Tidigare än de flesta och kanske mest uthålligt har Gunnar Wetterberg, historiker och f.n. samhällspolitisk chef på SACO, fört fram att fler äldre måste jobba längre. I en ny bok, Kurvans kraft, har Wetterberg sammanfattat och utvecklat sina tankar om de demografiska förändringarnas påverkan på samhället och hur politiken kan utvecklas för att möta utmaningarna. I ett avsnitt sammanfattar han problemen med åldrandet och arbetskraften och vad som borde göras för att fler äldre ska kunna arbeta längre. Argumenten för ett längre arbetsliv är många: det är självklart när vi lever längre, det behövs för välfärdens finansiering, det är bra för produktiviteten med en blandning av åldersgrupper på jobbet osv. Wetterberg påminner också, som allt fler andra, att ett längre arbetsliv kan förbättra individens livskvalitet. Livet efter pensionen verkar bli bättre, ju längre man orkat arbeta.
Gunnar Wetterberg resonerar om mer eller mindre kloka förslag som har lagts fram för att fler äldre ska kunna arbeta längre, några av de klokare är följande:
- En höjning av den lägsta gränsen för pensionsuttag från 61 år till 62 eller 63 år skulle påverka många människor, kanske ska höjningen införas t.ex. en månad per år för att få en lång omställning.
- Det finns utrymme att göra det längre arbetslivet mer lockande genom att ge de äldre större ekonomiska vinster av fortsatt arbete.
- Kanske ska arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter på avgångspensioner som på vanlig lön.
- Deltid kan vara ett bra alternativ för äldre som vill fortsätta att arbeta, och relativt billigt för arbetsgivarna.
- Om pensionsåldern höjs kanske sjukförsäkringen behöver bli mer generös för äldre.
- Bättre arbetsledning och arbetsförhållanden kan främja arbetsförmågan för äldre.
- Arbetsbyten bör underlättas. Kompetenskonto borde bli 2000-talets stora socialförsäkring.
Den kanske viktigaste observationen varför de äldre bör arbeta längre gör Wetterberg i avsnittet om de ungas arbetsmarknad. Han skriver:
”Statens ska akta sig för att lägga sig i generationsväxlingen. 1990-talets ”värdiga slut” för dem som fyllt 55 år var sällsynt illa uttänkt. Temat går igen i kraven på att förbättra de yngres arbetsmarknad genom att göra det lättare att sparka äldre. Inga 58-åringar går hem gratis. De tar ut förtidspension eller avtalspension. Det måste betalas ur skatteutrymmet eller löneutrymmet, och då blir det mindre pengar i resten av ekonomin. Ju fler äldre som fortsätter att arbeta, desto färre behöver de yngre försörja. Många äldre i arbetskraften hjälper till att hålla hjulen i gång. 67-åringen som fortsätter är 22-åringens bäste vän på arbetsmarknaden.”
Gunnar Wetterberg har skrivit en tankeväckande och ibland oroande bok, med flera spännande förslag. Det man grubblar mest över efter läsningen är följande: I dag har äldreomsorgen uppenbarligen i vissa fall svårt att ge alla gamla gamla födda på 1930-talet en värdig vård. Hur ska det gå med vården och omsorgen när 1940-taliserna blir riktigt gamla, de är ju mer än dubbelt så många, samtidigt som antalet som arbetar kan väntas sjunka.
