BLIR MAN LYCKLIGARE AV LÄNGRE ARBETSLIV

I Dagens Eko i dag berättar Ingemar Thor, 79, som jobbar som maskinförare och kör hjullastare: ”Jag tycker att det är kul att jobba. De flesta kompisar lägger av när de är 65, sedan går de på PRO-möten och skit och sitter och lyssnar på gubbar och kärringar, som den ena är sjukare än den andra. Det verkar inte alls roligt och passar inte mig. Nej, man ska jobba så länge man orkar. Att jobba är lite av en social grej. Man träffar ju gamla bekanta som har varit med på byggen undan för undan, och man munhuggs”.

Det påminner oss om att ett viktigt argument för arbetslinjen är att arbetet betyder så mycket mer än pengar och ekonomisk tillväxt. Det kan uttryckas så här: ”Ett meningsfullt arbete är viktigt för individens självbestämmande, vår upplevelse av livskvalitet och delaktighet. Att ha ett arbete handlar inte bara om att klara sin försörjning, utan handlar lika mycket om att kunna känna trygghet och vara del av en arbetsgemenskap” (Prop. 2006/07:1). Det är en grundläggande värdering som omfattas av de flesta politiska partier och parter på arbetsmarknaden.

Frågan är dock om arbetets betydelse upphör runt 65 år, eftersom pensionsregler, arbetsrättsregler och pensioneringsnormer signalerar att då ska människor sluta att jobba. Men om arbetet är så viktigt, hur påverkas dagens ofta friska och välutbildade äldre av att förlora sin delaktighet.

I flera tidigare blogginlägg har vi berättat om forskningen om hur hälsan, dödligheten och kognitiva förmågor kan påverkas av att gå i pension. Forskningen är relativt ny och resultaten inte entydiga. Utredningen har inte gjort någon grundlig kunskapsöversikt, men en försiktig bedömning kan vara att föreställningen att pensioneringen generellt sett förbättrar hälsa och mentala förmågor inte är självklar. Snarast finns det åtskilligt som tyder på att hälsa och kognitiv förmåga efterhand kan påverkas negativt av att sluta arbeta. Forskarna pekar bl.a. på att pensioneringen ofta medför lägre fysiskt aktivitet, mindre intellektuell stimulans, ökad alkoholkonsumtion och ett försvagat socialt nätverk. Samtidigt visas i flera studier att äldre som förblir fortsatt aktiva utan att jobba klarar sig bättre. Alltfler människor lever ensamma eller i små familjer och det sociala nätverket på jobbet har antagligen fått en ökad betydelse för hur man mår. Det kan peka på att arbetet kan ha betydelse för livskvaliteten även för äldre.

På senare tid har främst ekonomer börjat studera om pensioneringen ökar lyckan (”happiness”). Lyckoforskningen är ett ganska nytt område som också har blivit politiskt uppmärksammad i flera länder, bl.a. i Storbritannien och Frankrike. Lyckoforskningens problem är att man mäter subjektiva tillstånd genom att fråga människor hur lyckliga de är. Det kan variera mycket mellan olika tidsperioder och kulturer. Stora ansträngningar har lagts på att validera enkäter och frågor med mätningar av hjärnans aktiviteter och kroppens hormoner. Det börjar finnas en konsensus att lyckomätningar på ett meningsfullt sätt kan mäta livskvalitet och tillfredsställelse i livet, och dessutom bidra till nya kunskaper om vilka faktorer i livet som bidrar till ökad lycka.

I en tidig studie visade Kerwin Kofi Charles att förtida pension kan förbättra tillfredsställelsen i livet, givet att man försöker kontrollera för det faktum att personer med från början låg tillfredsställelse har en ökad benägenhet att gå i tidig pension.

Forskaren Esteban Calvo har använt den amerikanska ”Health and Retirement Study” HRS för att undersöka hur arbetsstatus 2000 påverkade välbefinnandet 2002 för personer 59-69 år. Han försöker kontrollera för bakomliggande faktorer bl.a. genom att använda hälsostatus 1998 och uppgifter om livsstil som rökning, motion osv. Undersökningen innehåller ett flertal frågor om hur man upplever sin situation, känsla av ensamhet och lycka. Calvo finner att äldre personer som arbetade 2000 rapporterade större tillfredsställelse med livet än de som inte arbetade. Calvo och kollegor har också visat att en stegvis övergång till pension inte tycks förbättra livskvaliteten. Det som avgör tillfredsställelsen är om pensioneringen är självvald eller påtvingad.

Peder J. Pedersen och Torben Dall Schmidt, forskare vid Universitet i Århus, visar att lämna arbetskraften, allt annat lika, har en tydligt negativ inverkan på tillfredsställelsen med livet, främst i sydliga Europa. De har använt data om självrapporterad livskvalitet i undersökningen ”European Community Household Panel” som följer personer över tiden. Även dessa forskare pekar på att lyckan förmodligen beror på om man frivilligt lämnar ett mindre tillfredsställande jobb resp. om man uppfattar sig mer eller mindre tvingad att lämna jobbet. Man visar också att 60+ är den åldersgrupp som rapporterar högst tillfredsställelse med nuvarande aktivitetssituation.

De holländska forskarna Eric Bonsang och Tobias J. Klein finner i en ny studie att efter pensioneringen känner äldre mindre tillfredsställelse med inkomsten men mer tillfredsställelse med sin ökade fritid. Pensionärerna förefaller ändra den vikt man tillmäter dessa faktorer, och ger mer vikt till den ökade fritiden och mindre till inkomsten. Frivillig pension har en obetydlig effekt på lyckan, men påtvingad pension försämrar tillfredsställelsen. Forskarna har använd longitudinella data i den tyska German Socio-Economic Panel (GSOEP).

Forskningen om pensioneringens effekter på lycka och tillfredsställelse med livet är fortfarande i sin linda. Det finns betydande metodologiska problem, som exempelvis hur man ska kunna ta hänsyn till selektion av vilka som fortsätter att arbeta resp. går i tidig pension. Det är självklart att äldre som känner sig utslitna och kanske har hälsoproblem kan uppleva att pensioneringen ger en högre livskvalitet. Men studierna pekar hittills på att personer med jobb som intresserar dem, som maskinförare eller professor, kan känna större tillfredsställelse om de får och kan fortsätta att jobba. Kanske ännu mer betydelsefulla är forskningsresultaten som pekar på att den som känner sig tvingad att gå i pension - av pensionsregler, attityder eller omgivningens förväntningar - kan uppleva att livet försämras efter pensioneringen. Arbetets betydelse för delaktighet och gemenskap kanske också gäller äldre personer; arbetslinjen kanske har en roll att spela även efter 65.

Charles, K. K., NBER: Is retirement depressing? Labor force inactivity and psychological wellbeing in later life.

Esteban Calvo, MPRA: Does Working Longer Make People Healthier and Happier?

Esteban  Calvo, Kelly Haverstick, Steven A. Sass, Center for Retirement Research: What Makes Retirees Happier: A Gradual or 'Cold Turkey' Retirement?

Peder J. Pedersen, Torben Dall Schmidt: Happiness in Europe: Cross-Country Differences in the Determinants of Subjective Well-Being.

Eric Bonsang, Tobias J. Klein, Maastricht University: Retirement and Subjective Well-Being

HUR FÅR VI RÅD MED VÄLFÄRDEN ?

Ett av de viktigaste argumenten för att äldre bör arbeta längre är en uthållig finansiering av välfärden. Dagens välfärdssystem utformades för länge sedan när det var många personer i förvärvsaktiv ålder som försörjde ganska få äldre som fick pension, omsorg och vård. På 1970-talet skulle 100 personer i åldern 20-64 år försörja ca drygt 20 personer 65 år och äldre. Om tio år ska 100 personer i arbetsför ålder försörja nästan 40 personer över 65.

Inom en tioårsperiod kommer de offentliga finanserna att bli allt mer ansträngda. Då närmar sig de stora 40-talskullarna den vårdkrävande åldern samtidigt som ganska stora kullar av 60-talister går i pension. Men befolkningen i arbetsför ålder ökar knappast alls. Räknar man ut den ekonomiska försörjningsbördan så försörjer i dag 100 personer i arbete 75 personer som inte arbetar. Om sysselsättningen utvecklas framöver som de senaste 30 åren kommer 100 personer i arbete att behöva försörja 100 personer 2030.

Det här är inget tillfälligt eller övergående problem som beror av de stora kullarna som föddes på 1940-talet. Det är en permanent förändring som kommer att medföra stora anpassningsbehov på de flesta områden i samhället.

Förändringarna i befolkningsstrukturen medför utmaningar för välfärdssystemen, särskilt för vården och omsorgen av äldre. För att undersöka hållbarheten i välfärdens finansiering görs långsiktiga kalkyler. Det kan möjligen tyckas orealistiskt att beräkna ekonomiska scenarier för 50-80 år framåt i tiden. Det räcker med att gå tillbaka motsvarande tid för att inse hur genomgripande förändringar som kan inträffa under ett så långt tidsspann. Men sådana kalkyler är centrala för att testa om samhällskontrakten är uthålliga mellan yngre och äldre, givet dagens politik och vad man nu vet om olika ekonomiska samband. En nyckelfråga är om dagens omfördelningssystem medför en rimlig fördelning av konsumtionsmöjligheter och levnadsstandard inkl. vård och omsorg mellan förvärvsarbetande och dagens äldre, dvs. utan stora skattehöjningar. Finns det risk att pågående demografiska förändringar medför att dagens generationer vältrar över stora skulder på kommande generationer?

Den finanspolitiska hållbarheten analyseras vanligen genom att man schablonmässigt skriver fram banan för offentliga inkomster och utgifter. I framskrivningens huvudscenario antas normalt både en oförändrad politik och ett oförändrat beteende hos medborgare och samhällets aktörer. För att bedöma efterfrågan på välfärdstjänster och kostnaderna för dem använder man sig av historiska samband. Man antar förenklat att andelen i en demografisk grupp som utnyttjar en viss offentlig tjänst förblir densamma. För arbetskraft, sysselsättning, löner och produktivitet antas värden baserade på historiska observationer. Kalkylerna är mycket känsliga för vilka antaganden som görs för utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det är naturligtvis grannlaga att göra kalkyler över demografi och samhällsekonomi för så långa tider. Somliga faktorer kan man redan i dag veta ganska mycket om, som exempelvis befolkningsutvecklingen under de närmaste 10-15 åren. För längre fram i tiden får man gissa, vilket ofta är mycket svårt redan för demografiska variabler. Ska den förväntade livslängden fortsätta att öka som under de senaste årtiondena, eller kommer vi snart nå ”peak life”, en vändpunkt som främst orsakas av att allt fler människor väljer en ohälsosam livsstil. En annan svårbedömd faktor är nettoinvandringen, kommer den att ligga på dagens nivåer eller kanske successivt öka som följd av både minskade barriärer mellan länder och ökad efterfrågan.

Även ”oförändrad politik” kan tolkas olika. Ska man exempelvis anta att barnbidragets värde hålls konstant eller ska man anta att bidraget enligt historiska mönster efterhand anpassas till inkomstutvecklingen. Vanligen antar man att sådana bidrag skyddas mot urholkning.

Det kanske största problemet med dagens metoder är kanske att man antar oförändrat beteende. En ändrad befolkningssammansättning kan exempelvis få en signifikant effekt på hushållens spar- och konsumtionsbeteenden. Det kan påverka inkomsterna från olika skatter.

Kalkylerna är således osäkra måste tolkas med stor försiktighet. Trots det ger huvudscenarier och olika känslighetsanalyser en fingervisning om under vilka förutsättningar finansieringen av den offentliga välfärden kan vara uthållig.

Långsiktskalkyler görs återkommande av Långtidsutredningar, Finansdepartementet, olika intresseorganisationer, forskare m.fl. Även om metoder och antagande varierar en smula är resultaten ganska lika. De offentliga finanserna är uthålliga, men endast om man antar att välfärdstjänsternas kvalitet plötsligen ska sluta att öka i takt med ett ökat välstånd. Även när landet blir mycket rikare ska exempelvis äldre inte få bättre sjukvård, nyttigare mat, fler hembesök, oftare promenader utomhus osv. Den privata konsumtionen växer starkt samtidigt som välfärdstjänsternas standard förblir oförändrad.

Ett typiskt mönster i flertalet länder under lång tid är dock att när ekonomin växer så efterfrågar människor välfärdstjänster med högre standard. Beräkningar för Sverige pekar på att standarden i offentliga tjänster historiskt har ökat med i genomsnitt 0,5-1 % per år (prop. 2010/11:100).

Det är inte rimligt att anta att framtidens allt rikare medborgare kommer att vara nöjda med en skola eller sjukvård på dagens standardnivå. De flesta bedömare anser att ett realistiskt antagande för Sverige är att efterfrågan på välfärdstjänster även framöver kommer att öka både som följd av den ekonomiska tillväxten och den teknologiska utvecklingen, som exempelvis gör att allt fler sjukdomar kan behandlas eller rentav botas. Till ökade kostnader bidrar också att välfärdstjänster ofta är svåra att effektivisera.

I mer realistiska scenarier beräknas därför den offentliga konsumtionen fortsätta att växa snabbare än vad som är demografiskt motiverat, exempelvis i samma takt som BNP. En rad kalkyler visar att ett finansieringsgap då uppstår som efterhand leder till en snabbt växande offentlig skuld. Räkneexempel visar att om konsumtionen av välfärdstjänster fram till 2030 ska öka i åtminstone samma takt som BNP behövs 150 miljarder kronor tillföras välfärdstjänsterna, vilket är mer än utgifterna för hela försvaret, den högre utbildningen och forskningen samt biståndet (Per Borg, ESO 2009:1). Med liknande kalkyler beräknar Sveriges kommuner och Landsting att välfärdens finansiering år 2035 motsvarar 13 kronor mer i skatt. Experter och forskare är i stort sett eniga att det på sikt finns ett växande problem som bör angripas så tidigt som möjligt.

Ökad sysselsättning kan bidra till att förstärka finansieringen av den offentliga välfärden. Om fler jobbar stiger skatteinkomsterna samtidigt som, beroende på antaganden om pensionering m.m., utgifterna för transfereringar kan sjunka. Om äldre antas successivt förlänga sitt arbetsliv med i genomsnitt två år fram till 2099 (högre utträdesålder, men samma pensionsålder) stärks de offentliga inkomsterna med 49 miljarder kronor redan till 2030 och med 1 637 miljarder kronor 2090, visar Finansdepartementets känslighetsberäkning (prop. 2010/11:100). Fler äldre i arbete kan således bidra betydligt till att minska finansieringsgapet.

Bedömning av finanspolitikens långsiktiga hållbarhet, kap 12, prop. 2010/2011:100

Finanspolitikens hållbarhet, kap 4, Svensk finanspolitik 2011. Finanspolitiska rådet

Vi har råd med framtiden. Arenaidé och Timbro 2010.

Framtidens utmaningar. Välfärdens långsiktiga finansiering. SKL 2010

Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga ESO 2009:1

Sveriges ekonomi – Scenarier på lång sikt, bilaga 1 till LU 2008, SOU 2008:108

Förstudie: Konjunkturinstitutets beräkning av S2-indikatorn. KI 2012

UTBILDNINGENS LÅNGA EFFEKTER

En av de mest lästa artiklarna i veckans New York Times har rubriken: ”A Sharper Mind, Middle Age and Beyond”. Patricia Cohen, journalist och författare, lyfter på förlåten till sin kommande bok och berättar om varför vissa människor behåller sina kognitiva förmågor ända upp i 70-årsåldern, medan andras förmågor avtar snabbare. Artikeln bygger på bl.a. Margie Lachmans forskning, en världsledande auktoritet på hjärnans åldrande. Hennes forskningen baseras på en unik databas, MIDUS, där man i detalj följer utvecklingen för mer än 7 000 personer i åldern 25-74 år. Därmed kan man på en rad områden jämföra yngre och äldres intellektuella kapacitet. Man använder en serie tester på förmågor att minnas, räkna och lösa problem.

Resultaten varierade både på väntade och oväntade sätt. Som väntat hade personer över 50 år sämre förmågor yngre, de blev lättare störda osv. Det mest slående resultatet gällde utbildningens stora betydelse. Välutbildade klarade testerna bättre än lågutbildade, allt annat lika. ”Up to age 75, the studies showed, “people with college degrees performed on complex tasks like less-educated individuals who were 10 years younger.” Utbildningens effekter är dramatiska och långvariga, säger Lachman.

Lachman försöker kontrollera för andra faktorer som inkomst, kön, fysisk aktivitet m.m. som man vet påverkar kognitiv förmåga. Man fann överraskande att äldre personer som regelbundet utmanar hjärnan med intellektuella aktiviteter som läsning, skrivande, deltagande i föreläsningar, ordpussel och liknande delvis kunde kompensera bristen på utbildning i unga år. Också dessa äldre kunde bevara sina kognitiva förmågor: “We have shown that those with less education may be able to compensate and look more like those who have higher education by adopting some of the common practices of the highly educated.”

Man vet sedan länge att fysisk träning under unga år i allmänhet gynnar hälsan i hela livet. Det verkar som även ”hjärnträning” i unga år håller hjärnan i trim på äldre dagar. Utbildning förefaller ha långsiktiga effekter som man ännu inte har räknat med. Vad bättre är, regelbunden ”mental workout” ger goda effekter också när man blir äldre. Föreställningen att kognitiva förmågor avtar med någon slags lagbundenhet vid en viss ålder förefaller alltför statisk. Utvecklingen kan påverkas både i ungdomen och när man blir äldre. Detta är säkert en förklaring till att dagens generationer av äldre på olika tester i flera studier får bättre resultat än tidigare generationer. De nya generationerna av äldre fick bättre utbildning som unga och de kan som äldre dra nytta av växande möjligheter till intellektuella stimulanser, inte minst i det digitala samhället.

Stefan Agrigoroaei, Margie E. Lachman: Cognitive Functioning in Midlife and Old Age: Combined Effects of Psychosocial and Behavioral Factors

ÄLDRES FÖRVÄRVSARBETE OCH OMSORG OM ANHÖRIGA – EN I FRAMTIDEN ALLT MER KOMPLICERAD HISTORIA?

I God morgon, världen i P1 före jul talade Ulrika Knutsson i en krönika om äldreomsorgen och anhörigvården. Bakgrunden var höstens olika reportage om tillståndet i äldreomsorgen, främst den i privat regi, men också en rapport som fackförbundet Kommunal publicerade för lite sen, Hänger din mammas trygghet på dig? I rapporten stod att läsa att mellan 80 000 och 120 000 personer har gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda anhöriga (AKU).

Forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen vid Stockholms universitet har analyserat anhörigvården. De som tillfrågades SCB:s ULF-undersökning 2002 och 2003 fick frågan om vård av anhörig var orsaken till att de för tillfället arbetade deltid eller inte alls. Få uppgav att det var så, 0,4 procent av männen och 1,8 procent av kvinnorna mellan 55 och 64 år.
Vid intervjutillfället angav dock motsvarande nästan 60 000 kvinnor och 20 000 män i förvärvsaktiv ålder att de arbetade deltid eller inte alls på grund av vård av anhörig. Vid samma tillfälle angav 43 000 kvinnor och 15 000 män mellan 55 och 74 års ålder att de arbetat deltid (sista fem åren före pension) eller inte alls på grund av anhörigvård.

Marta Szebehely analyserar informella hjälpgivare i Äldres levnadsförhållanden (2006). Diagrammet nedan, baserat på samma undersökning, visar att sysselsättningen ser olika ut för de som inte hjälper anhöriga - och de som gör det. Särskilt gäller detta för kvinnor.






Fler kvinnor som vårdar anhöriga (i någon av de olika definitionerna) står utanför arbetsmarknaden än kvinnor som inte vårdar anhöriga. För män verkar snarare det motsatta gälla, att de som inte tar hand om anhöriga är i större utsträckning inte sysselsatta än de som tar hand om anhöriga. Det är svårt att veta hur orsakssambanden ser ut. Minskar man sitt förvärvsarbete för att vårda anhöriga, eller stod man redan utanför arbetsmarknaden och hade därför lättare att ta på sig anhörigvård?

Men alltså många fler kvinnor än män uppgav anhörigvård som orsak till att de för tillfället arbetade deltid eller inte alls.

Kunskapen om anhörigvårdens omfattning och utveckling är dessvärre mycket begränsad. Socialdepartementet har uppdragit åt Socialstyrelsen att genomföra en undersökning av anhörigomsorgens omfattning och konsekvenser. Perspektivet är främst de anhörigas, hur anhörigvården påverkar deras hälsa, möjligheter att förvärvsarbeta, sociala situation och ekonomi. Skillnader mellan män och kvinnor ska analyseras.

De anhöriga som är i behov av vård och omsorg kan vara funktionsnedsatta och/eller sjuka barn, vuxna eller äldre. Bland de äldre är det främst de som är äldre än 80 år som behöver vård och omsorg. Hur många de är bestäms av dels hur stora årskullarna är och dels deras medellivslängd. De som är äldre än 80 år idag är relativt få, de är födda på 1930-talet då årskullarna var små. Idag går det 11 stycken som är 80 år eller äldreper 100 sysselsatta i förvärvsaktiv ålder. Antalet har inte ökat nämnvärt de senaste 10 åren och kommer inte att göra det under de allra närmaste åren heller. Men snart kommer 40-talsgenerationen in i ”äldreomsorgsåldern”. Och då kan komma att finnas 25 personer i åldern 80+ per 100 sysselsatta.

Färre i arbete alltså försörja fler äldre. Pensionsåldersutredningen har i uppdrag att utreda och lägga förslag på hur fler ska kunna arbeta längre. Det finns åtskilliga hinder för ett längre arbetsliv. Frågan är om ett allt viktigare hinder kan bli att många i förvärvsaktiv ålder kommer att ha äldre släktingar att ta hand om när äldreomsorgen inte riktigt räcker till?

KOMMANDE SEMINARIER

I dag har regeringen beslutat om tilläggsdirektiv till utredningen som innebär att analysbetänkandet skjuts upp till den 15 april 2012. Därmed får utredningen tid att bjuda in till seminarier för att presentera de underlagsrapporter som olika experter har tagit fram. På tre seminarier kommer experterna att redovisa sina analyser och svara på frågor.

De flesta underlagsrapporter har lämnats till utredningen och de granskas och kompletteras f.n. Det preliminära seminarieprogrammet styrs av när olika rapporter blir klara och ser ut så här:

7 mars kl. 9-12  Arbete, hälsa och ålder (lokal meddelas senare)

15 mars kl. 9-12 Behovet av förändring (lokal Aulan, Centralposthuset)

20 mars kl. 9-12 Hinder för ett längre arbetsliv (lokal Aulan, Centralposthuset)

Mer information kommer.

NYHETERNA FLÖDAR

God fortsättning, nu börjar ett nytt spännande utredningsår !

Mest varje vecka finns det tankeväckande reflektioner och reportage i medierna om de äldres längre arbetsliv och pensionsåldrarna. Carl Rudbeck skriver exempelvis i Sydsvenskan om "Äldre envisas med att leva längre":

Det politiska etablissemanget fortsätter att sända ut signaler att gamla inte har något att bidra med. Och det stämmer om de planerade karriärer som tävlingssimmare eller matematiker – sådana peakar vid unga år medan man faktiskt kan bli bättre med åren på andra vädjobanor där erfarenhet spelar roll. Om Winston Churchill hade varit svensk hade han antagligen förvarats på någon inrättning när nationen kallade honom för att leda kampen mot mörkrets krafter. Om Sverige hade fått bestämma hade Johannes Paulus II inte fått utföra sitt livsverk utan suttit på ett ålderdomshem och sörplat kaffe. För att inte tala om Deng Xiaoping som helt säkert kommer att visa sig ha varit en av 1900-talets viktigaste politiska ledare. Han var över 70 år när han började modernisera Kina med världshistoriska konsekvenser som vi ännu inte kan överblicka.

I en ledare i GP skrivs:

I en opinionsundersökning, utförd av valforskningsenheten vid Göteborgs universitet i samband med valet 2010, svarade 70 procent att höjd pensionsålder är ganska dålig eller mycket dålig idé. Det svåra är att förändra arbetsmiljön så att även undersköterskor i äldreomsorgen och alla andra med jobb som sliter hårt, fysiskt eller psykiskt, orkar arbeta ytterligare några år – och är välkomna att göra det. Några kanske kan byta jobb, men för de flesta handlar höjd pensionsålder om att stanna kvar. Det förutsätter en attitydförändring hos många arbetsgivare som i dag helst vill bli av med sina 60 plussare. Höjd pensionsålder och en mer tillåtande arbetsmiljö är två sidor på samma mynt och måste hanteras så.

Hur ska man kunna följa debatten? En metod som utredningen använder är att samla nyhetsflöden (RSS) i en särskild läsare. Med hjälp av bl.a. Google News fångar vi de flesta texter som innehåller våra vanligaste nyckelord. På liknande sätt följder vi olika bloggar och forskningsförmedlare i andra länder. Alldeles gratis.

På höger sida finns nu en länk till en publik version av utredningens nyhetsfångare. Den som vill kan hänga med.