I kapitel 5 behandlas olika motiv för behovet av ett längre arbetsliv. En anledning till att fler behöver arbeta längre är den långsiktigt ökande medellivslängden som är en permanent förändring med en ökad andel äldre i befolkningen. Den väntade livslängdsökningen har höjts de senaste decennierna, vilket kommer att få betydande konsekvenser på en rad samhällsområden. T.ex. pensionsreformen utgick ifrån förväntad livslängdsökning såsom den bedömdes 1994. Förändrade förväntningar på medellivslängdens utveckling måste hanteras om inte pensionerna ska bli alltför låga.
Den grundläggande strukturella förändringen i befolkningssammansättningen brukar beskrivas med en demografisk försörjningskvot, dvs. antalet personer som är 65 år och äldre i förhållande till den s.k. förvärvsaktiva befolkningen. Idag går det cirka 30 personer i åldern 65 år och äldre på 100 personer i åldern 20-64 år. Ca år 2040 kommer det att finnas över 40 ”äldre” per 100 i det som ofta kallas förvärvsaktiv ålder. Antalet personer i åldern 80 år och äldre per 100 sysselsatta kommer att öka särskilt kraftigt.
Demografisk försörjningskvot bortser från att alla i förvärvsaktiv ålder inte arbetar och att en del bland de äldre gör det. Ekonomisk försörjningsbörda visar i stället hur många icke sysselsatta samt äldre än 65 år som ska försörjas av de som är sysselsatta. 2010 fanns 75 icke-sysselsatta 15 år och äldre per 100 sysselsatta. Bara hälften av dem är 65 år och äldre. De övriga är studerande, förtidspensionärer, ålders- och avgångspensionärer t.ex. Om antalet sysselsatta fortsätter att växa i takt med befolkningen i åldern 15-64 år kommer det redan 2035, när ”40-talistvågen” börjat ebba ut, att finnas 89 icke-sysselsatta 15 år och äldre per 100 sysselsatta. Om sysselsättningsgraden fortsätter att minska i samma takt som under de senaste 30 åren kommer dock 100 sysselsatta att behöva försörja 100 icke sysselsatta inkl. pensionärer redan om20 år. Det är svårt att föreställa sig hur ett sådant alternativ ska kunna bli verklighet. När vi lever längre måste vi arbeta längre, annars blir försörjningsbördan efterhand omöjlig för dem som arbetar.
Ökningen i försörjningsbördan motsvarar en sysselsättningsökning på 10 procent.
Vad händer med pensionsnivåerna i det allmänna systemet om pensionsbeteendet inte förändras i takt med öka livslängd? Pensionsmyndighetens kalkyl i årsrapporten Orange rapport 2011 visade att om inte de s.k. äldre arbetar längre kommer kompensationsgraden att ha fallit mer än 10 procentenheter om 40 år. I basscenariot i kalkylen sjunker kompensationsgraden från 66 procent för årskullen född 1946 till cirka 52 procent för årskullen född 1990. Cirka 9 procentenheter i denna minskning beror på den förväntade ökningen i medellivslängd.
Pensionsmyndigheten beräknar en behövlig pensionsålder för att neutralisera effekten av livslängdsökningen sedan pensionsreformen beslutades 1994. Beräkningen visar att den ökning som är behövlig inte är dramatisk. Skillnaden mellan de födda 1930 och de födda 1995 är tre år och 10 månader. I kalkylens pessimistiska scenario aktiveras pensionssystemet balanseringsmekanism under mycket stor del av de kommande decennierna. I det läget blir de behövliga pensionsåldrarna högre.
Den långsiktiga finansieringen av välfärden är ett av de viktigaste argumenten för ett längre arbetsliv. Dagens välfärdssystem utformades i en tid då det var många i förvärvsaktiv ålder som försörjde relativt få äldre. Nu är förutsättningarna radikalt annorlunda. De stora 40-talistkullarna närmar sig de omsorgsintensiva åren ungefär samtidigt som de relativt stora 60-talistkullarna närmar sig pensionsåldern. Befolkningen i arbetsför ålder ökar däremot nästan inte alls. Det är rimligt att tro är att så länge ekonomin växer kommer medborgarna att efterfråga offentligt finansierade tjänster med högre standard. Enligt långsiktiga beräkningar kommer andelen i arbetskraften i det närmaste plana ut för avsevärd tid framåt, utifrån antagandet om oförändrat beteende på arbetsmarknaden.
En vanlig föreställning är att vi i Sverige arbetar allt mer, sett över lång tid. Om man tittar på hur stor del av livet vi arbetar, och tar hänsyn till den ökade medellivslängdensamt ändrat in- och utträdesbeteende visar det sig att vi i själva verket arbetar allt mindre. Vi arbetar cirka 8 procent av livets timmar. Andelen har minskat sedan 1970-talet.
Läs mer i SOU 2012:28 Längre liv, längre arbetsliv. Förutsättningar och hinder för fler att arbeta längre kap 5, sid 49-77
BONUSMATERIAL
Analysen av den ökade medellivslängden på pensionssystemet baseras i kapitel 5 på Pensionsmyndighetens Orange rapport från 2011, som är myndighetens årsrapport. Sedan betänkandet gick till tryck har Pensionsmyndigheten publicerat en ny prognos. Den tar hänsyn till samhällsutvecklingen och den senaste ekonomiska krisens inverkan på pensionerna. Den relativt låga ökningen av inkomstindex samt balanseringen medförde att pensionerna indexerades ned med 4,3 procent år 2011. 2012 kommer pensionerna att räknas upp med 3,5 procent, och 2013 med 4,5 procent. 2014 beräknas en nedräkning medan 2015 och 2016 beräknas en nominell uppräkning. Genom att räkna bort effekten av förväntad förändring av prisbasbeloppet är det möjligt att beräkna en ”real” förändring av inkomstpensionerna. 2012 och 2013 beräknas inkomstpensionerna öka realt men under 2014-2016 beräknas de minska realt.
