EXPERTPANELEN

Pensionsåldersutredningens uppdrag spänner över vittomfattande och komplexa områden, från pensionsregler, långsiktiga prognoser till arbetsmiljö och de äldres hälsa. Utredningen behöver därför konsultera experter med olika inriktning och kompetens. En bred panel av experter har accepterat att biträda utredningens arbete med rådgivning, granskning av material och i vissa fall med underlag i särskilda frågor. Experterna ska inte ta ansvar för utredningens analyser och slutsatser. Följande personer ingår f.n. i panelen, fler kommer att tillfrågas efterhand.

Stefan Ackerby, bitr. avdelningschef, SKL

Lennart Flood, professor, Nationalekonomiska institutionen, Göteborgs Universitet (dessutom utredningens vetenskapliga rådgivare)

Anders Forslund, bitr. chef, professor, IFAU

Daniel Hallberg, chef för effektivitetsgranskning och utvärdering, Inspektionen för socialförsäkringen

Laura Hartman, avdelningschef, Analys och prognos, Försäkringskassan

Anna Hedborg, f.d. generaldirektör och statsråd (dessutom rådgivare till utredningen och sammankallande i referensgruppen)

Irene Jensen, professor i personskadeprevention vid Institutet för miljömedicin, KI

Boo Johansson, professor i psykologi, Göteborgs universitet

Anders Klevmarken, professor emeritus, nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet

Mårten Lagergren, docent, Äldrecentrum och SNACK

Thomas Lindh, professor i arbetsmarknadsekonomi, Institutet för framtidsstudier (1952-2013)

Jonas Malmberg, professor i civilrätt, särskilt arbetsrätt, Uppsala universitet

Oskar Nordström Skans, docent IFAU och projektledare för senaste Långtidsutredningen

Lena Lundkvist, demograf, SCB

Hans Olsson, ekonom, Pensionsmyndigheten

Mårten Palme, professor, nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet

Ole Settergren, chef pensionsutvecklingsavdelningen, Pensionsmyndigheten

Gabriella Sjögren Lindquist, docent, bitr. föreståndare, Institutet för social forskning

Ywonne Strempl, avdelningschef, Arbetsmiljöverket

Ingemar Svensson, fil.lic. analytiker, Pensionsmyndigheten

Kjell Torén, professor, arbets- och miljömedicin, Göteborg

Eskil Wadensjö, professor, Institutet för social forskning

Eva Vingård, professor, arbets- och miljömedicin, Uppsala Universitet

Åtskilliga andra experter, analytiker och forskare medverkar med underlag och rådgivning, bl.a. från Pensionsmyndigheten, Inspektionen för socialförsäkringen, Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket och Regeringskansliet.

SEMINARIUM OM PENSIONÄRERS LEVNADSFÖRHÅLLANDEN

Socialdepartementet presenterar den 13 december rapporten "Pensionärernas levnadsförhållanden". Den belyser den ekonomiska situationen för de äldre i Sverige, och hur den har utvecklats under senare år. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson bjuder in till ett seminarium i serien "Svensk välfärdspolitik 100 år".

Hur har pensionärerna det i Sverige - egentligen?

VAR TREDJE 65-ÅRING ÄR GARANTIPENSIONÄR

Det hävdas ofta att vi inte längre har en formell pensionsålder, eftersom man kan ta ut inkomstpension från 61 år och hur sent man vill. Samtidigt finns det fortfarande kvar åtskilliga faktiska pensionsåldrar. Den viktigaste är antagligen att garantipension och tillhörande bidrag kan beviljas tidigast från den månad man har fyllt 65 år.

Garantipension, eller Garp som är den litterärt associerande förkortningen, garanterar en lägsta pension på 2,13 prisbasbelopp för ogifta och 1,9 prisbasbelopp för gifta (7 597 kronor respektive 6 777 kronor i månaden före skatt 2011). Har man en inkomstgrundad pension reduceras garantipensionen, först krona för krona, sedan med 48 % av den inkomstgrundande pensionen. Pensionärer med låga inkomster kan också få ett bostadstillägg (BTP) och i vissa fall ett särskilt bostadstillägg (SBTP). Oreducerad garantipension plus maximalt BTP är 12 247 kronor per månad för ogifta. Särskilda regler gäller för personer födda 1937 och tidigare.

En stor andel av alla nya pensionärer berörs i dag av reglerna för pensionsålder i garantipensionen. Statistiska bearbetningar inom Socialdepartementet visar att av den senaste årskullen som fyllde 65 år 2010 (födda 1945) var det 31 % av hela gruppen 123 000 personer som beviljades garantipension. Det är en något högre andel än vanligt, vilket beror på att den s.k. bromsen har sänkt de inkomstgrundade pensionerna 2010 och 2011. Närmare hälften av alla kvinnor i denna årskull får garantipension mot bara ca 12 % av männen.

De flesta får dock ganska små belopp i garantipension, det genomsnittliga beloppet var 1 300 kronor per månad 2010. Det är endast 2 % av alla nyblivna pensionärer som helt saknar inkomstgrundad pension.

Nära två tredjedelar av dem som får garantipension hade före pensioneringen sin huvudsakliga försörjning genom förtidspension, sjukförsäkring, arbetslöshetsstöd eller förtida uttag av ålderspension. Personer som bott i Sverige en kortare tid än 40 år är också överrepresenterade.

Ungefär 45 % av personer med nybeviljad garantpension och BTP får en högre disponibel inkomst efter pensioneringen än vad man hade före.

Det är inte troligt att pensionsåldern för garantipension spelar en betydelsefull roll för när man väljer att gå i pension. De flesta har gått i förtida pension eller har lämnat arbetsmarknaden på annat sätt före 65 år. Dessutom har många ganska små belopp i garantipension. Reglerna som reducerar garantipensionen och BTP mot fortsatta arbetsinkomster kan dock motverka ett eventuellt intresse att arbeta efter 65 år. Det är ytterst få som väljer att skjuta upp uttaget av garantipension.

Man kan dock misstänka att det faktum att vi har en pensionsålder för garantipension innebär en viktig signaleffekt som förstärker normen att 65 år är den normala pensionsåldern.

Hur har arbetsmiljön förändrats det senaste kvartsseklet?

Många människor lämnar arbetsmarknaden via sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen, med förtidspension och livränta, innan de når ålderspension. Sambanden mellan arbetet och det förtida utträdet är en viktig fråga för Pensionsåldersutredningen. Vad i arbetet gör att människor når ålderspension via en period av varaktigt nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom eller råkar ut för en arbetsrelaterad skada eller arbetssjukdom?

Utredningen har ett uppdrag att kartlägga dagens arbetsmiljöproblem. Vad vet vi om hur arbetsmiljön har förändrats under det senaste kvartsseklet?

En vanlig källa att uppsöka för besked om arbetsmiljön är SCB:s Undersökningar om LevnadsFörhållanden, ULF. I den har sedan flera decennier samlats in uppgifter om ett flertal arbetsmiljöfaktorer. Uppgifterna samlades tidigare in genom besöksintervjuer men sedan några år genom telefonintervjuer. Uppgifterna är självrapporterade, de intervjuade har fått uppge sin egen upplevelse av det som efterfrågas. Självrapporterade, subjektiva uppgifter påverkas såväl av faktiska förhållanden – hur som i fallet här arbetsmiljön faktiskt är – och av förväntningar. Förväntningar förändras förmodligen över tid, till exempel den allmänna standardhöjningen i samhället torde innebära att förväntningarna på vad som ska vara rimliga villkor skrivs upp. Vilket i någon mening inte alls är orimligt. Diagrammen nedan är baserade på uppgifter ur databasen för åldersgruppen 55-64 år gamla.

Den gängse bilden av arbetsmiljöns utveckling är att det förr främst handlade om fysiska arbetsmiljöproblem, som har minskat och istället har psykosociala arbetsmiljöproblem ökat. De ”gamla” arbetsmiljöproblemen skulle enligt bilden främst gälla i mäns arbeten och de ”nya” problemen i större utsträckning kvinnors arbeten. Lagstiftning var från början inriktad mot arbetarskydd och förvaltades av Arbetarskyddsstyrelsen. På 1970-talet kallades den nya lagen Arbetsmiljölagen och den förvaltas numera av Arbetsmiljöverket.

Det här är en bild som bara delvis bekräftas i ULF-undersökningarna. Åtminstone om man tittar på åldersgruppen 55-64 år.

Diagram 1 och 2 nedan bekräftar bilden av de traditionella arbetsmiljöproblemen. Skakningar eller vibrationer har minskat något jämfört med mitten av 1980-talet och bullret ser ut att ha minskat kraftigt sedan tidigt 1980-tal även om kurvan för män svänger på ett något märkligt sätt. Det är också inte särskilt många som anger kraftiga skakningar, vibrationer och buller i arbetet.

Diagram 1

Diagram 2

När man vänder blicken mot fysisk belastning och tunga lyft framträder en något mer oväntad bild. Arbeten som innebär fysisk belastning och tunga lyft för traditionellt tanken till arbeten som främst utförs av män. Men tidslinjerna för dessa två variabler visar på något annat.

Diagram 3

Diagram 4

Fler kvinnor än män i åldersgruppen 55-64 uppger att de har fysiskt belastande arbeten som innebär dagliga tunga lyft. I stort sett gäller detta under hela den undersökta perioden, för tunga lyft de senaste trettio åren. Det är också anmärkningsvärt många, mellan femtio och sjuttio procent av de tillfrågade, som över tid anger att arbetet innebär fysisk belastning. Långt många färre anger att arbetet innebär dagliga tunga lyft.

Psykosociala arbetsmiljöfaktorer anses enligt den gängse uppfattningen ha ökat i betydelse. Diagrammet nedan visar att detta stämmer för äldre kvinnor, snarare än för äldre män.

Diagram 5

Arbetsmiljöverkets statistik över arbetsorsakade besvär bekräftar bilden. Kvinnor anger oftare än män att de fått besvär till följd av fysisk belastning och stress eller andra psykiska orsaker. (Källa: Arbetsorsakade besvär 2010) Samtliga kurvor pekar neråt sedan runt 2003.

Variablerna som redovisas ovan illustrerar problem i arbetsmiljön. Men det finns också variabler som ska illustrera förekomst av positiva inslag i arbetet. Möjligheten att lära sig nytt i arbetet får höga värden, och högre för män än för kvinnor. Möjligheten att lära sig nytt i arbetet har också ökat över tid, och särskilt för kvinnor är ökningen ganska stor sedan mitten av 1980-talet.

Diagram 6

Vad kan vi då utläsa utifrån Undersökningarna om LevnadsFörhållanden om hur arbetsmiljön har förändrats det senaste kvartsseklet? Skakningar, vibrationer och buller har minskat sedan 1980-talet och är mycket mer vanliga arbetsmiljöproblem för män än för kvinnor. Fysisk belastning och tunga lyft har minskat mindre än skakningar, vibrationer och buller. Dessutom är fysisk belastning vanligare förekommande i kvinnors än i mäns arbete. Fysisk belastning och dagliga tunga lyft är således både förr och nu dominerande arbetsmiljöproblem för kvinnor, även om det också är vanligt förekommande problem för män. Möjligheten för kvinnor att lära sig nytt i arbetet har ökat mer än för män sedan 1980-talet men män har ändå större möjligheter än kvinnor.

LÄCKOR AVSLÖJAR EU-UTKAST OM PENSIONSÅLDRAR

Kommissionen förbereder ett förslag att medlemsstaterna ska avskaffa obligatoriska pensionsåldrar. Det hävdar det engelska pensionsföretaget Investment & Pensions Europe IPE i sitt nyhetsbrev. Målet ska vara att slopade pensionsåldrar ska bidra till att förlänga arbetslivet. IPE har kommit över ett utkast till ett s.k. White Paper som kommissionen hoppas kunna lägga fram 2013.

Även om medlemsstaterna har fortsatt eget ansvar för pensionssystemen tänker sig EU-kommissionen enligt IPE att påverka utvecklingen genom ekonomiska stimulanser, lagstiftning, politisk koordinering inkl. uppföljning m.m. Slopade pensionsåldrar måste kompletteras bl.a. med utbyggda åtgärder i arbetslivet för att anpassa jobben till äldre, värna hälsan i arbetet, satsa på livslångt lärande. Kommissionen överväger också enligt utkastet att utveckla en ”kod för god praktik” för tjänstepensioner om utbetalningsmodeller, riskomfördelning, säkerhet vid ekonomiska chocker m.m.

Utkast visar sig dock normalt bli betydligt avslipade innan de skickas ut till medlemsländerna och publiceras. Pensionsåldrar är i fokus både i diskussionen hur skuldkrisen kan mildras i många länder, men också vilka strategier som behövs för att förlänga arbetslivet för att säkra rimliga men finansiellt hållbara pensioner i framtiden.

(Hat Tip: Pensionsnyheterna)

IPE: Leaked White Paper reveals European Commission's plans for pensions

NYA SIFFROR FRÅN SCB: DE ÄLDRE ARBETAR ALLT MER

Utträdesåldern, dvs. den ålder där hälften har lämnat arbetsmarknaden, har ju ökat något under 2000-talet och var drygt 63 år 2010 (se inlägg 13 oktober 2011). Sysselsättningsgraden bland personer 55 år och äldre har alltså ökat enligt AKU (se inlägg 30 augusti 2011). Samtidigt har det blivit vanligare att äldre tar ut sin ålderspension före 65 år. Frågan är då om den ökade sysselsättningen faktiskt innebär ett ökat antal arbetade timmar bland äldre i befolkningen, eller om fler i stället arbetar deltid. En person räknas som sysselsatt i AKU om man arbetat minst en timma under mätveckan.

För att besvara frågan har utredningen beställt bearbetningar från SCB av medelarbetstiden bland äldre. Man kan få någorlunda jämförbara data från 1987, med en särskild fix för tidsseriebrottet 2005.

För kvinnor både i åldern 55-59 och 60-64 år har den överenskomna medelarbetstiden (inte faktisk arbetsstid) per vecka ökat sedan 1987 med 5-6 timmar, trots en viss nedgång under 1990-talskrisen. För män i åldern 55-59 är medelarbetstiden ganska oförändrad. Bland 60-64-åriga män minskade däremot medelarbetstiden tydligt i mitten av 1990-talet, men har ökat tydligt därefter.

Totalt för båda könen ökade medelarbetstiden bland personer 55-64 år med 2-3 timmar per vecka, vilket är en positiv överraskning. Det faktum att fler äldre tar ut sin ålderspension före 65 år förefaller motverkas bl.a. av att andelen personer som lämnar arbetsmarknaden med förtidspension har minskat.

(Vänsterklicka för stor bild)

Källa: SCB

För personer 65 år och äldre finns jämförbara data endast från 2001. Medelarbetstiden i dessa mätningar varierar dock påtagligt mellan åren, vilket kan bero på små urval och slumpmässiga variationer. För personer 65-74 år ökade medelarbetstiden tydligt under första halvan av 2000-talet, men arbetstiden har fallit tillbaka under de senaste åren. Det är svårt att se någon tydlig trend för de äldsta.

Den samlade bilden av de äldres arbetsmarknadsdeltagande visar således en positiv trend. Både sysselsättningsgrad och arbetad tid har i genomsnitt ökat sedan 1987. De ekonomiska kriserna verkar inte ha påverkat de äldres arbete negativt. Man kan göra en schablonmässig kalkyl av årsarbetstiden per person genom att beräkna det totala antalet sysselsatta och deras medelårsarbetstid i förhållande till antalet i befolkningen varje år.  En sådan förenklad kalkyl pekar på att det totala antalet arbetade timmar per individ har ökat påtagligt bland personer i åldern 55 år och äldre, kanske uppemot 10 %, framför allt under 2000-talet. Genom att de stora 40-talskullarna närmar sig 65 tillsammans med höjningen av medelantalet arbetade timmar ökar de äldres bidrag till det totala antalet arbetade timmar i ekonomin påtagligt.

Tabellen från SCB finns till höger under rubriken UNDERLAG OCH RAPPORTER

TIDEN GÅR ALLT FORTARE – OM TIDSKOMPRESSION

Min gamla pappa och äldre vänner klagar ofta över att tiden går allt fortare när man blir gammal. Det är inte utan att jag under stundom känner detsamma. I själva verket har psykologer länge vetat att den inre klockan och den yttre ofta inte är synkade. Tänk bara på hur länge en timma hos tandläkaren känns jämfört med en timme när jobbet flyter på i full fart. Dessa skillnader kan ha stor betydelse för beteendet, hävdar två forskare vid universitet i Wyoming, USA. Ekonomer utgår från att rationella individer optimerar sina val efter vad man väntar sig av framtiden. Men ekonomerna har en deterministisk uppfattning om tiden som liggande utanför den enskildes kontroll.

David Aadland och Sherrill Shaffer frågar sig i en uppsats från 2010 vad som händer om man låter tidsuppfattningen variera. Om äldre uppfattar att tiden går fortare kanske deras planer för hur livet ska levas blir annorlunda. En 25-åring kanske ser helt annorlunda på livsplanerna än en 50-åring. Hur ska man exempelvis förhålla sig till fördelningen mellan arbete och fritid om man känner att döden närmar sig allt fortare ?

Vetenskapsmannen, filosofen och konstnären Piet Hein ritade en gång en GRUK (om jag minns rätt):

Så här föreställer sig barnet livet: ---------------!-----------------!-------------------!--------------

Så här ändrar livet perspektivet:  ---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!--

Det man kallar tidskompression är inte de gamlas förvillelser. Det finns omfattande resultat i forskning och experiment som visar att subjektiv och faktisk tid ofta går i otakt. Dopaminhalten i blodet styr bl.a. tidsuppfattningen. När man blir äldre minskar dopaminhalten vilket gör att det känns som att tiden går allt fortare. Med snillrika experiment har forskarna kunna bevisa att äldre systematiskt underskattar tidens gång, medan 20-åringars inre klocka är fint synkad med verklighetens. Psykologer har försökt förklara detta bl.a. med att äldre är så vana vid livets alla händelser att de inte längre gör några tydliga avtryck. Numera finns det t.o.m. ekvationer som försöker fånga hur tidsuppfattningen förändras över livet.

Forskarna försöker därför formalisera en modell för framåtblickande personer givet att tidsuppfattningen förändras över livet. Tidskompressionen innebär att framtidens möjliga händelser efterhand uppfattas ligga närmare i tiden än de fysiskt gör. Diskonteringen (omräkningen över tiden) av betydelsen eller värdet i framtida händelser blir annorlunda och människor blir alltmer bekymrad över framtiden.

När forskarna testar sin modell med antagande om tidskompression får de resultat över fördelningen av arbete och fritid över livscykeln som mer påminner om de mönster man faktiskt finner i empiriska observationer. De drar slutsatsen att tidskompression ger en alternativ förklaring till att äldre, även de som inte har en avtagande arbetsförmåga, ofta ganska tidigt väljer att minska sitt arbete. Äldre med osynkade inre klockor tycks ofta känna att livets slut närmar sig allt fortare, och även om de har 10-15 någorlunda goda år kvar så upplevs de möjligen som tre år.

Detta är spännande forskning som givetvis måste bekräftas i upprepade studier innan man vågar ta den för trolig. Den svåra frågan ställs också, om tidskompressionen är en viktig faktor för besluten om pension respektive arbete, bör man eller kan man verkligen påverka människors tidsuppfattning.

David Aadland, Sherrill Shaffer, University of Wyoming: Time Compression

DE GAMLA - SOM BÖR STANNA KVAR

Tidigare än de flesta och kanske mest uthålligt har Gunnar Wetterberg, historiker och f.n. samhällspolitisk chef på SACO, fört fram att fler äldre måste jobba längre. I en ny bok, Kurvans kraft, har Wetterberg sammanfattat och utvecklat sina tankar om de demografiska förändringarnas påverkan på samhället och hur politiken kan utvecklas för att möta utmaningarna. I ett avsnitt sammanfattar han problemen med åldrandet och arbetskraften och vad som borde göras för att fler äldre ska kunna arbeta längre. Argumenten för ett längre arbetsliv är många: det är självklart när vi lever längre, det behövs för välfärdens finansiering, det är bra för produktiviteten med en blandning av åldersgrupper på jobbet osv. Wetterberg påminner också, som allt fler andra, att ett längre arbetsliv kan förbättra individens livskvalitet. Livet efter pensionen verkar bli bättre, ju längre man orkat arbeta.

Gunnar Wetterberg resonerar om mer eller mindre kloka förslag som har lagts fram för att fler äldre ska kunna arbeta längre, några av de klokare är följande:

• En höjning av den lägsta gränsen för pensionsuttag från 61 år till 62 eller 63 år skulle påverka många människor, kanske ska höjningen införas t.ex. en månad per år för att få en lång omställning.
• Det finns utrymme att göra det längre arbetslivet mer lockande genom att ge de äldre större ekonomiska vinster av fortsatt arbete.
• Kanske ska arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter på avgångspensioner som på vanlig lön.
• Deltid kan vara ett bra alternativ för äldre som vill fortsätta att arbeta, och relativt billigt för arbetsgivarna.
• Om pensionsåldern höjs kanske sjukförsäkringen behöver bli mer generös för äldre.
• Bättre arbetsledning och arbetsförhållanden kan främja arbetsförmågan för äldre.
• Arbetsbyten bör underlättas. Kompetenskonto borde bli 2000-talets stora socialförsäkring.

Den kanske viktigaste observationen varför de äldre bör arbeta längre gör Wetterberg i avsnittet om de ungas arbetsmarknad. Han skriver:

”Statens ska akta sig för att lägga sig i generationsväxlingen. 1990-talets ”värdiga slut” för dem som fyllt 55 år var sällsynt illa uttänkt. Temat går igen i kraven på att förbättra de yngres arbetsmarknad genom att göra det lättare att sparka äldre. Inga 58-åringar går hem gratis. De tar ut förtidspension eller avtalspension. Det måste betalas ur skatteutrymmet eller löneutrymmet, och då blir det mindre pengar i resten av ekonomin. Ju fler äldre som fortsätter att arbeta, desto färre behöver de yngre försörja. Många äldre i arbetskraften hjälper till att hålla hjulen i gång. 67-åringen som fortsätter är 22-åringens bäste vän på arbetsmarknaden.”

Gunnar Wetterberg har skrivit en tankeväckande och ibland oroande bok, med flera spännande förslag. Det man grubblar mest över efter läsningen är följande: I dag har äldreomsorgen uppenbarligen i vissa fall svårt att ge alla gamla gamla födda på 1930-talet en värdig vård. Hur ska det gå med vården och omsorgen när 1940-taliserna blir riktigt gamla, de är ju mer än dubbelt så många, samtidigt som antalet som arbetar kan väntas sjunka.

VILKA ARBETAR INTE TILL 65 ? Del 1

I Pensionsåldersutredningen ska vi föreslå åtgärder för att höja den faktiska pensionsåldern. Fler behöver jobba längre och för en del handlar det om att kunna arbeta efter 65 år. Men vi har också uppdraget att föreslå åtgärder som gör det möjligt för fler att arbeta fram till 65. För att kunna göra det behöver vi veta vilka som inte arbetar till 65 idag och varför de inte gör det. Hur ser dagens karta över utslagning från arbetsmarknaden via sjukförsäkringen ut? Ett vanligt sätt att lämna arbetsmarknaden före 65 är via förtidspension på grund av nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

I september 2011 hade 223 394 personer mellan 55 och 64 år sjukersättning på hel- eller deltid (Källa: Försäkringskassan). 134 564 av dem är kvinnor och 88 830 är män. Vilka är dessa 134 564 personer? Vad har de för utbildningsbakgrund och yrkesbakgrund? Vad finns det för samband mellan yrke och risk för förtidspension? Medför vissa yrken större risker för utslagning från arbetsmarknaden än andra?

Inom Arbetsmiljökommissionen genomfördes en kartläggning av arbeten utsatta för särskilda hälsorisker i slutet av 1980-talet. Mikael Stattin och Jonas Höög vidareutvecklade kartläggningen och publicerade följande tabell 1993.

Traditionella industriarbeten innebar störst risk att få förtidspension 1988 bland dem som var minst 50 år, både för män och kvinnor. Undantaget är städare som hamnade på tredje plats bland männens riskyrken.

Hur ser riskbilden ut idag, nästan tjugofem år senare? AFA Försäkring förvaltar avtalsförsäkringar, som kompletterar ersättningen från den statliga försäkringen. AFA Försäkring täcker privatanställda arbetare och anställda inom kommuner, landsting, region, kooperativt anställda arbetare och anställda i en del kommunala bolag. Tabellerna nedan är från AFA Försäkrings årliga rapport Allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrånvaro – 2011.

Industriellt arbete medför hög risk både för kvinnor och män, liksom städarbete. Om man för kvinnor jämför metallarbete och vård- och omsorgspersonal ser man att yrkets storlek påverkar risken per antal 1000 anställda. Fem gånger fler kvinnor som arbetar som vård- och omsorgspersonal är representerade i underlaget. Tabellerna är inte helt jämförbara med tabellen från 1988. Det handlar delvis om olika ersättningar, olika åldersgrupper och olika delar av befolkningen.

Hur ser risken ut i yrken som omfattar många anställda? Om yrken med få anställda har hög risk för förtidspension står de ändå för en mindre del av den totala utslagningen via förtidspension. Riskyrken med många anställda får större inverkan på det totala antalet förtidspensionerade. Stattin och Höög undersökte även detta. Tabellerna nedan visar yrkesgrupper med flest förtidspensionärer i relation till yrkesgruppens andel av sysselsatta.

Verkstadsarbete var 1988 ett yrke med många anställda som innebar hög risk att bli förtidspensionär bland män. Kvinnliga verkstadsarbetare löpte också hög risk, men det var ett yrke med få anställda. Fastighetsskötsel och städning var ett mycket riskfyllt arbete för kvinnor, även om det var ett mindre yrke. Socialt arbete var ett yrke med många anställda och hög risk för kvinnor att bli förtidspensionerade.

Såvitt vi vet har inte någon nyare studie liknande Stattins och Höögs gjorts. Undantaget är AFA Försäkring som gör kartläggningar av de delar av arbetsmarknaden de förvaltar tilläggsförsäkringar för.

Mycket har hänt i svenskt arbetsliv sedan slutet av 1980-talet. Strukturomvandling har lett till en annan yrkessammansättning på svensk arbetsmarknad. Vissa sektorer har genomgått genomgripande interna strukturomvandlingar. Krisen på 1990-talet drabbade den offentligt styrda och finansierade arbetsmarknadssektorn hårt.

Något har ändå gjorts. IFAU visar i en rapport Kvinnors och mäns sjukfrånvaro(2011:2) att kvinnor löper större risk (3,9 procentenheter 2002/2003) att få sjuk- och aktivitetsersättning (SA). Sjuk- och aktivitetsersättning omfattar även dem som är mellan 19 och 29 år. Förtidspension är det "gamla" namnet på sjukersättning. En del av risken (2,7 procentenheter) beror på att kvinnor och män som grupp har olika ”egenskaper” (åldersammansättning, arbetsplatser). En del av risken (1,2 procentenheter) berodde på att kvinnor reagerar mer på sina egenskaper än män. Det innebär en relativt större risk att få SA för äldre kvinnor än för äldre män. Självupplevd dålig hälsa innebär också större risk för SA för kvinnor än för män.

En tredjedel av könsskillnaden i sannolikhet att få SA kan förklaras av att fler kvinnor är kommunalanställda. Personer med självupplevd dålig hälsa är överrepresenterade i kommunal sektor och har SA i högre utsträckning.

Försäkringskassan har också visat att anställda inom offentlig sektor, främst inom kommunala verksamheter som vård, skola och omsorg, var kraftigt överrepresenterade bland långvarigt sjukskrivna år 2006. SA föregås ofta men inte alltid av lång sjukskrivning.

Stora yrkesgrupper med hög sjukfrånvaro bidrar till större andel av frånvaron från arbetsmarknaden. Yrkesgruppen med flest anställda kvinnor år 2008 (439 000) var den som i statistiken omfattar barnomsorg, omvårdnadsarbete, äldreomsorg och personlig assistans. Denna grupp hade relativt andra undersökta grupper högt antal (13) ersatta sjukskrivningsdagar per anställd, antal (145 per 1000 anställda) startade sjukskrivningar och genomsnittligt sjukskrivningslängd (79 dagar) (Källa: Sjukskrivning i olika yrken, 2010:17). Yrket med flest anställda män (115 000) var ”Säljare, inköpare, mäklare m.fl.). Yrkesgruppen hade 3 ersatta sjukskrivningsdagar per anställd, 37 påbörjade sjukskrivningsperioder per 1000 anställda och i genomsnitt 74 sjukskrivningsdagar per sjukskriven.

Pensionsåldersutredningen behöver en uppdaterad kartläggning likt den som Arbetsmiljökommissionen genomförde kring 1990. Vi har anledning att tro att resultaten ser delvis annorlunda ut idag. Vi är nu i fullt arbete med att genom samarbete med myndigheter och forskare ta fram en uppdaterad analys av vilka av dagens arbeten som innebär särskilda risker för ett kortare arbetsliv.

DEN FJÄRDE PELAREN?

Man brukar tala om att pensionssystemen i många länder utvecklas till tre grundpelare: allmänna pensioner, tjänstepensioner och privat pensionssparande. Nu börjar tyska forskare ställa frågan om de har fått en fjärde pelare: fortsatta förvärvsinkomster.

Tyskland håller som många andra länder på med att successivt införa ett reformerat pensionssystem, från förmånsbestämda allmänna pensioner till ett system med dessa tre grundpelare. Ekonomer varnar nu för att tyska medborgare framöver kan vänta sig en pensionsklyfta när de allmänna pensionerna blir mindre generösa samtidigt som privata pensioner fortfarande är ganska små. Tyskland har fortfarande en allmän pensionsålder på 65 år men fem procent av alla män och två procent av kvinnorna fortsätter att arbeta efter 65. Mellan 1996 och 2008 har antalet som arbetar efter 65 år nära fördubblats.

Forskaren Martina Eschelbach använder ”German Socio-economic Panel” för åren 2002-2009 för att undersöka vilka äldre som fortsätter att arbeta efter 65. Hon undersöker framför allt hur låga pensionsinkomster, förmögenhetstillgångar m.m. påverkar benägenheten att arbeta längre. Panelen innehåller viktiga data om de äldre som används för att försöka isolera effekten av dessa inkomster. Man testar sedan olika modeller för arbetsutbudet och beslutet att välja delta på arbetsmarknaden.

Eschelbach finner en signifikant effekt av pensionsinkomsterna, övriga icke-arbetsinkomster och förmögenhet på benägenheten att fortsätta att arbete efter 65 år. Särskilt för män ökar sannolikheten att fortsätta att arbeta om pensionsinkomsterna är låga. Sambandet är ganska oberoende av vilka utbildningsgrupper och typer av anställningar man hörde till före pensioneringen.

OECD räknar med att den tyska reformen kommer att medföra 10 % lägre  pensioner. Det skulle medföra en ökning av arbetskraftsdeltagandet bland 65 år och äldre med minst 4 %, beräknar Eschelbach med utgångspunkt i resultaten.

Det kommer att blir mer nödvändigt men framför allt kanske naturligare att i framtiden komplettera pensionerna med arbetsinkomster: den fjärde grundpelaren är redan här, skriver Eschelbach. 

Martina Eschelbach: Labor supply after normal retirement age in Germany – A fourth pillar of retirement income?