år 2010 (se inlägg 13 oktober 2011). Sysselsättningsgraden bland personer 55 år och äldre har alltså ökat enligt AKU (se inlägg 30 augusti 2011). Samtidigt har det blivit vanligare att äldre tar ut sin ålderspension före 65 år. Frågan är då om den ökade sysselsättningen faktiskt innebär ett ökat antal arbetade timmar bland äldre i befolkningen, eller om fler i stället arbetar deltid. En person räknas som sysselsatt i AKU om man arbetat minst en timma under mätveckan.

För att besvara frågan har utredningen beställt bearbetningar från SCB av medelarbetstiden bland äldre. Man kan få någorlunda jämförbara data från 1987, med en särskild fix för tidsseriebrottet 2005.

För kvinnor både i åldern 55-59 och 60-64 år har den överenskomna medelarbetstiden (inte faktisk arbetsstid) per vecka ökat sedan 1987 med 5-6 timmar, trots en viss nedgång under 1990-talskrisen. För män i åldern 55-59 är medelarbetstiden ganska oförändrad. Bland 60-64-åriga män minskade däremot medelarbetstiden tydligt i mitten av 1990-talet, men har ökat tydligt därefter.

Totalt för båda könen ökade medelarbetstiden bland personer 55-64 år med 2-3 timmar per vecka, vilket är en positiv överraskning. Det faktum att fler äldre tar ut sin ålderspension före 65 år förefaller motverkas bl.a. av att andelen personer som lämnar arbetsmarknaden med förtidspension har minskat.

(Vänsterklicka för stor bild)
Källa: SCB

För personer 65 år och äldre finns jämförbara data endast från 2001. Medelarbetstiden i dessa mätningar varierar dock påtagligt mellan åren, vilket kan bero på små urval och slumpmässiga variationer. För personer 65-74 år ökade medelarbetstiden tydligt under första halvan av 2000-talet, men arbetstiden har fallit tillbaka under de senaste åren. Det är svårt att se någon tydlig trend för de äldsta.

Den samlade bilden av de äldres arbetsmarknadsdeltagande visar således en positiv trend. Både sysselsättningsgrad och arbetad tid har i genomsnitt ökat sedan 1987. De ekonomiska kriserna verkar inte ha påverkat de äldres arbete negativt. Man kan göra en schablonmässig kalkyl av årsarbetstiden per person genom att beräkna det totala antalet sysselsatta och deras medelårsarbetstid i förhållande till antalet i befolkningen varje år.  En sådan förenklad kalkyl pekar på att det totala antalet arbetade timmar per individ har ökat påtagligt bland personer i åldern 55 år och äldre, kanske uppemot 10 %, framför allt under 2000-talet. Genom att de stora 40-talskullarna närmar sig 65 tillsammans med höjningen av medelantalet arbetade timmar ökar de äldres bidrag till det totala antalet arbetade timmar i ekonomin påtagligt.

Tabellen från SCB finns till höger under rubriken UNDERLAG OCH RAPPORTER

fredag 11 november 2011

TIDEN GÅR ALLT FORTARE – OM TIDSKOMPRESSION

Min gamla pappa och äldre vänner klagar ofta över att tiden går allt fortare när man blir gammal. Det är inte utan att jag under stundom känner detsamma. I själva verket har psykologer länge vetat att den inre klockan och den yttre ofta inte är synkade. Tänk bara på hur länge en timma hos tandläkaren känns jämfört med en timme när jobbet flyter på i full fart. Dessa skillnader kan ha stor betydelse för beteendet, hävdar två forskare vid universitet i Wyoming, USA. Ekonomer utgår från att rationella individer optimerar sina val efter vad man väntar sig av framtiden. Men ekonomerna har en deterministisk uppfattning om tiden som liggande utanför den enskildes kontroll.

David Aadland och Sherrill Shaffer frågar sig i en uppsats från 2010 vad som händer om man låter tidsuppfattningen variera. Om äldre uppfattar att tiden går fortare kanske deras planer för hur livet ska levas blir annorlunda. En 25-åring kanske ser helt annorlunda på livsplanerna än en 50-åring. Hur ska man exempelvis förhålla sig till fördelningen mellan arbete och fritid om man känner att döden närmar sig allt fortare ?

Vetenskapsmannen, filosofen och konstnären Piet Hein ritade en gång en GRUK (om jag minns rätt):

Så här föreställer sig barnet livet: ---------------!-----------------!-------------------!--------------
Så här ändrar livet perspektivet:  ---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!--

Det man kallar tidskompression är inte de gamlas förvillelser. Det finns omfattande resultat i forskning och experiment som visar att subjektiv och faktisk tid ofta går i otakt. Dopaminhalten i blodet styr bl.a. tidsuppfattningen. När man blir äldre minskar dopaminhalten vilket gör att det känns som att tiden går allt fortare. Med snillrika experiment har forskarna kunna bevisa att äldre systematiskt underskattar tidens gång, medan 20-åringars inre klocka är fint synkad med verklighetens. Psykologer har försökt förklara detta bl.a. med att äldre är så vana vid livets alla händelser att de inte längre gör några tydliga avtryck. Numera finns det t.o.m. ekvationer som försöker fånga hur tidsuppfattningen förändras över livet.

Forskarna försöker därför formalisera en modell för framåtblickande personer givet att tidsuppfattningen förändras över livet. Tidskompressionen innebär att framtidens möjliga händelser efterhand uppfattas ligga närmare i tiden än de fysiskt gör. Diskonteringen (omräkningen över tiden) av betydelsen eller värdet i framtida händelser blir annorlunda och människor blir alltmer bekymrad över framtiden.

När forskarna testar sin modell med antagande om tidskompression får de resultat över fördelningen av arbete och fritid över livscykeln som mer påminner om de mönster man faktiskt finner i empiriska observationer. De drar slutsatsen att tidskompression ger en alternativ förklaring till att äldre, även de som inte har en avtagande arbetsförmåga, ofta ganska tidigt väljer att minska sitt arbete. Äldre med osynkade inre klockor tycks ofta känna att livets slut närmar sig allt fortare, och även om de har 10-15 någorlunda goda år kvar så upplevs de möjligen som tre år.

Detta är spännande forskning som givetvis måste bekräftas i upprepade studier innan man vågar ta den för trolig. Den svåra frågan ställs också, om tidskompressionen är en viktig faktor för besluten om pension respektive arbete, bör man eller kan man verkligen påverka människors tidsuppfattning.

torsdag 10 november 2011

DE GAMLA - SOM BÖR STANNA KVAR

Tidigare än de flesta och kanske mest uthålligt har Gunnar Wetterberg, historiker och f.n. samhällspolitisk chef på SACO, fört fram att fler äldre måste jobba längre. I en ny bok, Kurvans kraft, har Wetterberg sammanfattat och utvecklat sina tankar om de demografiska förändringarnas påverkan på samhället och hur politiken kan utvecklas för att möta utmaningarna. I ett avsnitt sammanfattar han problemen med åldrandet och arbetskraften och vad som borde göras för att fler äldre ska kunna arbeta längre. Argumenten för ett längre arbetsliv är många: det är självklart när vi lever längre, det behövs för välfärdens finansiering, det är bra för produktiviteten med en blandning av åldersgrupper på jobbet osv. Wetterberg påminner också, som allt fler andra, att ett längre arbetsliv kan förbättra individens livskvalitet. Livet efter pensionen verkar bli bättre, ju längre man orkat arbeta.

Gunnar Wetterberg resonerar om mer eller mindre kloka förslag som har lagts fram för att fler äldre ska kunna arbeta längre, några av de klokare är följande:
  • En höjning av den lägsta gränsen för pensionsuttag från 61 år till 62 eller 63 år skulle påverka många människor, kanske ska höjningen införas t.ex. en månad per år för att få en lång omställning.
  • Det finns utrymme att göra det längre arbetslivet mer lockande genom att ge de äldre större ekonomiska vinster av fortsatt arbete.
  • Kanske ska arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter på avgångspensioner som på vanlig lön.
  • Deltid kan vara ett bra alternativ för äldre som vill fortsätta att arbeta, och relativt billigt för arbetsgivarna.
  • Om pensionsåldern höjs kanske sjukförsäkringen behöver bli mer generös för äldre.
  • Bättre arbetsledning och arbetsförhållanden kan främja arbetsförmågan för äldre.
  • Arbetsbyten bör underlättas. Kompetenskonto borde bli 2000-talets stora socialförsäkring.
Den kanske viktigaste observationen varför de äldre bör arbeta längre gör Wetterberg i avsnittet om de ungas arbetsmarknad. Han skriver:

”Statens ska akta sig för att lägga sig i generationsväxlingen. 1990-talets ”värdiga slut” för dem som fyllt 55 år var sällsynt illa uttänkt. Temat går igen i kraven på att förbättra de yngres arbetsmarknad genom att göra det lättare att sparka äldre. Inga 58-åringar går hem gratis. De tar ut förtidspension eller avtalspension. Det måste betalas ur skatteutrymmet eller löneutrymmet, och då blir det mindre pengar i resten av ekonomin. Ju fler äldre som fortsätter att arbeta, desto färre behöver de yngre försörja. Många äldre i arbetskraften hjälper till att hålla hjulen i gång. 67-åringen som fortsätter är 22-åringens bäste vän på arbetsmarknaden.”

Gunnar Wetterberg har skrivit en tankeväckande och ibland oroande bok, med flera spännande förslag. Det man grubblar mest över efter läsningen är följande: I dag har äldreomsorgen uppenbarligen i vissa fall svårt att ge alla gamla gamla födda på 1930-talet en värdig vård. Hur ska det gå med vården och omsorgen när 1940-taliserna blir riktigt gamla, de är ju mer än dubbelt så många, samtidigt som antalet som arbetar kan väntas sjunka.

måndag 7 november 2011

VILKA ARBETAR INTE TILL 65 ? Del 1

I Pensionsåldersutredningen ska vi föreslå åtgärder för att höja den faktiska pensionsåldern. Fler behöver jobba längre och för en del handlar det om att kunna arbeta efter 65 år. Men vi har också uppdraget att föreslå åtgärder som gör det möjligt för fler att arbeta fram till 65. För att kunna göra det behöver vi veta vilka som inte arbetar till 65 idag och varför de inte gör det. Hur ser dagens karta över utslagning från arbetsmarknaden via sjukförsäkringen ut? Ett vanligt sätt att lämna arbetsmarknaden före 65 är via förtidspension på grund av nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

I september 2011 hade 223 394 personer mellan 55 och 64 år sjukersättning på hel- eller deltid (Källa: Försäkringskassan). 134 564 av dem är kvinnor och 88 830 är män. Vilka är dessa 134 564 personer? Vad har de för utbildningsbakgrund och yrkesbakgrund? Vad finns det för samband mellan yrke och risk för förtidspension? Medför vissa yrken större risker för utslagning från arbetsmarknaden än andra?
Inom Arbetsmiljökommissionen genomfördes en kartläggning av arbeten utsatta för särskilda hälsorisker i slutet av 1980-talet. Mikael Stattin och Jonas Höög vidareutvecklade kartläggningen och publicerade följande tabell 1993.
Traditionella industriarbeten innebar störst risk att få förtidspension 1988 bland dem som var minst 50 år, både för män och kvinnor. Undantaget är städare som hamnade på tredje plats bland männens riskyrken.
Hur ser riskbilden ut idag, nästan tjugofem år senare? AFA Försäkring förvaltar avtalsförsäkringar, som kompletterar ersättningen från den statliga försäkringen. AFA Försäkring täcker privatanställda arbetare och anställda inom kommuner, landsting, region, kooperativt anställda arbetare och anställda i en del kommunala bolag. Tabellerna nedan är från AFA Försäkrings årliga rapport Allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrånvaro – 2011.
Industriellt arbete medför hög risk både för kvinnor och män, liksom städarbete. Om man för kvinnor jämför metallarbete och vård- och omsorgspersonal ser man att yrkets storlek påverkar risken per antal 1000 anställda. Fem gånger fler kvinnor som arbetar som vård- och omsorgspersonal är representerade i underlaget. Tabellerna är inte helt jämförbara med tabellen från 1988. Det handlar delvis om olika ersättningar, olika åldersgrupper och olika delar av befolkningen.
Hur ser risken ut i yrken som omfattar många anställda? Om yrken med få anställda har hög risk för förtidspension står de ändå för en mindre del av den totala utslagningen via förtidspension. Riskyrken med många anställda får större inverkan på det totala antalet förtidspensionerade. Stattin och Höög undersökte även detta. Tabellerna nedan visar yrkesgrupper med flest förtidspensionärer i relation till yrkesgruppens andel av sysselsatta.

Verkstadsarbete var 1988 ett yrke med många anställda som innebar hög risk att bli förtidspensionär bland män. Kvinnliga verkstadsarbetare löpte också hög risk, men det var ett yrke med få anställda. Fastighetsskötsel och städning var ett mycket riskfyllt arbete för kvinnor, även om det var ett mindre yrke. Socialt arbete var ett yrke med många anställda och hög risk för kvinnor att bli förtidspensionerade.

Såvitt vi vet har inte någon nyare studie liknande Stattins och Höögs gjorts. Undantaget är AFA Försäkring som gör kartläggningar av de delar av arbetsmarknaden de förvaltar tilläggsförsäkringar för.
Mycket har hänt i svenskt arbetsliv sedan slutet av 1980-talet. Strukturomvandling har lett till en annan yrkessammansättning på svensk arbetsmarknad. Vissa sektorer har genomgått genomgripande interna strukturomvandlingar. Krisen på 1990-talet drabbade den offentligt styrda och finansierade arbetsmarknadssektorn hårt.

Något har ändå gjorts. IFAU visar i en rapport Kvinnors och mäns sjukfrånvaro(2011:2) att kvinnor löper större risk (3,9 procentenheter 2002/2003) att få sjuk- och aktivitetsersättning (SA). Sjuk- och aktivitetsersättning omfattar även dem som är mellan 19 och 29 år. Förtidspension är det "gamla" namnet på sjukersättning. En del av risken (2,7 procentenheter) beror på att kvinnor och män som grupp har olika ”egenskaper” (åldersammansättning, arbetsplatser). En del av risken (1,2 procentenheter) berodde på att kvinnor reagerar mer på sina egenskaper än män. Det innebär en relativt större risk att få SA för äldre kvinnor än för äldre män. Självupplevd dålig hälsa innebär också större risk för SA för kvinnor än för män.
En tredjedel av könsskillnaden i sannolikhet att få SA kan förklaras av att fler kvinnor är kommunalanställda. Personer med självupplevd dålig hälsa är överrepresenterade i kommunal sektor och har SA i högre utsträckning.

Försäkringskassan har också visat att anställda inom offentlig sektor, främst inom kommunala verksamheter som vård, skola och omsorg, var kraftigt överrepresenterade bland långvarigt sjukskrivna år 2006. SA föregås ofta men inte alltid av lång sjukskrivning.

Stora yrkesgrupper med hög sjukfrånvaro bidrar till större andel av frånvaron från arbetsmarknaden. Yrkesgruppen med flest anställda kvinnor år 2008 (439 000) var den som i statistiken omfattar barnomsorg, omvårdnadsarbete, äldreomsorg och personlig assistans. Denna grupp hade relativt andra undersökta grupper högt antal (13) ersatta sjukskrivningsdagar per anställd, antal (145 per 1000 anställda) startade sjukskrivningar och genomsnittligt sjukskrivningslängd (79 dagar) (Källa: Sjukskrivning i olika yrken, 2010:17). Yrket med flest anställda män (115 000) var ”Säljare, inköpare, mäklare m.fl.). Yrkesgruppen hade 3 ersatta sjukskrivningsdagar per anställd, 37 påbörjade sjukskrivningsperioder per 1000 anställda och i genomsnitt 74 sjukskrivningsdagar per sjukskriven.

Pensionsåldersutredningen behöver en uppdaterad kartläggning likt den som Arbetsmiljökommissionen genomförde kring 1990. Vi har anledning att tro att resultaten ser delvis annorlunda ut idag. Vi är nu i fullt arbete med att genom samarbete med myndigheter och forskare ta fram en uppdaterad analys av vilka av dagens arbeten som innebär särskilda risker för ett kortare arbetsliv.

onsdag 2 november 2011

DEN FJÄRDE PELAREN?

Man brukar tala om att pensionssystemen i många länder utvecklas till tre grundpelare: allmänna pensioner, tjänstepensioner och privat pensionssparande. Nu börjar tyska forskare ställa frågan om de har fått en fjärde pelare: fortsatta förvärvsinkomster.


Tyskland håller som många andra länder på med att successivt införa ett reformerat pensionssystem, från förmånsbestämda allmänna pensioner till ett system med dessa tre grundpelare. Ekonomer varnar nu för att tyska medborgare framöver kan vänta sig en pensionsklyfta när de allmänna pensionerna blir mindre generösa samtidigt som privata pensioner fortfarande är ganska små. Tyskland har fortfarande en allmän pensionsålder på 65 år men fem procent av alla män och två procent av kvinnorna fortsätter att arbeta efter 65. Mellan 1996 och 2008 har antalet som arbetar efter 65 år nära fördubblats.

Forskaren Martina Eschelbach använder ”German Socio-economic Panel” för åren 2002-2009 för att undersöka vilka äldre som fortsätter att arbeta efter 65. Hon undersöker framför allt hur låga pensionsinkomster, förmögenhetstillgångar m.m. påverkar benägenheten att arbeta längre. Panelen innehåller viktiga data om de äldre som används för att försöka isolera effekten av dessa inkomster. Man testar sedan olika modeller för arbetsutbudet och beslutet att välja delta på arbetsmarknaden.

Eschelbach finner en signifikant effekt av pensionsinkomsterna, övriga icke-arbetsinkomster och förmögenhet på benägenheten att fortsätta att arbete efter 65 år. Särskilt för män ökar sannolikheten att fortsätta att arbeta om pensionsinkomsterna är låga. Sambandet är ganska oberoende av vilka utbildningsgrupper och typer av anställningar man hörde till före pensioneringen.

OECD räknar med att den tyska reformen kommer att medföra 10 % lägre  pensioner. Det skulle medföra en ökning av arbetskraftsdeltagandet bland 65 år och äldre med minst 4 %, beräknar Eschelbach med utgångspunkt i resultaten.

Det kommer att blir mer nödvändigt men framför allt kanske naturligare att i framtiden komplettera pensionerna med arbetsinkomster: den fjärde grundpelaren är redan här, skriver Eschelbach. 

fredag 28 oktober 2011

VAD BESTÄMMER NÄR MAN GÅR I PENSION – del 1

En nyckelfråga för utredningen är vilka faktorer som styr den enskildes beslut att gå i pension respektive att arbeta vidare. Trots omfattande forskning under många årtionden runt om i världen finns det ännu inga entydiga svar. Forskningsöversikter de senaste åren av Daniel Hallberg, Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö, Anders Klevmarken m.fl. (se länkar till höger) visar att många individuella och institutionella faktorer samtidigt tycks påverka individens pensionsbeslut. De flesta studier handlar om förtida utträde från arbetsmarknaden genom förtidspension (kallas officiellt sjukersättning) eller sjukförsäkring, eller motsvarande system i andra länder. Eftersom flexibel pensionsålder i ålderspensionssystem är ganska ovanligt finns det betydligt mindre forskning som direkt belyser hur olika faktorer påverkar beslutet att ta ut sin ålderspension. Här i del 1 försöker vi sammanfatta kunskapsläget för några av de viktigaste faktorerna: ekonomiska incitament, hälsa, utbildning och yrke.  I nästa del ska vi försöka förstå hur olika institutionella faktorer kan påverka pensionsbesluten.

Ekonomiska incitament. Ekonomer betonar vikten av olika ekonomiska faktorer som pensionsförmögenheten (som avgör vilken pensionsnivå man får) och hur mycket man tjänar på att arbeta vidare. Den enskilde antas med utgångspunkt i sin preferens värdera olika tänkbara kombinationer av fritid och inkomst och besluta vad som ger maximal välfärd. Inför pensioneringen antas man förenklat jämföra värdet av ett extra år ledigt med vad man skulle vinna i livsinkomst på att arbeta ett år till. Arbete kan ge värden utöver strikt ekonomiska, och i praktiken kanske många äldre dessutom jämför exempelvis olika kombinationer av fortsatt deltid med partiella uttag av pension.

Forskarna har försökt undersöka betydelsen av ekonomiska incitament empiriskt genom att mäta sannolikheten att arbeta som en funktion av pensionsförmögenheten och hur den skulle påverkas av att fortsätta arbeta. Resultaten är enligt forskningsöversikterna delvis motstridiga och beroende av hur analyserna görs. De kan också snedvridas av att det kan finnas bakomliggande faktorer som man inte kan kontrollera, t.ex. skillnader i preferenser, som en önskan att gå i tidig pension, som påverkar både löneutvecklingen och pensionsförmögenheten. Flera mikroekonomiska studier och undersökningar baserade på kvasinaturliga experiment, t.ex. att olika pensionsregler har gällt personer med i övrig liknande förhållanden, pekar på att de ekonomiska incitamenten spelar en begränsad roll för när man går i pension. Det kan dock inte uteslutas att effekterna underskattas eftersom man ofta inte beaktar s.k. smittoeffekter (se tidigare blogginlägg).

Vad som komplicerar bedömningen är att det finns indikationer i nyare forskning på att yngre och äldre kan påverkas olika av ekonomiska incitament. Forskare bl.a. vid den amerikanska centralbankens filial i Chicago visar i en ny studie att arbetsutbudbeslut i första hand förefaller att vara ett beslut att delta eller inte i arbetslivet och äldres deltagarbeslutet  påverkas mest av ekonomiska incitament (Eric French, John Jones: Public Pensions and Labor Supply Over the Life Cycle). Det är långtifrån avgjort hur generaliserbara dessa resultat är. Peter Diamond, som 2010 fick ekonomipriset till Nobels minne, och kollegor går dock så långt att man hävdar att “the gains from age-dependent labour income taxes may not be trivial.”

Den nya trenden i många länder att fler äldre arbetar längre tycks ofta inträffa samtidigt som regler ändras i pensioner och skattesystem. Det ger enligt många ekonomer tydliga indikationer på att ekonomiska incitament faktiskt spelar en viktig roll för beslutet när man ska gå i pension.

Hälsa. Socialmedicinare och andra medicinska forskare lyfter ofta fram hälsans betydelse för pensioneringen. Många äldre slutar arbeta långt före man fyller 65 år och övergår till förtidspension på hel- eller deltid eller till långtidssjukskrivning. Året före man fyller 65 år har mer än en tredjedel förtidspension eller är långtidssjukskrivna. Många studier visar att hälsoproblem ökar risken för förtidspension. Den som har en sjukdomshistorik med perioder på sjukhus har större sannolikhet att lämna förvärvslivet än den som inte har det, visar t.ex. Klevmarken. Jönsson, Palme och Svensson (se länk till höger) har i en ny undersökning studerat hur olika mått på folkhälsan, som dödlighet, sjuklighet och självupplevd hälsa, samvarierar med utnyttjandet av förtidspension. De finner att under långa perioder förefaller utnyttjandet i flera grupper tämligen opåverkat av folkhälsan. Många andra faktorer påverkar utvecklingen t.ex. institutionella förändringar mot generösare hälsokrav och en breddning av försäkringen mot att också godkänna arbetsmarknadsskäl för rätt till förmåner. I vissa grupper förefaller sambanden tydligare. Den starka nedgången i utnyttjandet av sjukförsäkringen i gruppen män 60–64 år på senare år kan, åtminstone delvis, förklaras av en hälsoförbättring. Det är dock svårt att i studier av pensionsbeslut särskilja effekter av ekonomiska incitament respektive hälsa.

Även utan lika omfattande forskningsunderlag är det är rimligt anta att egen och närståendes hälsa spelar en roll också för beslutet när man ska ta ut ålderspension, eftersom hälsan påverkar förmågan att fortsätta att arbeta och den förväntade livslängden. Pensionering kan också lindra hälsobesvär för personer med slitsamma arbeten. De äldres allt bättre hälsa kan ha bidragit till att alltfler äldre arbetar längre. Det förefaller dock omöjligt att bedöma hur stora effekterna är och hur de samverkar exempelvis med ekonomiska incitament.

Utbildning och yrke. Personer med högre utbildning pensionerar sig i genomsnitt senare än personer med lägre utbildning, visar bl.a. Sjögren Lindquists och Wadensjös genomgång av forskningen. Det är oklart om detta speglar kausala samband, dvs. att exempelvis högre utbildning på individnivå bidrar till bättre hälsa och lägre risk för förtida pension. En viss sådan effekt är rimlig, t.ex. att bättre utbildning bidrar till en sundare livsstil. Det är dock troligare att sambandet beror på vilka yrken man har. Yrke samvarierar starkt med utbildning eftersom många yrken har utbildningskrav.

Personer med slitsamma yrken har en högre risk att bli långtidssjuka och går ofta i pension i förtid, det visar åtskilliga socialmedicinska studier. Personer med fysiskt och psykiskt mindre krävande och mer intellektuellt stimulerande arbeten jobbar ofta längre. Det finns, besynnerligt nog, inga kunskaper om vilka yrken och branscher i Sverige som i dag har högst risker för förtidspension. Undersökningar på 1980-talet visade stora överrisker bl.a. för kvinnor i tillverkningsindustrin medan antalsmässigt dominerade yrkesgrupper inom hälso- och sjukvård och socialt arbete (Höög Stattin: Förtidspension och yrke).

Även benägenheten att jobba efter 65 år bestäms delvis av utbildning, visar Klevmarken. Sannolikheten att stanna kvar i förvärvsarbete ökar med stigande utbildning. Det är särskilt slående enligt Klevmarken att de som har en forskarutbildning har en betydligt högre benägenhet att stanna i förvärvsarbete än övriga. Även i 70-årsåldern är ca 25 procent av de forskarutbildade förvärvsarbetande. Egna företagare har betydligt större benägenhet att fortsätta arbeta efter 65 års ålder än anställda.

I en tankeväckande studie från nationalbanken i Schweiz ställs frågan om sammansättningen av yrken i olika länder delvis kan förklara skillnader i den genomsnittliga faktiska pensionsåldern. Idén är att pensionsåldern är specifik för olika yrken och beror bl.a. på fysiska och psykiska krav, den takt kunskaperna blir omoderna osv. Med hjälp av amerikanska data kalkylerar forskarna förväntad pensionsålder för ett stort antal olika yrken. Därefter beräknar de med hjälp av dessa värden den genomsnittliga förväntade faktiska pensionsåldern för 38 länder med data från bl.a. folk- och bostadsräkningar. Forskarna finner överraskande att 38 % av variationen i faktisk pensionsålder mellan länder kan statistiskt förklaras av skillnader i sammansättningen av olika yrken (Philip Saur´e, Hosny Zoabi: Retirement Age Across Countries: The Role of Occupations).

Olika resultat om yrken och pensionsålder pekar på utbildningens betydelse. En successivt högre kunskapsnivå i samhället bidrar till en omvandling av produktionen från enkla, ofta slitsamma yrken, till mer komplexa arbeten, både inom industrin och tjänstesektorn. Utbildningen bidrar därmed till den teknologiska och strukturella förändringen i arbetslivet, som kan medverka till förbättrade arbetsförhållanden. En huvudstrategi för att långsiktigt förlänga arbetslivet är antagligen att förbättra medborgarnas kunskaper.

fredag 21 oktober 2011

ÄR PENSIONERING SMITTSAM

Forskningen har visat att benägenheten att sjukskriva sig delvis är smittsam. Forskarna kallar det ”peer effects” (ungefär kamrateffekt), dvs. en persons beteende påverkar kamraters beteenden. Forskare vid IFAU har exempelvis visat att ha sjukfrånvarande personer i sin omgivning ökar den egna korta sjukfrånvaron (Patrik Hesselius, Per Johansson, Johan Vikström: Påverkas individen av omgivningens sjukfrånvaro). Man har också funnit att benägenheten att skaffa barn påverkas av om kamraterna får barn.

Frågan är då om människors pensionsbeslut på liknande sätt påverkas av omgivningen. Pensionering är ett komplicerat beslut som bygger på en sammanvägning av många faktorer. Det kan vara naturligt att ta intryck av andras bedömningar. Dessutom, det är kanske roligare att vara pensionär om kamraterna också är det.

Det finns inte många studier av ”peer effects” på beslutet att gå i pension. I en ny studie har forskarna Kristine Brown och  Ron Laschever vid Universitet i Illinois undersökt pensioneringsbeslut bland lärare i Los Angeles. Lärarna har en förmånsbestämd tjänstepension som beror bl.a. av slutlön, pensionsålder och antal anställningsår, som ersätter den allmänna pensionen. Forskarna utnyttjar två stora oväntade pensionsreformer som påverkade lärare olika för att mäta effekterna av ekonomiska incitament. I den ena reformen höjdes pensionen oväntat med 10-20 % för lärare 60 år och äldre. Den andra reformen införde en engångshöjning för lärare med lång tjänstgöringstid. Man använder sedan administrativa register för att följa hur höjningen av pensionstillgångarna påverkade tidpunkten att gå i pension. Samtidigt mäter forskarna effekterna av lärarkollegornas pensionsbeslut i samma skola. Resultaten visar inte oväntat att även pensionsbeslut smittar. För varje kollega som pensioneras höjs sannolikheten signifikant för en annan lärare att välja att gå i pension, med i genomsnitt ca 2 %.

Forskarna gör sedan simuleringar av effekterna av en höjd pensionsålder för vissa äldre lärare. De visar att effekten inte bara blir att de som berörs av reformen förlänger sitt arbetsliv, det påverkar också alla andra lärare. En slutsats kan vara, skriver forskarna, att effekten av ändrade ekonomiska incitament ofta underskattas, eftersom man sällan beaktar smittoeffekten.

Det är en utbredd uppfattning att pensionsregler ofta skapar normer om när det är ”normalt” att gå i pension. Det anses delvis förklara varför de flesta i Sverige fortfarande går i pension när man fyller 65 år, trots att vi inte längre har en fast pensionsålder. Forskningen om tankesmitta, eller smittsamma beteenden, illustrerar kanske hur dessa normer fungerar. Men den pekar också på att små förändringar i pensionsregler efterhand kan få mycket större effekter än vad man kunde vänta sig. Forskningen kan också ge en vink om vilka mekanismer som kan ligga bakom trenden att fler äldre fortsätter att arbeta längre.

måndag 17 oktober 2011

NÄR ORVAR BLIR GAMMAL

I Sveriges radios utmärkta program Filosofiska rummet i P1 samtalar fysikern och författaren Bodil Jönsson om åldrandets utmaningar och möjligheter med artisten och poeten Emil Jensen.

Bodil Jönsson:

- "Vi känner rätt som känner oss vilsna. För en 75-åring i min generation är medicinskt som en 65-åring i mammas. Det gör att vi kommer fel i allting. Det är inte bara det att ålderdomen har blivit längre, vi ska leva en tredjedel av våra liv i ålderdom. Det har ingen generation gjort...De faktiska förutsättningarna har ändrats".

Emil Jensen:

- "Vi ser gamla människor som forntiden och unga som framtiden. Det gör att vi cementerar ålderssegregationen och tror att vi inte kan lära något av varandra. Men unga och gamla lever i samtiden".

 

När Orvar blir gammal. Om åldrande 2011

Bodil Jönsson påminner oss också om Cecilia Torudds intelligenta nytolkning av ålderstrappan i Aftonbladet 2005:


(Vänsterklicka för stor bild)


Bodil Jönsson har en tänkvärd blogg, I en nygammal tid, se länklistan till höger

REFERENSGRUPPEN

Pensionsåldersutredningens uppdrag är bl.a. att identifiera och analysera problem på dagens arbetsmarknad och kartlägga vilka hinder som finns för ett längre arbetsliv som leder till att människor lämnar arbetsmarknaden före 65 år och att en så stor andel inte kan eller vill arbeta efter 65 år. Uppdraget berör arbetsmiljöfrågor, arbetstidsfrågor och tjänstepensioner och har därmed en direkt koppling till arbetsmarknaden och dess organisationer. Enligt direktivet ska därför en särskild referensgrupp med företrädare för de organisationerna finnas för löpande dialog och samråd.

Referensgruppen har nu haft sitt första möte och diskuterat arbetets inriktning m.m. Följande personer deltar från huvudorganisationerna:

Matilda Nyström Arnek, förhandlare, Arbetsgivarverket
Robert Cloarec, senior adviser,  Arbetsgivarverket
Christina Järnstedt, ombudsman, arbetslivsenheten, LO
Renée Andersson, utredare, arbetslivsenheten, LO
Åsa Forsberg, pensions- och försäkringsfrågor, OFR
Hans Norin, pensions- och försäkringsfrågor, OFR
Gunilla Dahmm, ombudsman, PTK
Ann Lundberg Andersson, ombudsman, PTK
Ossian Wennström, ombudsman/utredare pensioner och försäkringar, SACO
Helena Larsson, jurist, SACO
Hans Gidhagen, förhandlare och ansvarig för ITP-avtalen, Svensk näringsliv
Lars Gellner, arbetsrättsexpert, Svensk näringsliv
Niclas Lindahl, förhandlare, avdelningen för arbetsgivarpolitik, Sveriges kommuner och landsting
Pia Gellerstedt, handläggare, avdelningen för arbetsgivarpolitik, Sveriges kommuner och landsting
Åsa Forssell, utredare, välfärdspolitik, TCO
Jana Fromm, utredare, arbetsmiljö, TCO


Anna Hedborg, tidigare statsråd och generaldirektör, är rådgivare till utredningen och sammankallande i referensgruppen.

torsdag 13 oktober 2011

DE ÄLDRES UTTRÄDE FRÅN ARBETSLIVET

Frågan vid vilken ålder människor lämnar arbetsmarknaden och pensionerar sig och utvecklingen över tiden är centrala för utredningen. Frågorna har flera svar. Det kan avse när man i genomsnitt lämnar arbetskraften, när man tar ut ålderspension, när man tar ut allmän pension, när man huvudsakligen övergår till en försörjning genom olika slag av allmänna eller privata pensionsinkomster, när man slutar att bidra till pensionssystemet osv. Många som är 55 år och äldre lämnar exempelvis arbetsmarknaden i förtid genom avgångspensioner, avtalspensioner, förtidspensioner eller andra ersättningar. Somliga hamnar i utanförskap genom långvarig arbetslöshet eller sjukdom. Andra äldre fortsätter att arbeta även efter man har börjat ta ut sin pension. Alla mått har olika syften och svarar på olika delfrågor. För allt fler äldre sker utträdet och pensioneringen dessutom gradvis över en längre tid och det kan vara ganska godtyckligt att bestämma när en person bytt tillstånd, från förvärvsarbetande till pensionär.

Det grundläggande måttet är andelen äldre i arbetskraften resp. i sysselsättning. Det mäts i SCB:s arbetskraftsundersökningar AKU. Som sysselsatta räknas personer som under intervjuveckan utförde något arbete i minst en timme. Arbetskraften omfattar alla personer som är antingen sysselsatta eller arbetslösa. Som noterades i bloggen den 30:e augusti 2011 visar statistiken att de senaste 15 åren har personer 55 år och äldre ökat sitt deltagande i arbetsmarknaden och en ökad andel är sysselsatta.

Ett kompletterande mått är utträdesåldern som beräknas av Pensionsmyndigheten. Denna ”förväntade utträdesålder” visar vid vilken ålder i genomsnitt som årets 50-åringar, som hör till arbetskraften enligt AKU, beräknas lämna arbetsmarknaden om de får samma deltagande som äldre personer hade samma år. Utträdesåldern har ökat något under 2000-talet och var drygt 63 år 2010. Trots sämre hälsa och ett mer krävande arbetsliv arbetade äldre män betydligt längre på 1960- och 1970-talen än i dag, utträdesåldern låg då på 65-68 år.

Genomsnittlig förväntad ålder vid utträde från arbetslivet för personer som vid 50 års ålder finns i arbetskraften.


Källa: AKU, Pensionsmyndigheten

För att illustrera när man går i pension beräknar Pensionsmyndigheten ett mått för medelpensionsåldern för ålderspension. Den är i genomsnitt 64,7 år, ganska lika för män och kvinnor, och har varit ganska oförändrad sedan 1990-talet. Nära två av tre väljer fortfarande att ta ut sin pension vid den tidigare allmänna pensionsåldern 65 år. För varje ny årsgrupp har det dock blivit något vanligare att skjuta upp uttaget av pension men också allt vanligare att ta ut pensionen före 65 år.

Andel* som nybeviljats allmän pension i åldrarna 61-70 år, procent



Källa: Pensionsmyndigheten

Pensionsmyndigheten beräknar också medelpensionsåldern där man inkluderar förtidspension från 30 år respektive efter 50 år (för 2010 62,1 år resp. 63,8 år).

Siffrorna ovan avser den allmänna medelpensionsåldern. I beräkningen av medelpensionsåldern inräknas inte personer som bara har premiepension. Inte heller räknas de som har  tjänstepension, avgångspension eller inkomster från privata pensionsförsäkringar. Det betyder att man överskattar den faktiska pensionsåldern, dvs. den ålder när man huvudsakligen övergår till en försörjning med någon form av pension, allmän eller privat.

Flera forskare har tidigare belyst pensioneringen med hjälp av inkomststatistik, bl.a. Gabriella Sjögren Lindquist, Eskil Wadensjö och Daniel Hallberg (se länk till höger). Resultaten från dessa data indikerar att uppemot 10 % av personer 60-64 år har tjänstepension som huvudsaklig inkomstkälla. För totalt mer än en tredjedel i denna grupp är allmän eller privat pension huvudsaklig inkomstkälla och mindre än hälften har arbetsinkomster som huvudsaklig inkomstkälla.

I nya analyser från Socialdepartementet har personer 55-70 år delats i grupper efter vilket inkomstslag som utgör hälften eller mer av den totala inkomsten. De visar att många äldre långt före 65 år huvudsakligen får sin försörjning genom tjänstepensioner eller förtidspension/sjukförsäkring. Från 61 år minskar andelen som huvudsakligen försörjs genom arbete, från 70 % till bara 47 % bland 64-åringar.

Andelen personer 55-70 år efter huvudsaklig försörjning 2009.

Källa: LISA, Socialdepartementet

Den positiva utvecklingen för sysselsättning och utträdesålder säger dock inte så mycket om de äldre faktiskt arbetar mer och längre. Siffrorna kan t.ex. delvis spegla att fler äldre är arbetslösa eller fler väljer att ta ut tidigare pension och arbeta deltid. För att följa de äldres insatser på arbetsmarknaden behöver man således studera hur antalet arbetade timmar förändras. Även detta mäts i AKU. Det finns inga aktuella bearbetningar av AKU som visar den senaste utvecklingen. Tidigare analyser av Hallberg resp. Klevmarken (se länk till höger) pekar dock på att medelarbetstiden bland personer 55 år och äldre har sjunkit under 2000-talet, förmodligen delvis en effekt av konjunkturläget.

Den bild som framträder ur de olika måtten är att alltfler äldre förefaller att ta ut pension tidigare, både allmän och privat pension, och några väljer att ta ut den senare. Det innebär att trots ökat arbetskraftsdeltagande och högre utträdesålder har personer 55 år och äldre i befolkningen inte påtagligt ökat sitt totala genomsnittliga arbete mätt i arbetade timmar.