I Dagens Eko i dag berättar Ingemar Thor, 79, som jobbar som maskinförare och kör hjullastare: ”Jag tycker att det är kul att jobba. De flesta kompisar lägger av när de är 65, sedan går de på PRO-möten och skit och sitter och lyssnar på gubbar och kärringar, som den ena är sjukare än den andra. Det verkar inte alls roligt och passar inte mig. Nej, man ska jobba så länge man orkar. Att jobba är lite av en social grej. Man träffar ju gamla bekanta som har varit med på byggen undan för undan, och man munhuggs”.
Det påminner oss om att ett viktigt argument för arbetslinjen är att arbetet betyder så mycket mer än pengar och ekonomisk tillväxt. Det kan uttryckas så här: ”Ett meningsfullt arbete är viktigt för individens självbestämmande, vår upplevelse av livskvalitet och delaktighet. Att ha ett arbete handlar inte bara om att klara sin försörjning, utan handlar lika mycket om att kunna känna trygghet och vara del av en arbetsgemenskap” (Prop. 2006/07:1). Det är en grundläggande värdering som omfattas av de flesta politiska partier och parter på arbetsmarknaden.
Frågan är dock om arbetets betydelse upphör runt 65 år, eftersom pensionsregler, arbetsrättsregler och pensioneringsnormer signalerar att då ska människor sluta att jobba. Men om arbetet är så viktigt, hur påverkas dagens ofta friska och välutbildade äldre av att förlora sin delaktighet.
I flera tidigare blogginlägg har vi berättat om forskningen om hur hälsan, dödligheten och kognitiva förmågor kan påverkas av att gå i pension. Forskningen är relativt ny och resultaten inte entydiga. Utredningen har inte gjort någon grundlig kunskapsöversikt, men en försiktig bedömning kan vara att föreställningen att pensioneringen generellt sett förbättrar hälsa och mentala förmågor inte är självklar. Snarast finns det åtskilligt som tyder på att hälsa och kognitiv förmåga efterhand kan påverkas negativt av att sluta arbeta. Forskarna pekar bl.a. på att pensioneringen ofta medför lägre fysiskt aktivitet, mindre intellektuell stimulans, ökad alkoholkonsumtion och ett försvagat socialt nätverk. Samtidigt visas i flera studier att äldre som förblir fortsatt aktiva utan att jobba klarar sig bättre. Alltfler människor lever ensamma eller i små familjer och det sociala nätverket på jobbet har antagligen fått en ökad betydelse för hur man mår. Det kan peka på att arbetet kan ha betydelse för livskvaliteten även för äldre.
På senare tid har främst ekonomer börjat studera om pensioneringen ökar lyckan (”happiness”). Lyckoforskningen är ett ganska nytt område som också har blivit politiskt uppmärksammad i flera länder, bl.a. i Storbritannien och Frankrike. Lyckoforskningens problem är att man mäter subjektiva tillstånd genom att fråga människor hur lyckliga de är. Det kan variera mycket mellan olika tidsperioder och kulturer. Stora ansträngningar har lagts på att validera enkäter och frågor med mätningar av hjärnans aktiviteter och kroppens hormoner. Det börjar finnas en konsensus att lyckomätningar på ett meningsfullt sätt kan mäta livskvalitet och tillfredsställelse i livet, och dessutom bidra till nya kunskaper om vilka faktorer i livet som bidrar till ökad lycka.
I en tidig studie visade Kerwin Kofi Charles att förtida pension kan förbättra tillfredsställelsen i livet, givet att man försöker kontrollera för det faktum att personer med från början låg tillfredsställelse har en ökad benägenhet att gå i tidig pension.
Forskaren Esteban Calvo har använt den amerikanska ”Health and Retirement Study” HRS för att undersöka hur arbetsstatus 2000 påverkade välbefinnandet 2002 för personer 59-69 år. Han försöker kontrollera för bakomliggande faktorer bl.a. genom att använda hälsostatus 1998 och uppgifter om livsstil som rökning, motion osv. Undersökningen innehåller ett flertal frågor om hur man upplever sin situation, känsla av ensamhet och lycka. Calvo finner att äldre personer som arbetade 2000 rapporterade större tillfredsställelse med livet än de som inte arbetade. Calvo och kollegor har också visat att en stegvis övergång till pension inte tycks förbättra livskvaliteten. Det som avgör tillfredsställelsen är om pensioneringen är självvald eller påtvingad.
Peder J. Pedersen och Torben Dall Schmidt, forskare vid Universitet i Århus, visar att lämna arbetskraften, allt annat lika, har en tydligt negativ inverkan på tillfredsställelsen med livet, främst i sydliga Europa. De har använt data om självrapporterad livskvalitet i undersökningen ”European Community Household Panel” som följer personer över tiden. Även dessa forskare pekar på att lyckan förmodligen beror på om man frivilligt lämnar ett mindre tillfredsställande jobb resp. om man uppfattar sig mer eller mindre tvingad att lämna jobbet. Man visar också att 60+ är den åldersgrupp som rapporterar högst tillfredsställelse med nuvarande aktivitetssituation.
De holländska forskarna Eric Bonsang och Tobias J. Klein finner i en ny studie att efter pensioneringen känner äldre mindre tillfredsställelse med inkomsten men mer tillfredsställelse med sin ökade fritid. Pensionärerna förefaller ändra den vikt man tillmäter dessa faktorer, och ger mer vikt till den ökade fritiden och mindre till inkomsten. Frivillig pension har en obetydlig effekt på lyckan, men påtvingad pension försämrar tillfredsställelsen. Forskarna har använd longitudinella data i den tyska German Socio-Economic Panel (GSOEP).
Forskningen om pensioneringens effekter på lycka och tillfredsställelse med livet är fortfarande i sin linda. Det finns betydande metodologiska problem, som exempelvis hur man ska kunna ta hänsyn till selektion av vilka som fortsätter att arbeta resp. går i tidig pension. Det är självklart att äldre som känner sig utslitna och kanske har hälsoproblem kan uppleva att pensioneringen ger en högre livskvalitet. Men studierna pekar hittills på att personer med jobb som intresserar dem, som maskinförare eller professor, kan känna större tillfredsställelse om de får och kan fortsätta att jobba. Kanske ännu mer betydelsefulla är forskningsresultaten som pekar på att den som känner sig tvingad att gå i pension - av pensionsregler, attityder eller omgivningens förväntningar - kan uppleva att livet försämras efter pensioneringen. Arbetets betydelse för delaktighet och gemenskap kanske också gäller äldre personer; arbetslinjen kanske har en roll att spela även efter 65.
