En omstridd fråga bland forskarna är om pensionering leder till bättre eller sämre hälsa och därmed till ett längre eller kortare liv. Att lämna arbetslivet kan minska stress och fysisk belastning och bidra till ett rikare liv. Pensionering kan dock också leda till vad man för yngre personer kallar utanförskap. Ett meningsfullt arbete är viktigt för individens självbestämmande, vår upplevelse av livskvalitet och delaktighet, vilket bl.a. är grunden för arbetslinjen. Pensionering kan bidra till minskad fysisk och mental aktivitet, försvagade sociala nätverk, sämre livsstil, vilket skulle kunna förkorta livet.
Det finns en relativt omfattade forskning som visar ett samband mellan pensionering och upplevd bättre hälsa respektive en minskad sjuklighet. Dessa samband säger dock inte mycket om kausalitet. Skillnader i hälsa mellan olika individer påverkar både pensionstidpunkten och den fortsatta hälsoutvecklingen och dödligheten. Det är mycket svårt att kontrollera för snedvridningar i resultaten p.g.a. selektion. Data saknas ofta som har bredd och god kvalitet och samtidigt följer utvecklingen över en längre tid. Ganska få studier har kunnat jämföra dödligheten mellan liknande grupper av äldre som har haft olika regler för pensionering. Detta diskuterade utredningen översiktligt i kapitel 4 i delbetänkandet.
Nu har en grupp norska forskare använt unika administrativa data över hela befolkningen där man kan jämföra dödligheten i vissa grupper på arbetsmarknaden som fick sänkt pensionsålder med andra grupper som inte berördes av reformerna. Forskarna Erik Hernaes, Simen Markussen, John Piggott and Ola Vestad vid Ragnar Frisch Centre for Economic Research konstaterar i sin forskningsöversikt att det finns tusentals studier som undersöker sambanden mellan pensionering och dödlighet, men det är relativt få som använder olika metoder för att försöka minska det samtidiga inflytandet av hälsan på pensionsbeslut och dödlighet. Studierna har gett motstridiga resultat.
Reformen som startade 1989 i Norge innebar att man successivt införde en tidig pensionering för anställda i offentliga sektorn och hos vissa privata arbetsgivare. För dessa anställda sänktes pensionsåldern från 67 till 66 år 1989 och därefter stegvis till 62 år 1998. För alla andra anställda gällde 67 som pensionsålder. Forskarna undersökte pensioneringen i olika månadskohorter och visar att reformen medförde en avsevärd sänkning av den faktiska pensionsåldern. Sedan jämförde man dödligheten fram till 70 års ålder (för vissa kohorter till 77 års ålder) för tidigt pensionerade med dem som inte fick del av denna reform. Med statistiska metoder visar de att den sänkta pensionsåldern inte hade någon signifikant effekt på dödligheten. Forskarna drar slutsatsen att överväganden om dödlighet inte bör påverka den politiska diskussionen om en höjd pensionsålder.
Det är givetvis en nyckelfråga om höjd pensionsålder skulle leda till sämre hälsa och tidigare död. Forskningen kan ännu inte ge oss entydiga svar. Den norska studien är dock en av flera senare undersökningar som bättre kan belysa tänkbara orsakssamband och dessa pekar ofta på att tidig pensionering inte bidrar till längre liv. Fortfarande kan man dock inte helt utesluta att de grupper man jämför som haft olika pensionsregler fortfarande kan skilja sig åt i några för dödligheten viktiga egenskaper.
