Politiker, arbetsmarknadens parter och medborgare i allmänhet har länge i stort varit överens om att pensioneringen ökar välfärden. Så var det säkert för hundra år sedan när den allmänna pensionen infördes i Sverige. Arbetare som då hade turen att bli gamla var normalt utslitna och orkeslösa och kunde inte försörja sig. De blev alltför ofta fattighjon och fick avsluta sina liv utan värdighet. Den första ålderspensionen var i princip en sjukpension, den som hade nått den aktningsvärda åldern 67 år kunde antas vara orkeslös. Pensionen ökade välfärden, den gav en försörjning och gjorde äldre mindre beroende av sina barn och andra anhöriga. Övertygelsen om pensionernas goda effekter har inneburit att vi använt en betydande del av det ökade ekonomiska välståndet sedan dess till att förkorta arbetslivet.
Så övertygade har man varit att forskning för att utvärdera pensionernas välfärdseffekter knappast har genomförts. Först under de senaste årtiondena har forskarna börjat bygga upp innehållsrika databaser där äldres hälsa, ekonomi m.m. följs för individer över många år. Det började i USA med ”Health and Retirement Study HRS”, som sedan följts av liknande undersökningar i bl.a. Europa (”SHARE”).
Nu börjar allt flera ställa sig frågan, är välfärdsvinsterna lika entydigt positiva i dag när de flesta runt 65 år är friska, välutbildade och kan väntas leva kanske 20 år till. Hur påverkas hälsan, ekonomin, sociala aktiviteter, livskvaliteten osv. av att sluta arbeta och hur påverkar pensionsreglerna behovet av vård och omsorg.
En central fråga är givetvis hur människors kognitiva förmågor påverkas av att sluta att arbeta. Det finns en vetenskaplig konsensus om att flera kognitiva förmågor reduceras med åldern. Särskilt påverkas det s.k. episodiska minnet, dvs. förmågan att minnas gångna händelser som man medverkat i. Nedgången varierar kraftigt mellan olika personer, för somliga försämras minnesförmågan tidigt, andra drabbas av Alzheimers sjukdom, några behåller kognitiv vitalitet mycket högt upp i åldrarna. Det mesta tyder på att mycket styrs av vårt genetiska arv. Forskningen pekar dock på att faktorer som utbildning, typ av yrke, livsstil m.m. påverkar nedgången. Både den enskildes och samhällets val kan med andra ord påverka utvecklingen för de äldre. De kognitiva förmågorna är en del av landets humankapital, vårdas detta kapital bland äldre kan det bidra både till tillväxten och till att reducera behovet av vård och omsorg. Regler och normer för pensionering har således vidsträckta effekter på välfärden och ekonomin.
Övergången till pension medför ofta stora förändringar i livsstil, fysiskt aktivitet, sociala kontakter m.m. Arbetet innebär för många höga krav i många avseenden, inte minst intellektuella ansträngningar. Både fysisk och social aktivitet i jobbet kan bidra till att de kognitiva förmågor stimuleras. Förlusten av dessa stimulanser i arbetet efter pensioneringen, som inte kompenseras på annat sätt, kan bidra till en snabbare nedgång i kognitiva förmågor.
Studien ”Mental Retirement” (se blogginlägg den 16 september 2011) pekade på att de äldres mentala förmåga är lägre i länder där man pensionerar sig tidigare. Frågan är om det också finns samband på individuell nivå, dvs. hur påverkas kognitiva förmågor av pensionering. I en ny studie från forskaren Eric Bonsang och kollegor har man försökt mäta pensioneringens kausala effekter genom att använda data i HRS för 1998-2008 och i SHARE för 14 Europeiska länder i de två första undersökningsetapperna 2004 och 2006. Forskarna använder bl.a. samma mått på kognitiv förmåga som i ”Mental Retirement”, dvs. förmågan att minnas 10 ord omedelbart och efter en stund. Information om pensionsstatus och tid med pension erhölls från enkätfrågor. Skillnader i olika länders pensionsbeteende används för att mäta effekten. Man använder sofistikerade ekonometriska metoder för att kontrollera för bl.a. sammansättningseffekter och endogenitet. Resultaten pekar på att pensionering har en stark och signifikant negativ effekt på den kognitiva förmågan, en nedgång av förmågan med närmare 10 %. Detta stämmer enligt de holländska forskarna överens med vad man funnit i tidigare studier.
Bonsang och kollegor konstaterar att resultaten stöder ”obrukshypotesen”, dvs. en minskning av aktiviteter bidrar efterhand till förtvinade kognitiva förmågor, medan stimulerande aktiviteter bidrar till att öka förmågorna (”use it or loose it”). De påminner dock att mer forskning behövs för att bättre säkerställa den relativa betydelsen ett fortsatt arbete.
De framhåller slutligen att bristande kognitiva förmågor är en stor och växande faktor bakom de ökade kostnaderna för vård och omsorg av äldre: ”…promoting labor force participation at an older age may not only insure the sustainability of social security systems but may also create positive health externalities that may in turn affect expenditures on long-term care”.
Det finns numera flera andra studier som med olika populationer, data och metoder kommer till liknande slutsatser. Den engelska forskaren Beverly A Roberts och kollegor har exempelvis undersökt om pensionering påverkar resultaten på kognitiva tester, när man kontrollerar för dessa förmågor före pensioneringen och andra faktorer som hälsa, livsstil, typ av arbete m.m. De använder den s.k. Whitehall II databasen där man över tiden samlar in data om tjänstemän i Londons förvaltning. Flera olika standardmetoder används för att mäta kognitiv förmåga, bl.a. minnestest och olika test av språkförmåga, före och efter pensioneringen. Resultaten visar att testpoängen ökade mellan de två mättidpunkterna, dvs. den kognitiva förmågan steg trots att tjänstemännen blev äldre. För personer som pensioneras var dock ökningen mer blygsam.
Det är antagligen tidigt att dra säkra slutsatser, som också kan överföras mellan olika länder. Den är också svårt att särskilja effekten av ett aktivt arbetsliv från ett aktivt liv efter pensioneringen. Den kognitiva vitaliteten kan sannolikt behållas även genom andra aktiviteter som studier, politiskt och ideellt engagemang, sociala aktiviteter inkl. med barnbarn m.m. Boo Johansson, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, arbetar på utredningens uppdrag med en översikt av kunskaperna om hur åldrandet påverkar de kognitiva förmågorna, och om nedgången i förmågor i dag kommer senare i livet, dvs. att äldre inte bara får flera friska år, utan också fler smarta år.
Eric Bonsang, Stephane Adam, Sergio Perelman, Netspar: Does Retirement Affect Cognitive Functioning?
