VAD BESTÄMMER NÄR MAN GÅR I PENSION – del 1

En nyckelfråga för utredningen är vilka faktorer som styr den enskildes beslut att gå i pension respektive att arbeta vidare. Trots omfattande forskning under många årtionden runt om i världen finns det ännu inga entydiga svar. Forskningsöversikter de senaste åren av Daniel Hallberg, Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö, Anders Klevmarken m.fl. (se länkar till höger) visar att många individuella och institutionella faktorer samtidigt tycks påverka individens pensionsbeslut. De flesta studier handlar om förtida utträde från arbetsmarknaden genom förtidspension (kallas officiellt sjukersättning) eller sjukförsäkring, eller motsvarande system i andra länder. Eftersom flexibel pensionsålder i ålderspensionssystem är ganska ovanligt finns det betydligt mindre forskning som direkt belyser hur olika faktorer påverkar beslutet att ta ut sin ålderspension. Här i del 1 försöker vi sammanfatta kunskapsläget för några av de viktigaste faktorerna: ekonomiska incitament, hälsa, utbildning och yrke.  I nästa del ska vi försöka förstå hur olika institutionella faktorer kan påverka pensionsbesluten.

Ekonomiska incitament. Ekonomer betonar vikten av olika ekonomiska faktorer som pensionsförmögenheten (som avgör vilken pensionsnivå man får) och hur mycket man tjänar på att arbeta vidare. Den enskilde antas med utgångspunkt i sin preferens värdera olika tänkbara kombinationer av fritid och inkomst och besluta vad som ger maximal välfärd. Inför pensioneringen antas man förenklat jämföra värdet av ett extra år ledigt med vad man skulle vinna i livsinkomst på att arbeta ett år till. Arbete kan ge värden utöver strikt ekonomiska, och i praktiken kanske många äldre dessutom jämför exempelvis olika kombinationer av fortsatt deltid med partiella uttag av pension.

Forskarna har försökt undersöka betydelsen av ekonomiska incitament empiriskt genom att mäta sannolikheten att arbeta som en funktion av pensionsförmögenheten och hur den skulle påverkas av att fortsätta arbeta. Resultaten är enligt forskningsöversikterna delvis motstridiga och beroende av hur analyserna görs. De kan också snedvridas av att det kan finnas bakomliggande faktorer som man inte kan kontrollera, t.ex. skillnader i preferenser, som en önskan att gå i tidig pension, som påverkar både löneutvecklingen och pensionsförmögenheten. Flera mikroekonomiska studier och undersökningar baserade på kvasinaturliga experiment, t.ex. att olika pensionsregler har gällt personer med i övrig liknande förhållanden, pekar på att de ekonomiska incitamenten spelar en begränsad roll för när man går i pension. Det kan dock inte uteslutas att effekterna underskattas eftersom man ofta inte beaktar s.k. smittoeffekter (se tidigare blogginlägg).

Vad som komplicerar bedömningen är att det finns indikationer i nyare forskning på att yngre och äldre kan påverkas olika av ekonomiska incitament. Forskare bl.a. vid den amerikanska centralbankens filial i Chicago visar i en ny studie att arbetsutbudbeslut i första hand förefaller att vara ett beslut att delta eller inte i arbetslivet och äldres deltagarbeslutet  påverkas mest av ekonomiska incitament (Eric French, John Jones: Public Pensions and Labor Supply Over the Life Cycle). Det är långtifrån avgjort hur generaliserbara dessa resultat är. Peter Diamond, som 2010 fick ekonomipriset till Nobels minne, och kollegor går dock så långt att man hävdar att “the gains from age-dependent labour income taxes may not be trivial.”

Den nya trenden i många länder att fler äldre arbetar längre tycks ofta inträffa samtidigt som regler ändras i pensioner och skattesystem. Det ger enligt många ekonomer tydliga indikationer på att ekonomiska incitament faktiskt spelar en viktig roll för beslutet när man ska gå i pension.

Hälsa. Socialmedicinare och andra medicinska forskare lyfter ofta fram hälsans betydelse för pensioneringen. Många äldre slutar arbeta långt före man fyller 65 år och övergår till förtidspension på hel- eller deltid eller till långtidssjukskrivning. Året före man fyller 65 år har mer än en tredjedel förtidspension eller är långtidssjukskrivna. Många studier visar att hälsoproblem ökar risken för förtidspension. Den som har en sjukdomshistorik med perioder på sjukhus har större sannolikhet att lämna förvärvslivet än den som inte har det, visar t.ex. Klevmarken. Jönsson, Palme och Svensson (se länk till höger) har i en ny undersökning studerat hur olika mått på folkhälsan, som dödlighet, sjuklighet och självupplevd hälsa, samvarierar med utnyttjandet av förtidspension. De finner att under långa perioder förefaller utnyttjandet i flera grupper tämligen opåverkat av folkhälsan. Många andra faktorer påverkar utvecklingen t.ex. institutionella förändringar mot generösare hälsokrav och en breddning av försäkringen mot att också godkänna arbetsmarknadsskäl för rätt till förmåner. I vissa grupper förefaller sambanden tydligare. Den starka nedgången i utnyttjandet av sjukförsäkringen i gruppen män 60–64 år på senare år kan, åtminstone delvis, förklaras av en hälsoförbättring. Det är dock svårt att i studier av pensionsbeslut särskilja effekter av ekonomiska incitament respektive hälsa.

Även utan lika omfattande forskningsunderlag är det är rimligt anta att egen och närståendes hälsa spelar en roll också för beslutet när man ska ta ut ålderspension, eftersom hälsan påverkar förmågan att fortsätta att arbeta och den förväntade livslängden. Pensionering kan också lindra hälsobesvär för personer med slitsamma arbeten. De äldres allt bättre hälsa kan ha bidragit till att alltfler äldre arbetar längre. Det förefaller dock omöjligt att bedöma hur stora effekterna är och hur de samverkar exempelvis med ekonomiska incitament.

Utbildning och yrke. Personer med högre utbildning pensionerar sig i genomsnitt senare än personer med lägre utbildning, visar bl.a. Sjögren Lindquists och Wadensjös genomgång av forskningen. Det är oklart om detta speglar kausala samband, dvs. att exempelvis högre utbildning på individnivå bidrar till bättre hälsa och lägre risk för förtida pension. En viss sådan effekt är rimlig, t.ex. att bättre utbildning bidrar till en sundare livsstil. Det är dock troligare att sambandet beror på vilka yrken man har. Yrke samvarierar starkt med utbildning eftersom många yrken har utbildningskrav.

Personer med slitsamma yrken har en högre risk att bli långtidssjuka och går ofta i pension i förtid, det visar åtskilliga socialmedicinska studier. Personer med fysiskt och psykiskt mindre krävande och mer intellektuellt stimulerande arbeten jobbar ofta längre. Det finns, besynnerligt nog, inga kunskaper om vilka yrken och branscher i Sverige som i dag har högst risker för förtidspension. Undersökningar på 1980-talet visade stora överrisker bl.a. för kvinnor i tillverkningsindustrin medan antalsmässigt dominerade yrkesgrupper inom hälso- och sjukvård och socialt arbete (Höög Stattin: Förtidspension och yrke).

Även benägenheten att jobba efter 65 år bestäms delvis av utbildning, visar Klevmarken. Sannolikheten att stanna kvar i förvärvsarbete ökar med stigande utbildning. Det är särskilt slående enligt Klevmarken att de som har en forskarutbildning har en betydligt högre benägenhet att stanna i förvärvsarbete än övriga. Även i 70-årsåldern är ca 25 procent av de forskarutbildade förvärvsarbetande. Egna företagare har betydligt större benägenhet att fortsätta arbeta efter 65 års ålder än anställda.

I en tankeväckande studie från nationalbanken i Schweiz ställs frågan om sammansättningen av yrken i olika länder delvis kan förklara skillnader i den genomsnittliga faktiska pensionsåldern. Idén är att pensionsåldern är specifik för olika yrken och beror bl.a. på fysiska och psykiska krav, den takt kunskaperna blir omoderna osv. Med hjälp av amerikanska data kalkylerar forskarna förväntad pensionsålder för ett stort antal olika yrken. Därefter beräknar de med hjälp av dessa värden den genomsnittliga förväntade faktiska pensionsåldern för 38 länder med data från bl.a. folk- och bostadsräkningar. Forskarna finner överraskande att 38 % av variationen i faktisk pensionsålder mellan länder kan statistiskt förklaras av skillnader i sammansättningen av olika yrken (Philip Saur´e, Hosny Zoabi: Retirement Age Across Countries: The Role of Occupations).

Olika resultat om yrken och pensionsålder pekar på utbildningens betydelse. En successivt högre kunskapsnivå i samhället bidrar till en omvandling av produktionen från enkla, ofta slitsamma yrken, till mer komplexa arbeten, både inom industrin och tjänstesektorn. Utbildningen bidrar därmed till den teknologiska och strukturella förändringen i arbetslivet, som kan medverka till förbättrade arbetsförhållanden. En huvudstrategi för att långsiktigt förlänga arbetslivet är antagligen att förbättra medborgarnas kunskaper.

ÄR PENSIONERING SMITTSAM

Forskningen har visat att benägenheten att sjukskriva sig delvis är smittsam. Forskarna kallar det ”peer effects” (ungefär kamrateffekt), dvs. en persons beteende påverkar kamraters beteenden. Forskare vid IFAU har exempelvis visat att ha sjukfrånvarande personer i sin omgivning ökar den egna korta sjukfrånvaron (Patrik Hesselius, Per Johansson, Johan Vikström: Påverkas individen av omgivningens sjukfrånvaro). Man har också funnit att benägenheten att skaffa barn påverkas av om kamraterna får barn.

Frågan är då om människors pensionsbeslut på liknande sätt påverkas av omgivningen. Pensionering är ett komplicerat beslut som bygger på en sammanvägning av många faktorer. Det kan vara naturligt att ta intryck av andras bedömningar. Dessutom, det är kanske roligare att vara pensionär om kamraterna också är det.

Det finns inte många studier av ”peer effects” på beslutet att gå i pension. I en ny studie har forskarna Kristine Brown och  Ron Laschever vid Universitet i Illinois undersökt pensioneringsbeslut bland lärare i Los Angeles. Lärarna har en förmånsbestämd tjänstepension som beror bl.a. av slutlön, pensionsålder och antal anställningsår, som ersätter den allmänna pensionen. Forskarna utnyttjar två stora oväntade pensionsreformer som påverkade lärare olika för att mäta effekterna av ekonomiska incitament. I den ena reformen höjdes pensionen oväntat med 10-20 % för lärare 60 år och äldre. Den andra reformen införde en engångshöjning för lärare med lång tjänstgöringstid. Man använder sedan administrativa register för att följa hur höjningen av pensionstillgångarna påverkade tidpunkten att gå i pension. Samtidigt mäter forskarna effekterna av lärarkollegornas pensionsbeslut i samma skola. Resultaten visar inte oväntat att även pensionsbeslut smittar. För varje kollega som pensioneras höjs sannolikheten signifikant för en annan lärare att välja att gå i pension, med i genomsnitt ca 2 %.

Forskarna gör sedan simuleringar av effekterna av en höjd pensionsålder för vissa äldre lärare. De visar att effekten inte bara blir att de som berörs av reformen förlänger sitt arbetsliv, det påverkar också alla andra lärare. En slutsats kan vara, skriver forskarna, att effekten av ändrade ekonomiska incitament ofta underskattas, eftersom man sällan beaktar smittoeffekten.

Det är en utbredd uppfattning att pensionsregler ofta skapar normer om när det är ”normalt” att gå i pension. Det anses delvis förklara varför de flesta i Sverige fortfarande går i pension när man fyller 65 år, trots att vi inte längre har en fast pensionsålder. Forskningen om tankesmitta, eller smittsamma beteenden, illustrerar kanske hur dessa normer fungerar. Men den pekar också på att små förändringar i pensionsregler efterhand kan få mycket större effekter än vad man kunde vänta sig. Forskningen kan också ge en vink om vilka mekanismer som kan ligga bakom trenden att fler äldre fortsätter att arbeta längre.

Kristine Brown, Ron Laschever,  University of Illinois: When They’re Sixty-Four: Peer Effects and the Timing of Retirement

NÄR ORVAR BLIR GAMMAL

I Sveriges radios utmärkta program Filosofiska rummet i P1 samtalar fysikern och författaren Bodil Jönsson om åldrandets utmaningar och möjligheter med artisten och poeten Emil Jensen.

Bodil Jönsson:

- "Vi känner rätt som känner oss vilsna. För en 75-åring i min generation är medicinskt som en 65-åring i mammas. Det gör att vi kommer fel i allting. Det är inte bara det att ålderdomen har blivit längre, vi ska leva en tredjedel av våra liv i ålderdom. Det har ingen generation gjort...De faktiska förutsättningarna har ändrats".

Emil Jensen:

- "Vi ser gamla människor som forntiden och unga som framtiden. Det gör att vi cementerar ålderssegregationen och tror att vi inte kan lära något av varandra. Men unga och gamla lever i samtiden".

 

När Orvar blir gammal. Om åldrande 2011

Bodil Jönsson påminner oss också om Cecilia Torudds intelligenta nytolkning av ålderstrappan i Aftonbladet 2005:

(Vänsterklicka för stor bild)

Bodil Jönsson har en tänkvärd blogg, I en nygammal tid, se länklistan till höger

REFERENSGRUPPEN

Pensionsåldersutredningens uppdrag är bl.a. att identifiera och analysera problem på dagens arbetsmarknad och kartlägga vilka hinder som finns för ett längre arbetsliv som leder till att människor lämnar arbetsmarknaden före 65 år och att en så stor andel inte kan eller vill arbeta efter 65 år. Uppdraget berör arbetsmiljöfrågor, arbetstidsfrågor och tjänstepensioner och har därmed en direkt koppling till arbetsmarknaden och dess organisationer. Enligt direktivet ska därför en särskild referensgrupp med företrädare för de organisationerna finnas för löpande dialog och samråd.

Referensgruppen har nu haft sitt första möte och diskuterat arbetets inriktning m.m. Följande personer deltar från huvudorganisationerna:

Matilda Nyström Arnek, förhandlare, Arbetsgivarverket

Robert Cloarec, senior adviser,  Arbetsgivarverket

Christina Järnstedt, ombudsman, arbetslivsenheten, LO

Renée Andersson, utredare, arbetslivsenheten, LO

Åsa Forsberg, pensions- och försäkringsfrågor, OFR

Hans Norin, pensions- och försäkringsfrågor, OFR

Gunilla Dahmm, ombudsman, PTK

Ann Lundberg Andersson, ombudsman, PTK

Ossian Wennström, ombudsman/utredare pensioner och försäkringar, SACO

Helena Larsson, jurist, SACO

Hans Gidhagen, förhandlare och ansvarig för ITP-avtalen, Svensk näringsliv

Lars Gellner, arbetsrättsexpert, Svensk näringsliv

Niclas Lindahl, förhandlare, avdelningen för arbetsgivarpolitik, Sveriges kommuner och landsting

Pia Gellerstedt, handläggare, avdelningen för arbetsgivarpolitik, Sveriges kommuner och landsting

Åsa Forssell, utredare, välfärdspolitik, TCO

Jana Fromm, utredare, arbetsmiljö, TCO


Anna Hedborg, tidigare statsråd och generaldirektör, är rådgivare till utredningen och sammankallande i referensgruppen.

DE ÄLDRES UTTRÄDE FRÅN ARBETSLIVET

Frågan vid vilken ålder människor lämnar arbetsmarknaden och pensionerar sig och utvecklingen över tiden är centrala för utredningen. Frågorna har flera svar. Det kan avse när man i genomsnitt lämnar arbetskraften, när man tar ut ålderspension, när man tar ut allmän pension, när man huvudsakligen övergår till en försörjning genom olika slag av allmänna eller privata pensionsinkomster, när man slutar att bidra till pensionssystemet osv. Många som är 55 år och äldre lämnar exempelvis arbetsmarknaden i förtid genom avgångspensioner, avtalspensioner, förtidspensioner eller andra ersättningar. Somliga hamnar i utanförskap genom långvarig arbetslöshet eller sjukdom. Andra äldre fortsätter att arbeta även efter man har börjat ta ut sin pension. Alla mått har olika syften och svarar på olika delfrågor. För allt fler äldre sker utträdet och pensioneringen dessutom gradvis över en längre tid och det kan vara ganska godtyckligt att bestämma när en person bytt tillstånd, från förvärvsarbetande till pensionär.

Det grundläggande måttet är andelen äldre i arbetskraften resp. i sysselsättning. Det mäts i SCB:s arbetskraftsundersökningar AKU. Som sysselsatta räknas personer som under intervjuveckan utförde något arbete i minst en timme. Arbetskraften omfattar alla personer som är antingen sysselsatta eller arbetslösa. Som noterades i bloggen den 30:e augusti 2011 visar statistiken att de senaste 15 åren har personer 55 år och äldre ökat sitt deltagande i arbetsmarknaden och en ökad andel är sysselsatta.

Ett kompletterande mått är utträdesåldern som beräknas av Pensionsmyndigheten. Denna ”förväntade utträdesålder” visar vid vilken ålder i genomsnitt som årets 50-åringar, som hör till arbetskraften enligt AKU, beräknas lämna arbetsmarknaden om de får samma deltagande som äldre personer hade samma år. Utträdesåldern har ökat något under 2000-talet och var drygt 63 år 2010. Trots sämre hälsa och ett mer krävande arbetsliv arbetade äldre män betydligt längre på 1960- och 1970-talen än i dag, utträdesåldern låg då på 65-68 år.

Genomsnittlig förväntad ålder vid utträde från arbetslivet för personer som vid 50 års ålder finns i arbetskraften.

Källa: AKU, Pensionsmyndigheten

För att illustrera när man går i pension beräknar Pensionsmyndigheten ett mått för medelpensionsåldern för ålderspension. Den är i genomsnitt 64,7 år, ganska lika för män och kvinnor, och har varit ganska oförändrad sedan 1990-talet. Nära två av tre väljer fortfarande att ta ut sin pension vid den tidigare allmänna pensionsåldern 65 år. För varje ny årsgrupp har det dock blivit något vanligare att skjuta upp uttaget av pension men också allt vanligare att ta ut pensionen före 65 år.

Andel* som nybeviljats allmän pension i åldrarna 61-70 år, procent

Källa: Pensionsmyndigheten

Pensionsmyndigheten beräknar också medelpensionsåldern där man inkluderar förtidspension från 30 år respektive efter 50 år (för 2010 62,1 år resp. 63,8 år).

Siffrorna ovan avser den allmänna medelpensionsåldern. I beräkningen av medelpensionsåldern inräknas inte personer som bara har premiepension. Inte heller räknas de som har  tjänstepension, avgångspension eller inkomster från privata pensionsförsäkringar. Det betyder att man överskattar den faktiska pensionsåldern, dvs. den ålder när man huvudsakligen övergår till en försörjning med någon form av pension, allmän eller privat.

Flera forskare har tidigare belyst pensioneringen med hjälp av inkomststatistik, bl.a. Gabriella Sjögren Lindquist, Eskil Wadensjö och Daniel Hallberg (se länk till höger). Resultaten från dessa data indikerar att uppemot 10 % av personer 60-64 år har tjänstepension som huvudsaklig inkomstkälla. För totalt mer än en tredjedel i denna grupp är allmän eller privat pension huvudsaklig inkomstkälla och mindre än hälften har arbetsinkomster som huvudsaklig inkomstkälla.

I nya analyser från Socialdepartementet har personer 55-70 år delats i grupper efter vilket inkomstslag som utgör hälften eller mer av den totala inkomsten. De visar att många äldre långt före 65 år huvudsakligen får sin försörjning genom tjänstepensioner eller förtidspension/sjukförsäkring. Från 61 år minskar andelen som huvudsakligen försörjs genom arbete, från 70 % till bara 47 % bland 64-åringar.

Andelen personer 55-70 år efter huvudsaklig försörjning 2009.

Källa: LISA, Socialdepartementet

Den positiva utvecklingen för sysselsättning och utträdesålder säger dock inte så mycket om de äldre faktiskt arbetar mer och längre. Siffrorna kan t.ex. delvis spegla att fler äldre är arbetslösa eller fler väljer att ta ut tidigare pension och arbeta deltid. För att följa de äldres insatser på arbetsmarknaden behöver man således studera hur antalet arbetade timmar förändras. Även detta mäts i AKU. Det finns inga aktuella bearbetningar av AKU som visar den senaste utvecklingen. Tidigare analyser av Hallberg resp. Klevmarken (se länk till höger) pekar dock på att medelarbetstiden bland personer 55 år och äldre har sjunkit under 2000-talet, förmodligen delvis en effekt av konjunkturläget.

Den bild som framträder ur de olika måtten är att alltfler äldre förefaller att ta ut pension tidigare, både allmän och privat pension, och några väljer att ta ut den senare. Det innebär att trots ökat arbetskraftsdeltagande och högre utträdesålder har personer 55 år och äldre i befolkningen inte påtagligt ökat sitt totala genomsnittliga arbete mätt i arbetade timmar.

Pensionsmyndigheten: Medelpensioneringsålder och utträdesålder 2010

ÅLDERSDISKRIMINERING ETT HINDER

”Alla vill ha en 35-åring. Vi får kuppa in 43-åringarna.” Rubrikerna i SvD skapade under sommaren 2011 en intensiv debatt om åldersdiskriminering. Om det är svårt för 40-åringar, hur svårt ska det inte vara för personer i åldern 55-74 år att få jobba, frågade sig många.

Det tar mycket längre tid för äldre som blir arbetslösa att få ett nytt jobb. Många äldre som gärna vill fortsätta att arbeta vittnar om att de ofta möter ointresse från arbetsgivare och chefer, plus fördomar från omgivningen. Historien om den bekantas bekanta som skrev fel och blev 10 år yngre i jobbansökan och äntligen fick anställning förstärker misstankarna (kanske en vandringssägen). Dessa anekdoter tas ofta som bevis på att arbetsgivare behandlar äldre annorlunda än yngre.

Det finns många experiment som mäter diskriminering p.g.a. etnisk bakgrund eller kön. På 1990-talet gjorde man sådana experiment i USA också för att mäta åldersdiskriminering. David Neumark och andra forskare påpekar dock att det är svårare att bevisa åldersdiskriminering än andra former av diskriminering, eftersom det kan finnas sakliga skäl till varför ålder kan påverka anställningar och uppsägningar, som t.ex. skillnader i fysisk kapacitet, kunskaper och produktivitet som beror av ålder. Dessutom är det nästan omöjligt att i experiment konstruera ”lika fall” eftersom äldre bl.a. ska väntas ha längre erfarenheter i arbetslivet. I sin översikt av forskningsläget konstaterar ändå Neumark att de amerikanska experimenten sammantaget ger den tydligaste bilden av åldersdiskriminering vid rekrytering. Andra studier bl.a. av självrapporterad diskriminering pekar på diskriminering också vid befordran.

Experiment har senare genomförts i Frankrike. Forskarna Peter A. Riach och Judith Rich skickade ut två fiktiva förfrågningar om chansen att få anställning som (manlig) kypare till vardera 345 hotell och restauranger i Frankrike.  Den enda skillnaden mellan förfrågningarna var den angivna åldern, som i ena fallet var 27 år och i andra 47 år. Man jämför sedan andelen positiva svar för yngre med äldre. Resultaten visade den högsta graden av diskriminering som någonsin uppmätts med denna typ av skriftliga experiment för diskriminering på grund av etnisk bakgrund. Liknande undersökningar har genomförts i Storbritannien och Spanien med ungefär samma resultat.

Den första liknande studien i Sverige presenterades nyligen i juni 2011. Ali M. Ahmed, Lina Andersson och Mats Hammarstedt vid Linnéuniversitetet skickad två liknande jobbansökningar från en fiktiv man på 31 år resp. 46 år till arbetsgivare med 466 lediga jobb för restaurantarbetare resp. affärsbiträde. Sedan jämförde man andelen positiva svar för äldre och yngre. Yngre fick tre gånger fler positiva svar än äldre. Det är högre tal än som tidigare uppmätts för t.ex. etnisk diskriminering i Sverige. Forskarna konstaterar att det förefaller finnas ett allvarligt diskrimineringsproblem som berör redan personer fyrtioårsåldern.

I USA finns ända sedan 1967 en lag som förbjuder åldersdiskriminering på arbetsmarknaden, ”Age Discrimination in Employment Act” (ADEA). Den gäller numera alla oavsett ålder. Den ska därmed utesluta ofrivillig pensionering. En rad studier har genomförts för att mäta effekterna av diskrimineringslagen. Undersökningar som bl.a. jämför effekter av delstatliga lagar och av den nationella lagen indikerar att lagstiftningen kan ha bidragit till något ökad sysselsättning bland äldre och lägre pensionering före 65 år, med en starkare positiv effekt på sysselsättningen för personer över 65 år, enligt Neumark. Samtidigt finns det indikationer på att lagen kan minska de äldres chanser vid rekryteringar. ADEA har dock i praktisk tillämpning främst handlat om den diskriminering som uppenbarligen förekommer vid uppsägningar.

Ny forskning från USA indikerar att en effektiv lag mot åldersdiskriminering förstärker effekterna av reformer som syftar till att öka arbetsutbudet bland äldre. Neumark och Song har undersökt sysselsättningseffekterna för äldre av reformer i socialförsäkringen i delstater med olika starka lagar mot diskriminering. Man använder panelstudien Health and Retirement Study HRS och fann att sysselsättningen bara ökade bland äldre i delstater med starka lagar mot åldersdiskriminering, som t.ex. högre straff, rättshjälp för diskriminerade osv.

Som sista land i EU införde Sverige 2009 en lag som förbjuder diskriminering av äldre på arbetsmarknaden. Det finns vissa undantag bl.a. för pensioner och speciella anställningar. Trots hundratals anmälningar finns enligt SvD endast två fällande domar. Det finns såvitt känt ingen forskning som belyser effekter av lagstiftningen. Ett förslag om vidgad skydd i diskrimineringslagen presenterades 2010. Äldre anställda skyddas i praktiken också genom anställningsskyddet, LAS, genom turordningsregler vid uppsägning och företräde vid återanställning. Det finns dock begränsad kunskap om effekterna av LAS-skyddet.

Både den senaste forskningen och erfarenheter på arbetsmarknaden talar för att det också i Sverige finns negativa stereotyper om äldre och deras arbetsförmåga, kanske grundade på förhållanden för många årtionden sedan, som försämrar de äldres chanser att få och behålla jobb. Kanske är det en indikation på att det stora problemet för äldre som vill arbeta något längre inte är regler för pensioner m.m. utan systematisk ålderism. En effektiv lagstiftning mot åldersdiskriminering förefaller kunna bidra till att öka sysselsättningen för äldre. En fråga är givetvis om det finns andra åtgärder som staten kan genomföra för att aktivt motverka diskrimineringen.

Bendick M Jr, Brown LE, Wall K, J Aging Soc Policy. 1999;10(4):5-23. No foot in the door: an experimental study of employment discrimination against older workers.

David Neumark, NBER: The Age Discrimination in Employment Act and the Challenge of Population Aging.

Peter A. Riach, Judith Rich, IZA: An Experimental Investigation of Age Discrimination in the French Labour Market.

Ali M. Ahmed, Lina Andersson, Mats Hammarstedt, Applied Economics Letters 2011: Does age matter for employability? A field experiment on ageism in the Swedish labour market.

David Neumark, Joanne Song, NBER: Do Stronger Age Discrimination Laws Make Social Security Reforms More Effective?

Ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering, SOU 2009:60.

SvD: Åldersfällan – 40-plussare måste smygas in

PENSIONERING AV HD DOMARE OCH DÖDLIGHET

Den amerikanska forskningen ägnar ett betydande intresse åt frågan om pensioneringen är bra för hälsan eller inte. Resultaten är motstridiga, en del studier pekar på positiva effekter, andra på negativa. Det är dock svårt att undvika snedvridna resultat bl.a. som följd av s.k. endogenitet. Pensioneringen kan exempelvis vara ett val som beror på sviktande hälsa. Ett annat problem är att åtskilliga äldre i praktiken tvångspensioneras, dvs. de vill arbeta men erbjuds inte den möjligheten. Då handlar det egentligen om arbetslöshet, menar amerikanska forskare, som har en annan och mer negativ effekt på hälsan än frivillig pensionering.

Chicagoforskaren Ross Stolzenberg har i en ny studie försökt minska problemen genom att undersöka dödligheten bland domare i högsta domstolen i USA 1801-2006. Domarna är ganska unika genom att de har rätt att behålla sitt arbete så länge de vill och slipper de mer eller mindre frivilliga pensioneringar som drabbar vanliga anställda. Domare som går i pension får dessutom samma ersättning som vid arbete. De flesta domare fortsätter att arbeta långt efter den normala pensionsåldern, hälften dör i ämbetet. Andra studier visar att domarna envist fortsätter att arbeta trots kända sjukdomar och t.o.m. mentala problem. Pensionering förefaller oftare bero på politiska eller andra orsaker.

Resultaten med olika skattningsmetoder pekar på att medellivslängden förkortas flera år genom en frivillig pensionering. De nya forskningsrönen är givetvis svåra att generalisera till andra grupper. HD domare är högpresterande personer med stor makt och inflytande. Studien är dock principiellt intressant eftersom den försöker eliminera de negativa hälsoeffekterna av s.k. tvångspensionering.

Ross M. Stolzenberg, Demography: Do Not Go Gentle Into That Good Night: The Effect of Retirement on Subsequent Mortality of U.S. Supreme Court Justices, 1801–2006