En fråga som ständigt återkommer är om man kan påverka de äldres sysselsättning och beslut om pensionering med ekonomiska incitament. Den handlar om den absoluta och relativa betydelsen av nuvarande inkomst respektive framtida pension för de äldres arbetsutbud. Det största intresset och de flesta studier har handlat om huruvida regeländringar som medför högre eller lägre framtida pensionsinkomst, oftast mätt som pensionsförmögenheten, påverkar tidpunkten för pensioneringen. Utredningen konstaterar i delbetänkandet att de flesta forskare och experter är ganska eniga om att resultaten är delvis motstridiga och beroende av hur analyserna görs. Flera mikroekonomiska studier och undersökningar baserade på kvasinaturliga experiment, t.ex. att olika pensionsregler har gällt personer med i övrig liknande förhållanden, pekar på att ekonomiska incitament som förändrar de framtida pensionsinkomsterna spelar en begränsad roll för när man går i pension.
I en ny studie av Christian N. Brinch, Erik Hernæs och Zhiyang Jia vid den norska statistikmyndigheten har forskarna kunnat jämföra effekterna av regeländringar som påverkar nuvarande inkomst med ändringar som påverkar pensionsförmögenheten. Man skriver i sin forskningsöversikt att framtida inkomst tycks värderas mindre än nuvarande, även för pensionärer. Forskarna har utnyttjat två förändringar i det norska pensionssystemet och jämfört arbetsutbudet före och efter reformerna för olika kohorter. Den första reformen är slopandet av regler om att pensionen sätts ned med 40 % av intjänad arbetsinkomst upp till en viss nivå, den andra är införande av rätten att tjäna in pensionsrätter fram till 70 år. Båda förändringarna ger ökat ekonomiskt utbyte av att fortsätta att arbeta och bruttoeffekten på pensionssystemet var ungefär lika stora. Studien baseras på administrativa data från norska SCB som bl.a. innehåller uppgifter som ålder, kön, utbildning, pensioneringsår och arbetsinkomster.
Forskarna finner för män i åldern 67 år en starkt och signifikant effekt av den slopade reduktionen av pensionen mot arbetsinkomst, reformen medförde en kraftig ökning av arbetsinkomsterna. De kan dock inte finna någon effekt av ökad möjlighet att tjäna in pensionsrätter till 70. Reformerna är budgetmässigt omfattande och ungefär lika stora. Förklaringen till de olika resultaten kan vara att äldre föredrar nuvarande inkomst eller nedvärderar eller misstror framtida inkomst. Forskarna bedömer dock att den troligaste förklaringen är att den slopade inkomstprövningen av pensionen är mer transparent medan förändringen av intjänandet är svårare eller omöjlig att förstå för de flesta äldre. Svåröverblickbara intjänanderegler finns i de flesta pensionssystem, vilket kan bidra till att äldre tar ut pensionen tidigt, man väljer hellre kontanter i dag än svårförståeliga fördelar i framtiden.
I en annan ny och närliggande studie har Lisa Laun vid IFAU undersökt om förhöjda jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för äldre ökar sysselsättningen. Skattelättnaderna gäller för arbetstagare som har fyllt 65 år vid skatteårets ingång. I analysen jämförs arbetsmarknadsutfall mellan personer som fyllde 65 år strax före eller strax efter årsskiftet då reformen infördes 2007. Resultaten tyder på att de riktade skattelättnaderna ökade sysselsättningen under året närmast efter 65-årsdagen med 1,5 procentenheter bland äldre som hade en beskattningsbar arbetsinkomst åtminstone något av åren tre till fem år tidigare.
Fler och fler amerikaner arbetar efter 65 år, bl.a. som en följd av att pensionsåldern höjs successivt i USA. Det visar bl.a. arbetsmarknadsstatistiken som nyligen redovisats av Wall Street Journal. Under den senaste krisen har sysselsättningen bland 65+ ökat påtagligt medan den minskat för yngre.
Svenska AKU-siffror som utredningen redovisat pekar också på en ökning av andelen sysselsatta i gruppen 65-74 år, från 9 % 1995 till 12 % 2010. Samtidigt har medelarbetstiden i denna grupp fallit tillbaka de senaste åren (se kapitel 10 i delbetänkandet).
Frågan är därför om arbetskraftsdeltagandet i procent av befolkningen verkligen har ökat bland personer 65+. Ett sätt att mäta detta är att beräkna heltidsekvivalenter. En ny sådan kalkyl från Hans Olsson på Pensionsmyndigheten pekar på att räknat i heltidsekvivalenter har arbetskraftsdeltagandet inte förändrats nämnvärt sedan 2005 för personer 65 år och äldre. För åldersgruppen 60-64 år har dock arbetskraftsdeltagandet ökat.
Arbetskraftsdeltagande i procent av befolkningen, heltidsekvivalenter
En fråga som inställer sig från dessa och andra forskningsresultat och arbetsmarknadsstatistiken är om förhoppningarna att det nya pensionssystemets förbättrade ekonomiska incitament kommer att vara tillräckliga för att påverka äldre att arbeta längre. De nya beräkningarna av helårsekvivalenter tyder på att senare års kohorter fortsätter att pensionera sig och kraftigt minska sitt arbetsutbud vid 65 år eller tidigare, trots att de till stor del får sin pension enligt de nya reglerna. Trots informationsinsatser väljer få äldre att arbeta lägre i någon större omfattning. Normerna om pensionsåldern tycks dominera andra effekter som exempelvis av ekonomiska incitament. Ska man påverka pensionsbeteendet så att framtida pensionsnivåer blir rimliga och försörjningsbördan inte orimlig kanske det är viktigast att påverka 65-årsnormen respektive att förstärka det kortsiktiga ekonomiska utbytet av att fortsätta att arbeta.
