Ett av de viktigaste argumenten för att äldre bör arbeta längre är en uthållig finansiering av välfärden. Dagens välfärdssystem utformades för länge sedan när det var många personer i förvärvsaktiv ålder som försörjde ganska få äldre som fick pension, omsorg och vård. På 1970-talet skulle 100 personer i åldern 20-64 år försörja ca drygt 20 personer 65 år och äldre. Om tio år ska 100 personer i arbetsför ålder försörja nästan 40 personer över 65.
Inom en tioårsperiod kommer de offentliga finanserna att bli allt mer ansträngda. Då närmar sig de stora 40-talskullarna den vårdkrävande åldern samtidigt som ganska stora kullar av 60-talister går i pension. Men befolkningen i arbetsför ålder ökar knappast alls. Räknar man ut den ekonomiska försörjningsbördan så försörjer i dag 100 personer i arbete 75 personer som inte arbetar. Om sysselsättningen utvecklas framöver som de senaste 30 åren kommer 100 personer i arbete att behöva försörja 100 personer 2030.
Det här är inget tillfälligt eller övergående problem som beror av de stora kullarna som föddes på 1940-talet. Det är en permanent förändring som kommer att medföra stora anpassningsbehov på de flesta områden i samhället.
Förändringarna i befolkningsstrukturen medför utmaningar för välfärdssystemen, särskilt för vården och omsorgen av äldre. För att undersöka hållbarheten i välfärdens finansiering görs långsiktiga kalkyler. Det kan möjligen tyckas orealistiskt att beräkna ekonomiska scenarier för 50-80 år framåt i tiden. Det räcker med att gå tillbaka motsvarande tid för att inse hur genomgripande förändringar som kan inträffa under ett så långt tidsspann. Men sådana kalkyler är centrala för att testa om samhällskontrakten är uthålliga mellan yngre och äldre, givet dagens politik och vad man nu vet om olika ekonomiska samband. En nyckelfråga är om dagens omfördelningssystem medför en rimlig fördelning av konsumtionsmöjligheter och levnadsstandard inkl. vård och omsorg mellan förvärvsarbetande och dagens äldre, dvs. utan stora skattehöjningar. Finns det risk att pågående demografiska förändringar medför att dagens generationer vältrar över stora skulder på kommande generationer?
Den finanspolitiska hållbarheten analyseras vanligen genom att man schablonmässigt skriver fram banan för offentliga inkomster och utgifter. I framskrivningens huvudscenario antas normalt både en oförändrad politik och ett oförändrat beteende hos medborgare och samhällets aktörer. För att bedöma efterfrågan på välfärdstjänster och kostnaderna för dem använder man sig av historiska samband. Man antar förenklat att andelen i en demografisk grupp som utnyttjar en viss offentlig tjänst förblir densamma. För arbetskraft, sysselsättning, löner och produktivitet antas värden baserade på historiska observationer. Kalkylerna är mycket känsliga för vilka antaganden som görs för utvecklingen på arbetsmarknaden.
Det är naturligtvis grannlaga att göra kalkyler över demografi och samhällsekonomi för så långa tider. Somliga faktorer kan man redan i dag veta ganska mycket om, som exempelvis befolkningsutvecklingen under de närmaste 10-15 åren. För längre fram i tiden får man gissa, vilket ofta är mycket svårt redan för demografiska variabler. Ska den förväntade livslängden fortsätta att öka som under de senaste årtiondena, eller kommer vi snart nå ”peak life”, en vändpunkt som främst orsakas av att allt fler människor väljer en ohälsosam livsstil. En annan svårbedömd faktor är nettoinvandringen, kommer den att ligga på dagens nivåer eller kanske successivt öka som följd av både minskade barriärer mellan länder och ökad efterfrågan.
Även ”oförändrad politik” kan tolkas olika. Ska man exempelvis anta att barnbidragets värde hålls konstant eller ska man anta att bidraget enligt historiska mönster efterhand anpassas till inkomstutvecklingen. Vanligen antar man att sådana bidrag skyddas mot urholkning.
Det kanske största problemet med dagens metoder är kanske att man antar oförändrat beteende. En ändrad befolkningssammansättning kan exempelvis få en signifikant effekt på hushållens spar- och konsumtionsbeteenden. Det kan påverka inkomsterna från olika skatter.
Kalkylerna är således osäkra måste tolkas med stor försiktighet. Trots det ger huvudscenarier och olika känslighetsanalyser en fingervisning om under vilka förutsättningar finansieringen av den offentliga välfärden kan vara uthållig.
Långsiktskalkyler görs återkommande av Långtidsutredningar, Finansdepartementet, olika intresseorganisationer, forskare m.fl. Även om metoder och antagande varierar en smula är resultaten ganska lika. De offentliga finanserna är uthålliga, men endast om man antar att välfärdstjänsternas kvalitet plötsligen ska sluta att öka i takt med ett ökat välstånd. Även när landet blir mycket rikare ska exempelvis äldre inte få bättre sjukvård, nyttigare mat, fler hembesök, oftare promenader utomhus osv. Den privata konsumtionen växer starkt samtidigt som välfärdstjänsternas standard förblir oförändrad.
Ett typiskt mönster i flertalet länder under lång tid är dock att när ekonomin växer så efterfrågar människor välfärdstjänster med högre standard. Beräkningar för Sverige pekar på att standarden i offentliga tjänster historiskt har ökat med i genomsnitt 0,5-1 % per år (prop. 2010/11:100).
Det är inte rimligt att anta att framtidens allt rikare medborgare kommer att vara nöjda med en skola eller sjukvård på dagens standardnivå. De flesta bedömare anser att ett realistiskt antagande för Sverige är att efterfrågan på välfärdstjänster även framöver kommer att öka både som följd av den ekonomiska tillväxten och den teknologiska utvecklingen, som exempelvis gör att allt fler sjukdomar kan behandlas eller rentav botas. Till ökade kostnader bidrar också att välfärdstjänster ofta är svåra att effektivisera.
I mer realistiska scenarier beräknas därför den offentliga konsumtionen fortsätta att växa snabbare än vad som är demografiskt motiverat, exempelvis i samma takt som BNP. En rad kalkyler visar att ett finansieringsgap då uppstår som efterhand leder till en snabbt växande offentlig skuld. Räkneexempel visar att om konsumtionen av välfärdstjänster fram till 2030 ska öka i åtminstone samma takt som BNP behövs 150 miljarder kronor tillföras välfärdstjänsterna, vilket är mer än utgifterna för hela försvaret, den högre utbildningen och forskningen samt biståndet (Per Borg, ESO 2009:1). Med liknande kalkyler beräknar Sveriges kommuner och Landsting att välfärdens finansiering år 2035 motsvarar 13 kronor mer i skatt. Experter och forskare är i stort sett eniga att det på sikt finns ett växande problem som bör angripas så tidigt som möjligt.
Ökad sysselsättning kan bidra till att förstärka finansieringen av den offentliga välfärden. Om fler jobbar stiger skatteinkomsterna samtidigt som, beroende på antaganden om pensionering m.m., utgifterna för transfereringar kan sjunka. Om äldre antas successivt förlänga sitt arbetsliv med i genomsnitt två år fram till 2099 (högre utträdesålder, men samma pensionsålder) stärks de offentliga inkomsterna med 49 miljarder kronor redan till 2030 och med 1 637 miljarder kronor 2090, visar Finansdepartementets känslighetsberäkning (prop. 2010/11:100). Fler äldre i arbete kan således bidra betydligt till att minska finansieringsgapet.
