Vilka förändringar ligger bakom guldåren, den nya företeelsen att äldre kan leva allt längre som pensionärer med god hälsa och ekonomi. Kan man räkna ut den optimala pensionsåldern, givet utvecklingen av lön och hälsa. Det undersöker forskare sedan flera år med hjälp av långa dataserier och ekonometri. I en ny studie har forskarna Carl-Johan Dalgaard och Holger Strulik vid Köpenhamns respektive Göttingens universitet utvecklat en livscykelmodell där individen beslutar sin optimala konsumtion över livet och pensionering samt livslängden. Huvudfrågan är om ökningen av antalet år med pension kommer att fortsätta även i framtiden.
Man börjar med att utforma en modell för åldrandet, som baseras på modern biologisk och medicinsk forskning. Åldrande är den inneboende, kumulativa, progressiva och skadliga förlusten av funktioner som så småningom kulminerar i döden. Därmed ackumuleras över tiden ett hälsounderskott, som kan formaliseras i ett ”bräcklighetsindex”. Forskarna använder estimat för kanadensiska mäns åldrande. Åldrandet leder till lägre produktivitet, stegvis lägre löner och ökad ”onytta” av arbete.
Individen försöker att hantera detta genom att konsumera, spara och investera i åtgärder för att bromsa åldrandet. Individen beslutar därmed om den optimala pensionsåldern. Modellen gör det möjligt att undersöka hur utvecklingen av inkomster och hälsoteknologi påverkar livslängd och antal pensionsår. Individen antas maximera nyttan av konsumtion över livet med hänsyn till ”onyttan” av arbete.
Modellen förutsäger att ökade relativpriser för hälsovård, teknologisk utveckling och stigande inkomster ska bidra till att individen väljer fler år som pensionär. Modellen kalibreras med data från USA. Forskarna har nästa hundra år av data om livslängd, pensionsålder, reallöner, relativpriserna för hälso-och sjukvård m.m. för kohorterna födda 1850-1940, dvs. personer som har avslutat sitt arbetsliv. Dessa data visar att pensionsåldern har ökat nästan kontinuerligt under den studerade perioden. Visserligen visar arbetskraftsdeltagandet för män en kraftigt nedåtgående trend sedan 1800-talet, men det beror på att man inte räknar alla dem som förr lämnade arbetsmarknaden eller dog i 50-årsåldern. Den ökade livslängden innebär att alltfler överlever till 65 år, och kan pensionera sig.
Den ökade livslängden förklaras till största delen av höjda inkomster. Det beror på att högre inkomster leder till ökade investeringar i hälsovård för att bromsa åldrandet, vilket bidrar till ökad livslängd och därmed fler år med pension. Teknologisk utveckling inom hälso- och sjukvården höjer däremot den faktiska pensionsåldern genom att åldersbrister kan mildras eller skjutas upp. Nyttan av arbete ökar dessutom. Dessutom bidrar utvecklingen till ökad livslängd.
Forskarna bedömer att fortsatta inkomstökningar och teknologisk utveckling inom hälso- och sjukvården sammantaget även framöver kommer att bidra till en preferens för en fortsatt ökning av antalet år med pension. Det kan möjligen delvis motverkas om regeringar tillåter att priserna på hälsovården kan sjunka, eftersom det kan bidra till både längre liv och längre arbetsliv.
Formaliserade ekonomiska modeller av detta slag är värdefulla bl.a. för att de tvingar fram ställningstaganden till vilka faktorer som över lång tid samverkar och bestämmer olika processer och beteenden. Denna studie påminner oss bl.a. om att hälso- och sjukvårdspolitiken antagligen också är en viktig faktor för pensioneringsbeteenden tillsammans med exempelvis ekonomiska incitament och normer. Den komplicerar diskussionen om vad som är en rättvis och effektiv fördelning av resurserna inom välfärdspolitiken.
Carl-Johan Dalgaard, Holger Strulik: The Genesis of the Golden Age: Accounting for the Rise in Health and Leisure
