Äldre
blir allt friskare
Utredningens kartläggning visar att över tiden ökar
andelen personer som kan och vill arbeta längre, både före och efter den
normala pensionsåldern 65 år. En avgörande faktor är förbättrad hälsa. Över
hälften av personerna i åldrarna 65-69 år uppger att de har en god eller mycket
god hälsa, visar utredningens underlagsrapporter. Även i gruppen 70-74 åringar
är det en majoritet som har en god självskattad hälsa. Andelen med god hälsa
har ökat påtagligt de senaste 25 åren. Män haft en något bättre hälsoutveckling
än kvinnor. Antalet år med hälsa har ökat med ett halvt till ett år i
åldersintervallet 55–64 år och omkring ett år i intervallet 65–74 år.
Den genomsnittliga utträdesåldern är ca 63 år. Den
låga utträdesåldern beror bara till en del på hälsofaktorer. Stora grupper
medelålders och äldre kunde tidigare lämna arbetsmarknaden med förtidspension
även av andra skäl än permanent nedsatt arbetsförmåga. Till en betydande del
beror den låga utträdesåldern också på att även friska personer lämnar
arbetslivet tidigt med tjänstepension eller avgångspension. Det är betydligt
vanligare att arbetare i privat sektor, dvs. ofta LO-medlemmar, arbetar till 65
års ålder eller efter 65-årsdagen jämfört med privata tjänstemän och anställda
i staten, landstingen och kommunerna. Det framgår av utredningens analys av pensionering
baserad på inkomststatistiken (tabell 18.6 i analysbetänkandet).
Skillnader
i hälsa och medellivslängd
Trots genomgripande samhällsförändringar och ökande
välstånd består eller växer skillnaderna i ohälsa och medellivslängd mellan
olika socioekonomiska grupper.
SCB:s analyser visar att skillnaderna i återstående
medellivslängd vid 30 års ålder mellan olika utbildningsgrupper har ökat något
2000-2010, dock långsammare än tidigare. Med ökande ålder minskar dock
skillnaderna betydligt. Bland personer 65 år och äldre är skillnaderna ungefär
hälften så stora som bland personer 30 år och äldre.
Enligt den nya kunskapsöversikten ”Den orättvisa
hälsan” visar forskningen att skillnader i självrapporterad hälsa och
sjukdomsförekomst (morbiditet) mellan olika socioekonomiska grupper är
betydande och förändras knappast alls över tiden. Det råder dock ganska stor
oenighet om de socioekonomiska skillnaderna i hälsa ökar eller minskar bland
äldre. Det kan finnas en selektiv överlevnad som innebär att när personer med
låg socioekonomisk position efterhand dör ökar andelen bland överlevande som
kommer från grupper med hög position. Det kan ge intrycket att gapet i
medellivslängd minskar.
Utvecklingen av skillnader i hälsa och
medellivslängd är dock inte entydiga. Utredningens underlagsrapporter visar att
hälsoförbättringarna de senaste 25 åren har varit något starkare i gruppen med
kort utbildning än för dem med längre utbildning. Det gäller för båda könen.
Socialdepartementets beräkningar pekar på att spridningen i livslängd har
minskat dramatiskt och att Sverige har en av de lägsta spridningarna av alla
länder (se blogginlägg den 21 juni 2012). Skillnaden i livslängden för tiondelen
med längst liv och tiondelen med kortaste liv har minskat mycket kraftigt
framför allt sedan början av 1990-talet.
De till synes delvis motstridiga resultaten kan bero
på selektionseffekter. De få som förr fick eftergymnasial utbildning var
antagligen gynnade i många avseenden, andra faktorer än utbildning kan antas ha
bidragit till ett längre liv. Den kraftiga utbildningsexpansionen de senaste 70
åren har inneburit att de yngre som i dag bara har förgymnasial utbildning på
motsatt sätt kan antas vara allmänt sett i genomsnitt mindre gynnade. Det kan
vara förändringar i sammansättningen som främst förklarar de ökande
skillnaderna i medellivslängd mellan utbildningsgrupper, samtidigt som
skillnaden mellan dem med längst liv och kortaste liv faktisk minskar kraftigt.
Det behövs dock fler empiriska studier som kan klarlägga om och hur selektionen
kan påverka de ökande sociala skillnaderna i livslängd.
