LÄNGRE UTBILDNING MINSKAR INTE DÖDLIGHETEN

Ett av de mest kända statistiska sambanden är att personer med en högre utbildningsnivå lever längre än personer med lägre utbildning. Det har ofta tolkats som ett orsakssamband. Forskarna har försökt förklara sambandet med att välutbildade får högre inkomster som de kan använda till sjukvård och hälsoförebyggande åtgärder, att välutbildade bättre förstår värdet av en hälsosam livsstil, att de snabbare söker vård vid sjukdomar osv.

Det väckte därför naturligtvis ganska stor uppståndelse i media i USA och Storbritannien när två brittiska forskare rapporterade att en förlängd skolgång inte medförde en höjd medellivslängd. Forskarna utnyttjade att reformer med längre obligatorisk skoltid infördes i Storbritannien 1947 resp. 1972 så att näraliggande åldersgrupper fick stora skillnader i antal utbildningsår. Man kunde då jämföra dödligheten och andra mått på hälsan mellan personer som fick längre skoltid med andra som behöll kortare utbildningstid. De extra skolåren hade ingen signifikant effekt på dödligheten eller hälsobeteenden.

I en ny studie på svenska data har Costas Meghir, Mårten Palme och Emilia Simeonova undersökt om grundskolereformen i Sverige med förlängd skolgång hade någon effekt på dödlighet och ohälsa. De har använt registerdata för nära 1,5 miljoner personer födda 1946-57 om dödlighet, dödsorsaker, sjukhusvård, utträde från arbetslivet osv. Grundskolereformen infördes stegvis i olika kommuner och forskarna kan därför jämföra dödligheten för personer med längre resp. kortare utbildningstid. De finner att reformen hade mycket små effekter på dödligheten upp till 60 års ålder. Den längre utbildningen förefaller inte heller minska förekomsten av sjukdomar som kan förebyggas exempelvis genom en hälsosam livsstil. Den förlängda utbildningen medförde dock ett påtagligt uppskjutet utträde från arbetslivet.

Ännu finns det relativt få studier som undersöker orsakssambanden mellan utbildningsnivå och hälsa. Sambanden kan vara beroende av förhållandena under den period som undersöks, tillgången till subventionerad hälso- och sjukvård, hur mycket utbildningen förlängs, kvaliteten i utbildningen, vilka grupper som får längre utbildning osv. Det är för tidigt att dra långtgående slutsatser. Resultaten innebär dock att man kan ifrågasätta om utbildningssatsningar kan bidra till befolkningens bättre hälsa.

Forskningen pekar också på att de starka och växande sambanden mellan utbildningsnivå och medellivslängd kanske inte alls beror på utbildningsklyftor. Utbildningen är troligen i stället en spegel av andra skillnader mellan olika grupper vad gäller arv, miljö och kanske särskilt livsstil.

Studierna påminner oss också igen om att statistiska samband ofta kan vara skensamband, som att man blir klok av att äta fisk. Kanske är det i själva verket så att det är kloka som äter fisk.

Clark, Damon, Heather Royer, NBER: The Effect of Education on Adult Health and Mortality: Evidence from Britain. 2010

Costas Meghir, Mårten Palme, Emilia Simeonova, IZA: Education, Health and Mortality: Evidence from a Social Experiment.

HUR FÖRÄNDRAS FÖRVÄNTNINGARNA PÅ PENSIONSSYSTEMET?

Det är numera vedertaget att individernas val beträffande arbetsutbud, konsumtion, sparande osv. i hög grad styrs av våra förväntningar om vad som kommer att hända med inkomster, jobb, inflation osv. i framtiden. Förväntningarna är dock svåra att mäta, ofta tvingas forskarna lita till enkäter.

Det finns en växande forskning som försöker studera också förväntningarna på pensionerna och hur dessa påverkar enskildas val när det gäller arbete och pensionering. En grupp holländska forskare har i en ny studie undersökt hur förväntningarna på pensionssystemet påverkats av finanskrisen, den efterföljande krisen i Europa och diskussionerna om reformerade pensionssystem. Undersökningen baseras på en panel personer som tillfrågats årligen sedan 2006 om både de allmänna och avtalade pensionerna i Nederländerna. Frågorna handlar om man tror att pensionerna kommer att förbättras eller försämras, pensionsåldersregler, om när man planerar att gå i pension osv.

Resultaten visar inte oväntat att medborgarna generellt har blivit mer pessimistiska. Något fler personer väntar sig att pensionerna ska bli mindre generösa både vad gäller pensionsnivåer och pensionsålder. Anpassningen förefaller dock ske långsamt och med eftersläpning. Trots en omfattande debatt i Nederländerna under många år om pensionsreformer och den ekonomiska krisens effekter på pensionssystemet har förväntningarna påverkats ganska blygsamt. Det förefaller finnas ett gap mellan förväntningarna, den politiska diskussionen och de samhällsekonomiska realiteterna – medborgarna verkar vara alltför optimistiska, menar forskarna. Det finns också stora skillnader mellan grupper. Män är mindre pessimistiska än kvinnor, ekonomisk välbeställda mer pessimistiska än låginkomsttagare och yngre mer pessimistiska än äldre.

Tyvärr finns såvitt känt inga liknande undersökningar i Sverige. Det finns dock anledning att tro att förväntningarna i Sverige liknar de i Nederländerna. De relativt sett optimistiska förväntningarna kan tänkas bidra till att de flesta äldre fortsätter att ta ut pensionen vid 65 års ålder eller tidigare, trots att vi behöver arbeta längre när vi lever längre. Detta är en av utmaningarna för reformer för längre arbetsliv. Det är särskilt problematiskt att personer med lägre inkomster har mer optimistiska förväntningar, eftersom det kan påverka dem att fortsätta att pensionera sig tidigt. Dessa grupper är i högre grad beroende av pensionsinkomsterna än välbeställda. Orealistiska förväntningar på pensionssystemet kan försämra välfärden för personer med lägre inkomster.

Luc Bissonnette, Arthur van Soest, IZA: The future of retirement and the pension system: How the public’s expectations vary over time and across socio-economic groups.

SEMINARIEDAG OM PENSIONSÅLDER OCH LÄNGRE ARBETSLIV

Pensionsåldersutredningen bjuder in till en seminariedag den 6 mars 2013. Då presenteras ett antal essäer och kompletterande underlagsrapporter inför utredningens förslagsbetänkande. Essäerna inriktas på idéutveckling och ska problematisera och resonera kring frågorna vilka är de viktigaste hindren för ett längre arbetsliv och hur våra regler och institutioner kan förändras för att bättre kunna anpassas till de äldres växande möjligheter att vara aktiva. Syftet är att genom idéutveckling stimulera och bredda den allmänna debatten om längre arbetsliv. 

Välkomna

Ingemar Eriksson, särskild utredare

Viktoria Bergström, Eeva Seppälä, Maria Norberg, utredningssekreterare

Plats: Garnisonen konferens, Karlavägen 100, Stockholm

Anmälan till  s.pensionsaldersseminarier@regeringskansliet.se
 

Preliminärt program

0830-0900         Registrering och kaffe

0900-0915         Inledning

0915-1000         Oskar Nordström Skans, docent & Anders Forslund, professor, IFAU, Uppsala           universitet

    Stoppar proppen Orvar ungas chanser och utvecklingen

1000-1045         Gunnar Wetterberg , samhällspolitisk chef, Saco

    Åldern sitter i huvudet

1045-1100         Kaffe

1100-1145         Gabriella Sjögren Lindquist, docent, SOFI, Stockholms universitet

                             Om effekter på arbetsutbud och pensionering av förändringar av pensionsåldern

1145-1245         Lunch, inkl. lunchsmörgås

1245-1330         Ola Pettersson, chefekonom, LO

                             Arbetslinjen efter 65, finns den?

1330-1415         Michael Tåhlin, professor, SOFI, Stockholms universitet

                             Arbetskarriärer och utträde från arbetsmarknaden

1415-1430         Kaffe

1430-1515         Juhani Ilmarinen, professor emeritus, Arbetshälsoinstitutet

                             Essay on longer working life

1515-1530         Avslutning

INKOMST, HÄLSA OCH PENSIONERING (3 av 3)

Risken för övervältring

Det kan finnas en viss risk att åtgärder för ett längre arbetsliv kan medföra en övervältring till framför allt sjukförsäkringen och sjukersättningen.

Personer som har en begränsad arbetsförmåga på grund av sjukdom eller är utslitna kan i vissa fall få svårt att arbeta ett helt arbetsliv. Ett fortsatt arbete kan leda till att hälsoproblem förvärras. Erfarenheter från några andra länder som bl.a. höjt den normala pensionsåldern pekar på att en viss överströmning kan inträffa. Storleken av övervältringen beror dock bl.a. på hur generösa villkoren är för förtidspensioner på grund av nedsatt arbetsförmåga och hur starkt anställningsskyddet är. I flera länder har man gjort förtidspensioner och/eller A-kassa mer tillgängliga i samband med höjd pensionsålder, vilket har medfört en betydande övervältring.

Givetvis måste den ekonomiska tryggheten fungera väl för dem som av hälsoskäl inte kan eller orkar arbeta längre. Personer som drabbas av nedsatt arbetsoförmåga måste även i fortsättningen få en god ekonomisk trygghet och aktivt stöd till omställning genom sjukpenning och arbetslivsintroduktion, och ska beviljas sjukersättning om nedsättningen är stadigvarande. Under de senaste åren har betydande reformer genomförts av rätten till sjukpenning och sjukersättning respektive möjligheterna till rehabilitering och stöd från Arbetsförmedlingen. Reformerna har förstärkt det aktiva inslaget i försäkringen och minskat antalet personer som permanent hamnar utanför arbetslivet. Försäkringskassans prognoser pekar på att sjukfrånvaron och nybeviljandet av sjukersättning ska ligga kvar på en lägre nivå än tidigare, även om tillfälliga fluktuationer kan inträffa.

Det är också viktigt med en effektiv medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. De som blir sjukskrivna behöver få en snabb och effektiv rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet. Under senare år har en rad åtgärder vidtagits för att åstadkomma en effektivare rehabilitering och prevention. Regeringen avsätter 500 miljoner kronor årligen från och med 2012 till förstärkta tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser i samverkan. Systematiska utvärderingar och omfattande försök har genomförts för att identifiera framgångsrika rehabiliteringsinsatser. 

Reformerna och satsningarna på effektiv rehabilitering bör minska risken för överströmning. Den parlamentariska socialförsäkringsutredningens ser över försäkringsskyddet och rehabiliteringen för personer med nedsatt arbetsförmåga.

Pensionssystemets omfördelning

Den amerikanska pristagaren i ekonomi till Nobels minne Milton Friedman påpekade redan 1972 att höginkomsttagare lever längre än låginkomsttagare, vilket kan leda till oavsiktliga fördelningseffekter i offentliga pensionssystem. Det finns en viss risk att ett längre arbetsliv kan leda till att pensionssystemets omfördelande egenskaper försvagas. Välutbildade och ekonomisk välbeställda kan fortsätta att arbeta med höga löner och få bättre pensioner genom uppräkning av pensionstillgångarna, lägre delningstal och högre arvsvinster – och lever längre som pensionärer. Personer med svag hälsa kan få det svårt att genom längre arbete förbättra sin pensionsnivå. Personer med lägre utbildning har sämre arbetsförhållanden och lägre löner, de lämnar ofta arbetslivet tidigt och har kortare medellivslängd.

Konstruktionen med en avgiftsbestämt pension gynnar dock personer med ett långt arbetsliv och är mindre fördelaktigt för t.ex. personer som utbildar sig länge, dvs. de som gynnades i det tidigare ATP-systemet. I takt med att en allt större andel personer betalar avgifter på inkomster över intjänandetaket förstärks pensionssystemets omfördelande effekt. Systemet med garantipension och bostadstillägg har en starkt utjämnande funktion genom att kompensera personer som har haft låga inkomster exempelvis på grund av deltid m.m. och som därför fått en låg pension.

Pensionssystemets omfördelande egenskaper är en empirisk fråga. Utredningen har uppdragit till analytiker inom social- och finansdepartementen att undersöka detta. Underlagsrapporten kommer att redovisas i särskild ordning.

Avvägningar

Åtgärder som bidrar till ett längre arbetsliv och högre faktisk pensionsålder kan få en bred acceptans bara om det samtidigt genomförs insatser för att fortsätta att minska andelen medelålders som lämnar arbetslivet tidigt på grund av ohälsa. Det behövs långsiktiga insatser för att möjliggöra för fler att arbeta ett helt yrkesliv. Framför allt behövs åtgärder för att minska risken för att arbetstagare skadas eller slits ut och måste lämna arbetslivet tidigt. Det behövs insatser för bättre arbetsmiljö, bl.a. genom systematiskt arbetsmiljöarbete, satsningar på kompetensutveckling och ökade ansträngningar till omställning i stället för ett permanent utträde från arbetslivet osv. De som blir sjukskrivna behöver också få en snabb och effektiv rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet. Det behövs insatser under hela arbetslivet för att fler arbetstagare ska kunna arbeta längre. De flesta måste få möjligheter att arbeta så länge att de kan få en rimlig pensionsnivå.

Möjligheterna att genomföra satsningar på bättre arbetsförhållanden och säkra den ekonomiska tryggheten förstärks om personer som kan och vill arbeta längre också får ökade möjligheter till ett längre arbetsliv. Deras arbete och skatter bidrar till en mer uthållig finansiering av den generella välfärden och till en ökad finansiell stabilitet i pensionssystemet. Ett längre arbetsliv ger ökade resurser som kan användas till förebyggande arbete i arbetslivet och rehabilitering. Det innebär fördelar för de personer som av hälsoskäl har begränsade möjligheter att arbeta längre. Ökade resurser för välfärdssektorn medför att tillgången till och kvaliteten i vården kan värnas. Bättre finanser för pensionssystemet minskar riskerna för att pensionerna ska sänkas till följd av den så kallade bromsen.

Som ofta i utvecklingen av samhällets välfärdssystem måste man väga samman för- och nackdelar och kombinera olika åtgärder. Den äldre arbetskraften är en heterogen grupp och skillnaderna mellan individer ökar med åldern. Reformer måste anpassas till dessa variationer. Det är inte rimligt att behålla hinder för ett längre arbetsliv när allt fler kan och vill arbeta längre, enbart för att det fortfarande finns personer som inte kan arbeta ett helt arbetsliv. Ett av de viktigaste motiven för reformer för ett längre arbetsliv är att medborgarna ska få större möjligheter att anpassa sitt arbete och sin pensionering till sina egna förutsättningar och önskemål.

Om ökade insatser i arbetslivet m.m. medför att de positiva tendenserna vad gäller hälsa och arbetsmiljö fortsätter bör arbetslivet kunna förlängas successivt utan en kraftig överströmning till sjukersättningen eller allvarliga negativa fördelningseffekter. Ett längre arbetsliv kan visserligen öka det fysiska och psykiska slitaget på de arbetstagare som väljer att arbeta längre. Men ett längre arbetsliv höjer samtidigt inkomsterna bland dessa personer, vilket kan förbättra hälsan genom att de äldre får mer resurser som kan användas till hälso- och sjukvård. Effekten kan dessutom bli att äldre i högre grad vårdar sin hälsa och arbetsförmåga bl.a. genom att välja en mer hälsosam livsstil. Ju fler som fortsätter att arbeta, desto större ansträngningar kan man förvänta att arbetsgivare gör för att anpassa arbetsförhållanden och arbetsuppgifter till medelålders och äldre arbetstagares förutsättningar. Den forskning som försöker mäta orsakssamband visar inte entydigt att tidig pensionering förbättrar hälsan, men inte heller att ett längre arbetsliv försämrar den. När allt färre dör i förtid och fler lever allt längre innebär det rimligen att de omfördelande egenskaperna i pensionssystemets förstärks.

De sammantagna effekterna av ett längre arbetsliv kan inte bedömas säkert på grundval av nuvarande kunskaper. Därför bör reformerna följas noga genom vetenskapliga utvärderingar. Det blir därvid särskilt viktigt att följa om reformen förändrar pensionssystemets omfördelande egenskaper.

ÄR LÅGKONJUNKTURER BRA FÖR DE ÄLDRES HÄLSA

Är en lågkonjunktur bra för de äldres hälsa och medellivslängd, eftersom man i genomsnitt arbetar mindre, eller är den farlig för hälsan och förkortar livet. Det finns en ganska omfattande forskning som överraskande visar att en högre arbetslöshetsnivå ofta sammanfaller med förbättrad hälsostatus. Dödligheten faller ofta i samband med lågkonjunkturer. Nedgången är särskilt tydlig för den äldre arbetskraften. Det är egendomligt, experterna väntar sig att personer nära pensionsåldern som drabbas av arbetslöshet och har svårt att få ett nytt jobb borde drabbas av hälsorisker, och kanske en ofrivillig pensionering med låga pensionsinkomster. Recessioner ökar ofta andelen äldre som går i tidig pension.

De amerikanska forskarna Courtney C. Coile, Phillip B. Levine, and Robin McKnight har använt dödsstatistiken 1969-2008 för att undersöka åldersspecifik överlevnadssannolikhet. De undersöker personer 55-65 år som närmar sig pensionsåldern samtidigt som arbetslösheten stiger. Beräkningar av överlevnadssannolikheten i olika kohorter för personer 55-79 år kopplas samman med information om arbetslöshetsnivå m.m. för olika delstater.

Forskarna finner att personer som upplever en lågkonjunktur strax för pensionsåldern får en kort period av minskad dödlighet, men sedan en lång period med högre dödlighet. Sammantaget leder detta till sänkt medellivslängd på äldre dagar. Resultaten indikerar att personer som förlorar sitt arbete vid 58 års ålder i genomsnitt kan vänta sig tre år kortare liv jämfört med personer som inte berörs av arbetslöshet.

Såvitt känt finns inga liknande studier i Sverige. Örjan Hemström på SCB konstaterar dock att när den svenska lågkonjunkturen slog till i början av 1990-talet minskade inte medellivslängden. För män i Sverige har medellivslängden (från födelsen) ökat alla år sedan 1989, det vill säga även under åren med besvärlig lågkonjunktur på 1990-talet och senare på 2000-talet. För kvinnor är det två år under perioden 1989–2011 som medellivslängden vid födelsen inte ökat, 1993 och 1999.

 Courtney C. Coile, Phillip B. Levine, and Robin McKnight, NBER: Recessions, Older Workers, and Longevity: How Long are Recessions Good for Your Health?

INKOMST, HÄLSA OCH PENSIONERING (2 av 3)

Inkomst och medellivslängd

Det är främst sambanden mellan livsinkomst och medellivslängd som bestämmer hur pensionssystemets omfördelning fungerar.

De flesta studier av sociala skillnader i hälsa baseras på utbildningsnivå. Men utbildning är en i bästa fall en grov indikator på livsinkomst. Många med långa eftergymnasiala utbildningar har inte högre inkomster än gymnasialt utbildade. Kvinnor som i genomsnitt har högre utbildningsnivå än män har betydligt lägre livsinkomster än män osv. I rapporten ”Den orättvisa hälsan” anges att det finns oberoende nettoeffekter av inkomst på dödlighet och hälsa även om man kontrollerar för effekterna av utbildning och socioekonomisk grupp.

En studie från det amerikanska Finansdepartementet visar att skillnaden i medellivslängd mellan personer med låga respektive höga livsinkomster är 2-3 år, även efter det att man tagit hänsyn till andra skillnader mellan grupperna. Kvinnor lever längre oavsett inkomstnivå. Forskarna har använt administrativa data från det amerikanska pensionssystemet som innehåller årliga inkomster och dödsår för perioden 1937-2002. Databasen innehåller bl.a. uppgifter om kön, befolkningsgrupp m.m. I beräkningarna ingår inte personer som har haft ersättning på grund av handikapp eller invaliditet.

En ny finsk studie av Lasse Tarkiainen och kollegor visar att skillnaderna i dödlighet i Finland mellan inkomstgrupper till stor del förklaras av socioekonomiska skillnader som utbildningsnivå, social tillhörighet, sysselsättningsstatus m.m. Forskarna har använt registerdata för 11 % av alla personer i Finland i åldern 35-64 år. Dödsrisken sjönk påtagligt från 1988 till 2007 i de fyra grupperna som hade höga taxerade inkomster, medan den sjönk obetydligt för den femtedel som hade lägst taxerade inkomster. Skillnaden i dödlighet har således ökat mellan personer med lägst inkomster och övriga inkomstgrupper.

Såvitt känt finns inga motsvarande studier baserade på svenska data. Skillnaden i återstående medellivslängd från 65 års ålder mellan förgymnasialt och eftergymnasialt utbildade var i Sverige ca 2,5 år 2001–2010, enligt SCB:s rapport ”Livslängden i Sverige 2001-2010”. Det mesta talar för att personer med högre livsinkomster lever längre även i Sverige.

Komplicerade samband

Effekterna mellan hälsa och inkomst går i båda riktningarna. De som föds med god hälsa har större möjligheter att studera och få välbetalda jobb. Hälsochocker, dvs. sjukdomar under livet, minskar möjligheterna att arbeta och tjäna in inkomster. Inkomstchocker, dvs. kraftiga minskningar av inkomst eller förmögenhet exempelvis på grund av arbetslöshet, påverkar hälsan negativt. Högre inkomster ger goda ekonomiska resurser till att vårda sin hälsa, både vad gäller livsstil och hälso- och sjukvård. Personer med lägre inkomster har ofta en livsstil som försämrar hälsan och förkortar livet, exempelvis vad gäller tobaksmissbruk. Inkomstnivån påverkar bostadskvaliteten och vilket mat man äter. Stora skillnader i arbetsvillkor bidrar till en ojämlik hälsa. Lågt betalda arbeten är ofta slitsamma med större arbetsmiljöproblem. Forskningen pekar till och med på att stora eller ökande inkomstklyftor kan bidra till sämre hälsa bland dem med lägst inkomster.

Det finns ingen enighet i forskningen om hur stor relativ betydelse olika mekanismer har. Därför har det visat sig svårt att utifrån nuvarande kunskap utforma insatser och åtgärder i syfte att minska ojämlikhet i hälsa, vilket framhålls i kunskapsöversikten ”Den orättvisa hälsan”.

Hälsa, inkomst och pensionsbeslut

Redovisningen i analysbetänkandet visar att beslutet att pensionera sig beror på en rad faktorer, framför allt regler för pensionsålder, hälsoförhållanden, vilken pensionsnivå man får, hur stor förmögenheten är, makans/makens och kollegors pensionering, efterfrågan på äldre arbetskraft osv. Fortfarande vet vi ganska litet om den relativa betydelsen av dessa olika faktorer. Flera studier även i Sverige pekar på att hälsa är en viktigare bestämningsfaktor för pensioneringstidpunkt än exempelvis förmögenhetssituationen.

Enligt en ny rapport från forskarna John Karl Scholz och Ananth Seshadri arbetar personer i USA med höga livsinkomster med god hälsa i genomsnitt tre år längre än personer med låga livsinkomster och god hälsa. Men bland personer med dålig hälsa arbetar den med höga livsinkomster nio år längre än den med låga livsinkomster. En förklaring till skillnaden kan vara att låginkomsttagare i USA behöver pensionera sig tidigt, eftersom det ger tillgång till Medicare, den subventionerade sjukvården för pensionärer.  Välbeställda kan skjuta upp pensioneringen, fortsätta att tjäna arbetsinkomster, höja sin framtida pension och själv betala för sjukvården.

(Klicka för att få större bild)

De amerikanska forskarna har med hjälp av dessa och andra data byggt en omfattande livscykelmodell med vilken de kan simulera bl.a. hur olika reformer kan väntas påverka hälsa och pensionsbeslut. De testar exempelvis en höjning av den lägsta pensionsåldern i USA från 62 till 65 år. Enligt simuleringarna skulle reformen leda till en kraftig ökning av den faktiska pensionsåldern, till 64 år i genomsnitt. Reformen påverkar inte hälsan och dödligheten nämnvärt. Det beror på att dessa stiliserade personer genom att arbeta längre får högre inkomster, vilket innebär att de kan lägga mer pengar på att sköta sin hälsa och köpa mer sjukvård.

Såvitt känt finns det inga liknande undersökningar i Sverige. Anders Klevmarken har dock i sin rapport ”Vem arbetar efter 65 års ålder” (se länk till höger) bl.a. visat att hälsovariabler inte har så stor betydelse för vem som arbetar efter 65. De som har bräcklig hälsa har förmodligen lämnat arbetsmarknaden före denna ålder.

Det finns åtskilliga studier som tydligt visar att självrapporterad dålig hälsa starkt ökar sannolikheten för tidig pensionering (se bl.a. översikter från Daniel Hallberg, Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö, se länkar till höger). Hälsochocker, som allvarlig sjukdom, leder till en tidigare pensionering. Den som har en sjukdomshistorik med perioder på sjukhus har enligt Klevmarken större sannolikhet att lämna förvärvslivet tidigare än den som inte har det.  Forskningen pekar som nämnts också på att hälsoförhållanden är relativt sett viktigare vid pensionsbeslutet än ekonomiska förhållanden. Det finns dock enligt forskningen en risk att personer kan överdriva sin dåliga hälsa för att få social acceptans för att lämna arbetslivet tidigt eller för att komma i åtnjutande av sociala ersättningar. Undersökningar som baseras på objektivare mått på hälsan visar att hälsofaktorer har mindre effekt på pensionsbeslutet. Det är också tveksamt om det finns några tydliga samband mellan utvecklingen över tiden av hälsan och utträdet via bl.a. förtidspension och sjukersättning.

James E. Duggan, Robert Gillingham, John S. Greenlees, U. S. Department of Treasury: Mortality and Lifetime Income Evidence from Social Security Records

Lasse Tarkiainen, Pekka Martikainen, Mikko Laaksonen, J Epidemiol Community Health: The changing relationship between income and mortality in Finland

John Karl Scholz, Ananth Seshadri, MRRC: The Interplay of Wealth, Retirement Decisions, Policy and Economic Shocks