En nyckelfråga för utredningen är vilka faktorer som styr den enskildes beslut att gå i pension respektive att arbeta vidare. Trots omfattande forskning under många årtionden runt om i världen finns det ännu inga entydiga svar. Forskningsöversikter de senaste åren av Daniel Hallberg, Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö, Anders Klevmarken m.fl. (se länkar till höger) visar att många individuella och institutionella faktorer samtidigt tycks påverka individens pensionsbeslut. De flesta studier handlar om förtida utträde från arbetsmarknaden genom förtidspension (kallas officiellt sjukersättning) eller sjukförsäkring, eller motsvarande system i andra länder. Eftersom flexibel pensionsålder i ålderspensionssystem är ganska ovanligt finns det betydligt mindre forskning som direkt belyser hur olika faktorer påverkar beslutet att ta ut sin ålderspension. Här i del 1 försöker vi sammanfatta kunskapsläget för några av de viktigaste faktorerna: ekonomiska incitament, hälsa, utbildning och yrke. I nästa del ska vi försöka förstå hur olika institutionella faktorer kan påverka pensionsbesluten.
Ekonomiska incitament. Ekonomer betonar vikten av olika ekonomiska faktorer som pensionsförmögenheten (som avgör vilken pensionsnivå man får) och hur mycket man tjänar på att arbeta vidare. Den enskilde antas med utgångspunkt i sin preferens värdera olika tänkbara kombinationer av fritid och inkomst och besluta vad som ger maximal välfärd. Inför pensioneringen antas man förenklat jämföra värdet av ett extra år ledigt med vad man skulle vinna i livsinkomst på att arbeta ett år till. Arbete kan ge värden utöver strikt ekonomiska, och i praktiken kanske många äldre dessutom jämför exempelvis olika kombinationer av fortsatt deltid med partiella uttag av pension.
Forskarna har försökt undersöka betydelsen av ekonomiska incitament empiriskt genom att mäta sannolikheten att arbeta som en funktion av pensionsförmögenheten och hur den skulle påverkas av att fortsätta arbeta. Resultaten är enligt forskningsöversikterna delvis motstridiga och beroende av hur analyserna görs. De kan också snedvridas av att det kan finnas bakomliggande faktorer som man inte kan kontrollera, t.ex. skillnader i preferenser, som en önskan att gå i tidig pension, som påverkar både löneutvecklingen och pensionsförmögenheten. Flera mikroekonomiska studier och undersökningar baserade på kvasinaturliga experiment, t.ex. att olika pensionsregler har gällt personer med i övrig liknande förhållanden, pekar på att de ekonomiska incitamenten spelar en begränsad roll för när man går i pension. Det kan dock inte uteslutas att effekterna underskattas eftersom man ofta inte beaktar s.k. smittoeffekter (se tidigare blogginlägg).
Vad som komplicerar bedömningen är att det finns indikationer i nyare forskning på att yngre och äldre kan påverkas olika av ekonomiska incitament. Forskare bl.a. vid den amerikanska centralbankens filial i Chicago visar i en ny studie att arbetsutbudbeslut i första hand förefaller att vara ett beslut att delta eller inte i arbetslivet och äldres deltagarbeslutet påverkas mest av ekonomiska incitament (Eric French, John Jones: Public Pensions and Labor Supply Over the Life Cycle). Det är långtifrån avgjort hur generaliserbara dessa resultat är. Peter Diamond, som 2010 fick ekonomipriset till Nobels minne, och kollegor går dock så långt att man hävdar att “the gains from age-dependent labour income taxes may not be trivial.”
Den nya trenden i många länder att fler äldre arbetar längre tycks ofta inträffa samtidigt som regler ändras i pensioner och skattesystem. Det ger enligt många ekonomer tydliga indikationer på att ekonomiska incitament faktiskt spelar en viktig roll för beslutet när man ska gå i pension.
Hälsa. Socialmedicinare och andra medicinska forskare lyfter ofta fram hälsans betydelse för pensioneringen. Många äldre slutar arbeta långt före man fyller 65 år och övergår till förtidspension på hel- eller deltid eller till långtidssjukskrivning. Året före man fyller 65 år har mer än en tredjedel förtidspension eller är långtidssjukskrivna. Många studier visar att hälsoproblem ökar risken för förtidspension. Den som har en sjukdomshistorik med perioder på sjukhus har större sannolikhet att lämna förvärvslivet än den som inte har det, visar t.ex. Klevmarken. Jönsson, Palme och Svensson (se länk till höger) har i en ny undersökning studerat hur olika mått på folkhälsan, som dödlighet, sjuklighet och självupplevd hälsa, samvarierar med utnyttjandet av förtidspension. De finner att under långa perioder förefaller utnyttjandet i flera grupper tämligen opåverkat av folkhälsan. Många andra faktorer påverkar utvecklingen t.ex. institutionella förändringar mot generösare hälsokrav och en breddning av försäkringen mot att också godkänna arbetsmarknadsskäl för rätt till förmåner. I vissa grupper förefaller sambanden tydligare. Den starka nedgången i utnyttjandet av sjukförsäkringen i gruppen män 60–64 år på senare år kan, åtminstone delvis, förklaras av en hälsoförbättring. Det är dock svårt att i studier av pensionsbeslut särskilja effekter av ekonomiska incitament respektive hälsa.
Även utan lika omfattande forskningsunderlag är det är rimligt anta att egen och närståendes hälsa spelar en roll också för beslutet när man ska ta ut ålderspension, eftersom hälsan påverkar förmågan att fortsätta att arbeta och den förväntade livslängden. Pensionering kan också lindra hälsobesvär för personer med slitsamma arbeten. De äldres allt bättre hälsa kan ha bidragit till att alltfler äldre arbetar längre. Det förefaller dock omöjligt att bedöma hur stora effekterna är och hur de samverkar exempelvis med ekonomiska incitament.
Utbildning och yrke. Personer med högre utbildning pensionerar sig i genomsnitt senare än personer med lägre utbildning, visar bl.a. Sjögren Lindquists och Wadensjös genomgång av forskningen. Det är oklart om detta speglar kausala samband, dvs. att exempelvis högre utbildning på individnivå bidrar till bättre hälsa och lägre risk för förtida pension. En viss sådan effekt är rimlig, t.ex. att bättre utbildning bidrar till en sundare livsstil. Det är dock troligare att sambandet beror på vilka yrken man har. Yrke samvarierar starkt med utbildning eftersom många yrken har utbildningskrav.
Personer med slitsamma yrken har en högre risk att bli långtidssjuka och går ofta i pension i förtid, det visar åtskilliga socialmedicinska studier. Personer med fysiskt och psykiskt mindre krävande och mer intellektuellt stimulerande arbeten jobbar ofta längre. Det finns, besynnerligt nog, inga kunskaper om vilka yrken och branscher i Sverige som i dag har högst risker för förtidspension. Undersökningar på 1980-talet visade stora överrisker bl.a. för kvinnor i tillverkningsindustrin medan antalsmässigt dominerade yrkesgrupper inom hälso- och sjukvård och socialt arbete (Höög Stattin: Förtidspension och yrke).
Även benägenheten att jobba efter 65 år bestäms delvis av utbildning, visar Klevmarken. Sannolikheten att stanna kvar i förvärvsarbete ökar med stigande utbildning. Det är särskilt slående enligt Klevmarken att de som har en forskarutbildning har en betydligt högre benägenhet att stanna i förvärvsarbete än övriga. Även i 70-årsåldern är ca 25 procent av de forskarutbildade förvärvsarbetande. Egna företagare har betydligt större benägenhet att fortsätta arbeta efter 65 års ålder än anställda.
I en tankeväckande studie från nationalbanken i Schweiz ställs frågan om sammansättningen av yrken i olika länder delvis kan förklara skillnader i den genomsnittliga faktiska pensionsåldern. Idén är att pensionsåldern är specifik för olika yrken och beror bl.a. på fysiska och psykiska krav, den takt kunskaperna blir omoderna osv. Med hjälp av amerikanska data kalkylerar forskarna förväntad pensionsålder för ett stort antal olika yrken. Därefter beräknar de med hjälp av dessa värden den genomsnittliga förväntade faktiska pensionsåldern för 38 länder med data från bl.a. folk- och bostadsräkningar. Forskarna finner överraskande att 38 % av variationen i faktisk pensionsålder mellan länder kan statistiskt förklaras av skillnader i sammansättningen av olika yrken (Philip Saur´e, Hosny Zoabi: Retirement Age Across Countries: The Role of Occupations).
Olika resultat om yrken och pensionsålder pekar på utbildningens betydelse. En successivt högre kunskapsnivå i samhället bidrar till en omvandling av produktionen från enkla, ofta slitsamma yrken, till mer komplexa arbeten, både inom industrin och tjänstesektorn. Utbildningen bidrar därmed till den teknologiska och strukturella förändringen i arbetslivet, som kan medverka till förbättrade arbetsförhållanden. En huvudstrategi för att långsiktigt förlänga arbetslivet är antagligen att förbättra medborgarnas kunskaper.
