Det kan finnas en viss risk att åtgärder för ett
längre arbetsliv kan medföra en övervältring till framför allt sjukförsäkringen
och sjukersättningen.
Personer som har en begränsad arbetsförmåga på grund
av sjukdom eller är utslitna kan i vissa fall få svårt att arbeta ett helt
arbetsliv. Ett fortsatt arbete kan leda till att hälsoproblem förvärras.
Erfarenheter från några andra länder som bl.a. höjt den normala pensionsåldern
pekar på att en viss överströmning kan inträffa. Storleken av övervältringen
beror dock bl.a. på hur generösa villkoren är för förtidspensioner på grund av
nedsatt arbetsförmåga och hur starkt anställningsskyddet är. I flera länder har
man gjort förtidspensioner och/eller A-kassa mer tillgängliga i samband med
höjd pensionsålder, vilket har medfört en betydande övervältring.
Givetvis måste den ekonomiska tryggheten fungera väl
för dem som av hälsoskäl inte kan eller orkar arbeta längre. Personer som
drabbas av nedsatt arbetsoförmåga måste även i fortsättningen få en god
ekonomisk trygghet och aktivt stöd till omställning genom sjukpenning och
arbetslivsintroduktion, och ska beviljas sjukersättning om nedsättningen är
stadigvarande. Under de senaste åren har betydande reformer genomförts av
rätten till sjukpenning och sjukersättning respektive möjligheterna till
rehabilitering och stöd från Arbetsförmedlingen. Reformerna har förstärkt det
aktiva inslaget i försäkringen och minskat antalet personer som permanent
hamnar utanför arbetslivet. Försäkringskassans prognoser pekar på att
sjukfrånvaron och nybeviljandet av sjukersättning ska ligga kvar på en lägre
nivå än tidigare, även om tillfälliga fluktuationer kan inträffa.
Det är också viktigt med en effektiv medicinsk och
arbetslivsinriktad rehabilitering. De som blir sjukskrivna behöver få en snabb och effektiv
rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet. Under senare år har en
rad åtgärder vidtagits för att åstadkomma en effektivare rehabilitering och
prevention. Regeringen avsätter 500 miljoner kronor årligen från och med 2012
till förstärkta tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser i samverkan.
Systematiska utvärderingar och omfattande försök har genomförts för att identifiera
framgångsrika rehabiliteringsinsatser.
Reformerna och satsningarna på effektiv
rehabilitering bör minska risken för överströmning. Den parlamentariska
socialförsäkringsutredningens ser över försäkringsskyddet och rehabiliteringen
för personer med nedsatt arbetsförmåga.
Pensionssystemets
omfördelning
Den amerikanska pristagaren i ekonomi till Nobels
minne Milton Friedman påpekade redan 1972 att höginkomsttagare lever längre än
låginkomsttagare, vilket kan leda till oavsiktliga fördelningseffekter i
offentliga pensionssystem. Det finns en viss risk att ett längre arbetsliv kan
leda till att pensionssystemets omfördelande egenskaper försvagas. Välutbildade
och ekonomisk välbeställda kan fortsätta att arbeta med höga löner och få
bättre pensioner genom uppräkning av pensionstillgångarna, lägre delningstal och
högre arvsvinster – och lever längre som pensionärer. Personer med svag hälsa
kan få det svårt att genom längre arbete förbättra sin pensionsnivå. Personer
med lägre utbildning har sämre arbetsförhållanden och lägre löner, de lämnar ofta
arbetslivet tidigt och har kortare medellivslängd.
Konstruktionen med en avgiftsbestämt pension gynnar
dock personer med ett långt arbetsliv och är mindre fördelaktigt för t.ex.
personer som utbildar sig länge, dvs. de som gynnades i det tidigare
ATP-systemet. I takt med att en allt större andel personer betalar avgifter på
inkomster över intjänandetaket förstärks pensionssystemets omfördelande effekt.
Systemet med garantipension och bostadstillägg har en starkt utjämnande
funktion genom att kompensera personer som har haft låga inkomster exempelvis
på grund av deltid m.m. och som därför fått en låg pension.
Pensionssystemets omfördelande egenskaper är en
empirisk fråga. Utredningen har uppdragit till analytiker inom social- och
finansdepartementen att undersöka detta. Underlagsrapporten kommer att redovisas
i särskild ordning.
Avvägningar
Åtgärder som bidrar till ett längre arbetsliv och
högre faktisk pensionsålder kan få en bred acceptans bara om det samtidigt
genomförs insatser för att fortsätta att minska andelen medelålders som lämnar
arbetslivet tidigt på grund av ohälsa. Det behövs långsiktiga insatser för att
möjliggöra för fler att arbeta ett helt yrkesliv. Framför allt behövs åtgärder
för att minska risken för att arbetstagare skadas eller slits ut och måste
lämna arbetslivet tidigt. Det behövs insatser för bättre arbetsmiljö, bl.a.
genom systematiskt arbetsmiljöarbete, satsningar på kompetensutveckling och
ökade ansträngningar till omställning i stället för ett permanent utträde från
arbetslivet osv. De som blir sjukskrivna behöver också få en snabb och effektiv
rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet. Det behövs insatser
under hela arbetslivet för att fler arbetstagare ska kunna arbeta längre. De
flesta måste få möjligheter att arbeta så länge att de kan få en rimlig
pensionsnivå.
Möjligheterna att genomföra satsningar på bättre
arbetsförhållanden och säkra den ekonomiska tryggheten förstärks om personer
som kan och vill arbeta längre också får ökade möjligheter till ett längre
arbetsliv. Deras arbete och skatter bidrar till en mer uthållig finansiering av
den generella välfärden och till en ökad finansiell stabilitet i
pensionssystemet. Ett längre arbetsliv ger ökade resurser som kan användas till
förebyggande arbete i arbetslivet och rehabilitering. Det innebär fördelar för
de personer som av hälsoskäl har begränsade möjligheter att arbeta längre.
Ökade resurser för välfärdssektorn medför att tillgången till och kvaliteten i
vården kan värnas. Bättre finanser för pensionssystemet minskar riskerna för
att pensionerna ska sänkas till följd av den så kallade bromsen.
Som ofta i utvecklingen av samhällets välfärdssystem
måste man väga samman för- och nackdelar och kombinera olika åtgärder. Den
äldre arbetskraften är en heterogen grupp och skillnaderna mellan individer
ökar med åldern. Reformer måste anpassas till dessa variationer. Det är inte
rimligt att behålla hinder för ett längre arbetsliv när allt fler kan och vill
arbeta längre, enbart för att det fortfarande finns personer som inte kan
arbeta ett helt arbetsliv. Ett av de viktigaste motiven för reformer för ett
längre arbetsliv är att medborgarna ska få större möjligheter att anpassa sitt
arbete och sin pensionering till sina egna förutsättningar och önskemål.
Om ökade insatser i
arbetslivet m.m. medför att de positiva tendenserna vad gäller hälsa och
arbetsmiljö fortsätter bör arbetslivet kunna förlängas successivt utan en
kraftig överströmning till sjukersättningen eller allvarliga negativa
fördelningseffekter. Ett längre arbetsliv kan visserligen öka det fysiska och
psykiska slitaget på de arbetstagare som väljer att arbeta längre. Men ett
längre arbetsliv höjer samtidigt inkomsterna bland dessa personer, vilket kan
förbättra hälsan genom att de äldre får mer resurser som kan användas till
hälso- och sjukvård. Effekten kan dessutom bli att äldre i högre grad vårdar sin
hälsa och arbetsförmåga bl.a. genom att välja en mer hälsosam livsstil. Ju fler
som fortsätter att arbeta, desto större ansträngningar kan man förvänta att
arbetsgivare gör för att anpassa arbetsförhållanden och arbetsuppgifter till
medelålders och äldre arbetstagares förutsättningar. Den forskning som försöker
mäta orsakssamband visar inte entydigt att tidig pensionering förbättrar
hälsan, men inte heller att ett längre arbetsliv försämrar den. När allt färre
dör i förtid och fler lever allt längre innebär det rimligen att de
omfördelande egenskaperna i pensionssystemets förstärks.
De sammantagna effekterna av ett längre arbetsliv
kan inte bedömas säkert på grundval av nuvarande kunskaper. Därför bör reformerna
följas noga genom vetenskapliga utvärderingar. Det blir därvid särskilt viktigt
att följa om reformen förändrar pensionssystemets omfördelande egenskaper.
