ALLT FLER PENSIONÄRER HADE VELAT JOBBA LÄNGRE

En ny undersökning från AMF visar att andelen pensionärer som hade velat jobba längre har ökat de senaste åren. Idag uppger 19 procent av de tillfrågade pensionärerna att de hade velat gå i pension senare och 7 procent att de hade velat gå tidigare. I en undersökning som AMF genomförde 2010 var motsvarande siffror 16 och 8 %.

Dessa resultat stämmer väl med andra studier som utredningen redovisat i analysbetänkandet. De preliminära resultaten av en studie av Mikael Stattin vid Umeå universitet visar att andelen som önskar gå i pension senare än 65 års ålder har fördubblats på tio år

I den enkät som Pensionsmyndigheten genomfört i samarbete med utredningen framgår att av ålderspensionärerna 61-70 år som inte arbetar skulle en femtedel egentligen vilja arbeta. Man saknar sin arbetsplats och gemenskapen. De flesta skulle vilja arbeta 10-20 timmar per vecka.

En fråga är givetvis om svar på enkäter om preferenser slår igenom i det faktiska pensionsbeteendet. Det finns dock både svensk och utländsk forskning som finner tydliga samband mellan preferenser och beteenden. Varför ökar då inte andelen äldre som fortsätter att arbeta snabbare. De positiva tendenserna i sysselsättningen är trots allt ganska blygsamma. Som noterats i blogginlägget den 1 november 2012 har sysselsättningen bland 65+ inte ökat alls sedan 2005 räknat i heltidsekvivalenter.

Orsaken är rimligen att det fortfarande finns betydande hinder för ett längre arbetsliv i bl.a. regler och normer som styr pensionsbesluten, attityder till äldre, arbetsförhållanden m.m. En ökad andel äldre kan uppenbarligen inte fortsätta att arbeta så länge som de egentligen vill. Ett av de viktigaste motiven för reformer för ett längre arbetsliv är således att medborgarna ska få större möjligheter att anpassa sitt arbete och sin pensionering till sina egna förutsättningar och önskemål. Förändringar behövs på många områden, inom lagstiftningen, på arbetsplatserna och i avtalen på arbetsmarknaden,

AMF: Många pensionärer hade velat jobba längre

Magnus Arnek: Skäl till att gå i pension eller inte. Pensionsmyndigheten

INKOMST, HÄLSA OCH PENSIONERING (1 av 3)

Det finns medelålders och äldre som är utslitna efter årtionden av tungt arbete eller av hälsoskäl inte orkar ett helt arbetsliv. Utredningen framhåller i analysbetänkandet att den viktigaste frågan för att höja den faktiska pensionsåldern och förlänga arbetslivet är att försöka minska andelen äldre som lämnar arbetslivet tidigt. Annars finns det en risk att reformer för ett längre arbetsliv delvis leder till en övervältring på andra ersättningssystem, dvs. en ökning av antalet personer med sjukersättning och sjukpenning.  Annars finns det också en risk att reformerna kan bidra till att pensionssystemets omfördelande egenskaper försvagas.

Äldre blir allt friskare

Utredningens kartläggning visar att över tiden ökar andelen personer som kan och vill arbeta längre, både före och efter den normala pensionsåldern 65 år. En avgörande faktor är förbättrad hälsa. Över hälften av personerna i åldrarna 65-69 år uppger att de har en god eller mycket god hälsa, visar utredningens underlagsrapporter. Även i gruppen 70-74 åringar är det en majoritet som har en god självskattad hälsa. Andelen med god hälsa har ökat påtagligt de senaste 25 åren. Män haft en något bättre hälsoutveckling än kvinnor. Antalet år med hälsa har ökat med ett halvt till ett år i åldersintervallet 55–64 år och omkring ett år i intervallet 65–74 år.

Den genomsnittliga utträdesåldern är ca 63 år. Den låga utträdesåldern beror bara till en del på hälsofaktorer. Stora grupper medelålders och äldre kunde tidigare lämna arbetsmarknaden med förtidspension även av andra skäl än permanent nedsatt arbetsförmåga. Till en betydande del beror den låga utträdesåldern också på att även friska personer lämnar arbetslivet tidigt med tjänstepension eller avgångspension. Det är betydligt vanligare att arbetare i privat sektor, dvs. ofta LO-medlemmar, arbetar till 65 års ålder eller efter 65-årsdagen jämfört med privata tjänstemän och anställda i staten, landstingen och kommunerna. Det framgår av utredningens analys av pensionering baserad på inkomststatistiken (tabell 18.6 i analysbetänkandet).

Skillnader i hälsa och medellivslängd

Trots genomgripande samhällsförändringar och ökande välstånd består eller växer skillnaderna i ohälsa och medellivslängd mellan olika socioekonomiska grupper.

SCB:s analyser visar att skillnaderna i återstående medellivslängd vid 30 års ålder mellan olika utbildningsgrupper har ökat något 2000-2010, dock långsammare än tidigare. Med ökande ålder minskar dock skillnaderna betydligt. Bland personer 65 år och äldre är skillnaderna ungefär hälften så stora som bland personer 30 år och äldre.

Enligt den nya kunskapsöversikten ”Den orättvisa hälsan” visar forskningen att skillnader i självrapporterad hälsa och sjukdomsförekomst (morbiditet) mellan olika socioekonomiska grupper är betydande och förändras knappast alls över tiden. Det råder dock ganska stor oenighet om de socioekonomiska skillnaderna i hälsa ökar eller minskar bland äldre. Det kan finnas en selektiv överlevnad som innebär att när personer med låg socioekonomisk position efterhand dör ökar andelen bland överlevande som kommer från grupper med hög position. Det kan ge intrycket att gapet i medellivslängd minskar.

Utvecklingen av skillnader i hälsa och medellivslängd är dock inte entydiga. Utredningens underlagsrapporter visar att hälsoförbättringarna de senaste 25 åren har varit något starkare i gruppen med kort utbildning än för dem med längre utbildning. Det gäller för båda könen. Socialdepartementets beräkningar pekar på att spridningen i livslängd har minskat dramatiskt och att Sverige har en av de lägsta spridningarna av alla länder (se blogginlägg den 21 juni 2012). Skillnaden i livslängden för tiondelen med längst liv och tiondelen med kortaste liv har minskat mycket kraftigt framför allt sedan början av 1990-talet.

De till synes delvis motstridiga resultaten kan bero på selektionseffekter. De få som förr fick eftergymnasial utbildning var antagligen gynnade i många avseenden, andra faktorer än utbildning kan antas ha bidragit till ett längre liv. Den kraftiga utbildningsexpansionen de senaste 70 åren har inneburit att de yngre som i dag bara har förgymnasial utbildning på motsatt sätt kan antas vara allmänt sett i genomsnitt mindre gynnade. Det kan vara förändringar i sammansättningen som främst förklarar de ökande skillnaderna i medellivslängd mellan utbildningsgrupper, samtidigt som skillnaden mellan dem med längst liv och kortaste liv faktisk minskar kraftigt. Det behövs dock fler empiriska studier som kan klarlägga om och hur selektionen kan påverka de ökande sociala skillnaderna i livslängd.

Livslängden i Sverige 2001-2010, Livslängdstabeller för riket och länen, SCB

Mikael Rostila, Susanna Toivanen, ed: Den orättvisa hälsan. Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd

MÄNNISKORS OCH APORS LYCKA

I blogginlägget den 20 november 2012 konstaterades att människors genomsnittliga lycka faller från 25-årsåldern till ca 55 varefter den åter ökar till ca 70 års ålder, då den faller abrupt. Denna U-kurva har visats i mängder av studier för mer än 50 länder, inklusive fattiga länder. U-kurvan är lika för kvinnor och män och för de flesta socio-ekonomiska grupper. En del tror att lyckomönstret förklaras av att orimliga förhoppningar på livet efterhand ges upp när man blir äldre. Somliga tror att kurvan beror försörjningssituationen. Många hävdar att det är befrielsen från arbete genom pensioneringen som bidrar till den ökade lyckan på äldre dagar.

Nu har en grupp forskare från bl.a. universitetet i Edinburgh undersökt hur lyckan utvecklas för människoapor. De har studerat sammanlagt 508 schimpanser och orangutanger i djurparker, forskningscentra och reservat i Japan, USA, Australien, Kanada och Singapore. Deras ålder varierar från två månader till 52 år. Lyckan har mätts av djurvårdare, forskare m.fl. som har känt aporna under minst två år. De har besvarat en enkät med frågor som används till människor, men den har anpassats till aporna. Data har sedan analyserats på ungefär samma sätt som man gör i människostudier, för att exempelvis konstanthålla för olika skillnader som kön och geografisk ort.

Resultaten visar samma U-kurva för människoapor som för människor. Apornas lycka i genomsnitt sjunker till de är runt 30 år, vilket motsvarar ca 55 år för människor, varefter den stiger. Forskarna konstaterar av lyckomönstret inte är unikt för människor och kanske delvis förklaras av apornas och människornas gemensamma biologi.

Människoapornas ökade lycka på äldre dagar kan i vart fall inte förklaras av gynnsamma effekter av pensionering.

Alexander Weiss et al, IZA: Evidence for a ‘Midlife Crisis’ in Great Apes Consistent with the U-Shape in Human Well-Being

SJUK AV PENSIONERING?

Tidningen Arbetsliv uppmärksammar ännu en studie som undersöker hur hälsan påverkas när man går i pension. Olika förslag som ska bidra till ett längre arbetsliv bland äldre kan ju ifrågasättas om åtgärderna skulle medverka till sämre hälsa och till och med ett kortare liv. Dessutom skulle kanske utgifterna för hälso- och sjukvården stiga. Utredningens genomgång i analysbetänkandet visade att forskningsresultaten är motstridiga, men också att de flesta studier beskriver statistiska samband som kan bero på andra faktorer, som exempelvis selektion till tidig pensionering som beror på ohälsa. Att resultaten av även de mest noggranna studier varierar beror bl.a. på hur forskarna försöker kontrollera som sådana skillnader. Studier som använder exempelvis oväntade skillnader i pensionsålder mellan regioner eller över tiden för att minska dessa snedvridningar visar i allmänhet att pensionering försämrar hälsan eller har små effekter.

Forskaren Gabriel H Sahlgren, vid Institute of Economic Affairs i London och Institutet för Näringslivsforskning, konstaterar att tidigare forskning väcker flera frågor. Sänkta inkomster efter pensioneringen kan leda till att äldre reducerar sina utgifter för hälso- och sjukvård, vilket kan försämra hälsan. Pensioneringen kan minska de sociala kontakterna med arbetskamrater, men ett aktivt liv i fritid kan i stället ge nya kontakter. Arbetslösa drabbas ofta av stress när de förlorar jobbet, men pensionärer kanske blir mindre stressade av att slippa arbeta. Dessa skilda faktorer kan verka olika över tiden. Hälsan kanske förbättras den första tiden som pensionär men försämras sedan relativt efterhand som tiden går. Detta har man inte undersökt tillräckligt tidigare.

Sahlgren har använt den stora databasen Survey of Health, Ageing, and Retirement in Europe (SHARE) som täcker ett flertal europeiska länder. Studien omfattar paneldata för ett urval på över 9 000 personer mellan 50 och 70 år i 11 västeuropeiska länder. Hälsan mäts bl.a. med enkätfrågor, dvs. självrapporterad hälsa. Dessutom används frågesvar om mental hälsa och svårigheter i det dagliga livet, data om BMI, resultat på minnestester m.fl. variabler. Som pensionerad räknas man från det år som man inte längre uppger sig vara anställd eller egenföretagare, dvs. inklusive hemmamakar, långtidssjuka och andra personer med arbetsoförmåga. Arbetslösa ingår inte i urvalet. Genom att använda olika delar av panelen försöker Sahlgren beakta både skillnader i hälsa före pensioneringen och hur effekterna blir beroende tid i pension. För att försöka kontrollera för endogenitet används makens/makans arbetsmarknadsstatus. Det är ett vanligt antagande i pensionsforskningen att makans ålder och hälsa i stort sett är oberoende av undersökningspersonens hälsa.

Resultaten pekar på att pensionering, och längre tid som pensionär, påtagligt försämrar självrapporterad hälsa och mental hälsa. Liknande resultat visas för andra hälsomått. Både kvinnor och män får bättre hälsa med fortsatt förvärvsarbete. Det finns indikationer på att hälsan förbättras kortsiktigt när man går i pension, men blir relativt sett sämre efterhand.

Det är genuint svårt att i undersökningar isolera hur hälsan påverkas av att permanent sluta förvärvsarbeta och i stället leva som pensionär. Framför allt är det mycket svårt att utesluta att bakomliggande faktorer, som skillnader i hälsa m.m., påverkar både pensioneringstidpunkten och hälsan efter pensioneringen. Effekterna av pensioneringen kan också vara olika beroende på om man går före eller efter den ”normala” pensionsåldern, tiden som pensionär osv. De flesta studier undersöker vad som händer med välfärd och livskvalitet efter tidig pensionering, och inte efter ålderspensionering, men effekterna kan var mycket olika. Hälsan kan dessutom förbättras för personer som haft slitsamma arbeten, men försämras för andra som haft stimulerande jobb. Om allt fler friska och välutbildade medelålders känner sig tvungna att gå tidigt i pension kan de negativa hälsoeffekterna växa i betydelse. Man kan inte heller utgå från att hälsoeffekterna är desamma över tiden. Det kan vara så att pensioneringen i genomsnitt förbättrade hälsan för äldre generationer, men i högre grad försämrar den för nuvarande och kommande generationer, som följd av att arbetslivet och våra preferenser förändras. Den ekonomiska situationen efter pensioneringen förändras också över tiden, vilket kan leda till att hälsoeffekterna blir annorlunda. Det kan slutligen vara så att hälsan blir sämre efter pensioneringen, men att det främst förklaras de val äldre gör vad gäller livsstil, aktiviteter osv.

Det tål att upprepas: Ålderspensionens effekter på medborgarnas välfärd och livskvalitet är en central men bortglömd fråga där det behövs både mer kunskapsöversikter och svensk forskning (kapitel 4 i analysbetänkandet).

Margaretha Eldh, Arbetsliv:  Pensionering försämrar hälsan

Gabriel H. Sahlgren, IFN: Work ‘til You Drop: Short- and Longer-Term Health Effects of Retirement in Europe.