Ända sedan åtminstone 1800-talet har staten velat kartlägga folkhälsan, från början förekomsten och utbredningen av smittsamma sjukdomar. Det är svårt att mäta sjukdomsfall och orsaker till olika dödsfall, men än svårare att fånga dagens vidare begrepp på hälsa som frånvaron av sjukdomar respektive fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Varje mätning möter berättigade frågor, som exempelvis om definitionerna av sjukdomar och tekniken att diagnostisera och registrera dem förändras, om våra krav på god hälsa stiger med ökat välstånd, hur väl enkätfrågor om upplevd hälsa fångar faktisk hälsa osv.
I Pensionsåldersutredningen är det dessutom snarare arbetsförmågan än hälsan bland äldre som är i fokus, och det är ett om möjligt ett ännu mer komplicerat begrepp som är svårt att mäta. I Arbetsförmågeutredningens betänkande ”Gränslandet mellan sjukdom och arbete” (SOU 2009:89) klargörs att arbetsförmågan beror på hur en sjukdom sätter ned funktions- och aktivitetsförmågan. Arbetsförmågan beror således av hur en viss person kan utföra specifika arbetsuppgifter i en viss bestämd miljö. Arbetsförmågan är en relation mellan den enskildes förutsättningar och arbetet, dvs. situationsberoende.
Vad som uppfattas som arbetsoförmåga styrs dessutom i hög grad av försäkringsreglernas utformning och tillämpning. Mellan 1970 och 2005 nästan trefaldigades andelen svenskar som lämnade arbetslivet på grund av arbetsoförmåga till följd av sjukdom. Det är få som tror att detta speglar en allvarlig försämring av hälsoläget.
I brist på indikationer hur arbetsförmågan utvecklas bland äldre får man använda hälsodata. Utredningen har i kapitel 9 i delbetänkandet sammanfattat underlagsrapporterna om och experternas bedömningar av de äldres hälsomässiga förutsättningar att arbeta längre.
Det finns flera olika kompletterande mått på befolkningens hälsa. Alla visar på att äldres hälsa förbättras år från år. De stora ökningarna av den förväntade medellivslängden, också beräknat vid 50 eller 65 års ålder, anses vara en robust indikator på bättre hälsa.
Utvärderingar pekar på att självrapporterad hälsa är en överraskande bra mätare av hälsotillståndet. SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) visar att nya generationer av äldre blir allt friskare. Den självskattade hälsan har förbättrats mest för lågutbildade. Antalet s.k. hälsoår har ökat med 0,5-1 år.
Sjukligheten mäts bl.a. med förekomsten av allvarliga sjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar osv. Även om risken att drabbas av allvarlig sjukdom eller att dö stiger med åldern, är de relativa riskerna ganska små fram till åtminstone 70-årsåldern. För flera svåra sjukdomar, som hjärtinfarkter, har riskerna gått ned under senare årtionden, särskilt för män.
Underlaget om den kognitiva utvecklingen bland äldre är mindre omfattande. Vissa kognitiva förmågor avtar med åldern, andra behålls eller till och med förbättras när man blir äldre. Minnet håller sig bra över tiden och det inte påverkas så mycket av ålder som många befarar. Det episodiska minnet är det som fortast drabbas vid högre åldrar men det håller sig relativt intakt till 65–70-årsåldern. Äldre personer har inte svårare att lära nya saker men det tar i allmänhet lite längre tid.
Nya årskullar äldre får bättre resultat på kognitiva tester än tidigare födelsekohorter. Det kan bero på ökad utbildning, förbättrade levnadsförhållanden, ökad intellektuell stimulans genom ett växande informationsflöde osv.
Experter konstaterar att visserligen finns det skillnader mellan yngre och äldre arbetstagare, men fördelar och nackdelar är ganska jämt fördelade mellan de två grupperna. Skillnaderna mellan individer ökar dock med åldern och individuella skillnader är generellt sett större än skillnaderna mellan grupper.
Sammantaget drar utredningen slutsatsen att alltfler äldre har goda hälsomässiga förutsättningar för ett längre arbetsliv även om de individuella variationerna är stora. Sextiofem års ålder är ingen skiljelinje som markerar gränsen mellan hälsa och ohälsa. Den tidpunkt när ålder kan användas som en rimlig indikator på arbetsförmåga har skjutits upp till åtminstone över 70 år.
BONUSMATERIAL
Det är en paradox att samtidigt som äldre blir allt friskare och lever längre så har den ålder man lämnar arbetslivet sjunkit även om man kan se en svag uppgång under senare år. Följande två bilder säger mer än tusen ord i ett betänkande. Den första visar kvoten mellan den faktiska utträdesåldern och den förväntade livslängden. Trots en viss uppgång i utträdesåldern faller kvoten eftersom medellivslängden ökar snabbare.
Källa: Beräkningar av Hans Olsson, Pensionsmyndigheten
Den andra bilden visar andelen äldre som uppger god självskattad hälsa i SCB:s ULF-undersökningar. Andelen i åldern 55-74 år med god eller mycket god hälsa har ökat från 57 procent 1980 till 64 procent, förbättringen är tydligast för män.
Andel personer med god självskattad hälsa
Källa: Mårten Lagergren, Presentationsbilder (se länk till höger)
Kvoten mellan utträdesålder och livslängd
