Medellivslängdens uppgång har sedan början av 1900-talet varit betydande. I början av 1900-talet hade kvinnor och män en medellivslängd på 54 respektive 51 år och år 2010 hade medellivslängden ökat till 83,5 respektive 79,5 år. Medellivslängden är en central parameter i det nya pensionssystemet. Den bestämmer i hög grad hur länge vi behöver arbeta för att få en tillräcklig pension. I kapitel åtta ges en översikt över utvecklingen av medellivslängden, särskilt efter pensionsreformen, och hur väl befolkningsprognoserna har lyckats fånga förändringarna. Därtill ges också en kort beskrivning av de ökande sociala skillnaderna i dödlighet och vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom utvecklingen.
De senaste tio åren har medellivslängden i Sverige ökat med två år. Enligt den senaste prognosen räknar SCB med att medellivslängden kommer att öka markant för såväl män som kvinnor framöver. Det betyder med dagens pensionsbeteende att vi lever ungefär en fjärdedel av livet som pensionärer. Skulle pensionsbeteendet vara oförändrat kommer vi att om åttio år leva en tredjedel av livet som pensionärer. Av betydelse för hur medellivslängden i framtiden kommer att utvecklas är huruvida dödsrisker på grund av övervikt, rökning, alkoholkonsumtion, stress och miljöproblem kommer att öka, och i så fall till den grad att de kommer att väga mer eller mindre än exempelvis sjunkande dödsrisker på grund av nya vaccin och effektiv behandling av olika allvarliga och kroniska sjukdomar.
Frågan om sociala skillnader i dödlighet är central för frågan om längre arbetsliv, ökad pensionsålder och mer flexibelt pensionsuttag. Ökande skillnader i dödlighet mellan olika grupper kan minska omfördelningen i pensionssystemet. Pensionen beräknas genom ett delningstal som beräknas utifrån förväntad återstående medellivslängd mätt på hela befolkningen. Om medellivslängden förlängs olika mycket för olika grupper får de med lägre ökningstakt lägre pensioner därför att de med högre ökningstakt påverkar genomsnittet mer. Många har en pensionsålder på 65 år därför att de blivit utslagna från arbetsmarknaden tidigare, de kan inte förlänga sitt arbetsliv.
Det finns dock andra inslag i pensionssystemet som verkar omfördelande. I takt med att en allt större andel personer betalar avgifter på inkomster över intjänandetaket (motsvarar 15 miljarder kronor) förstärks pensionssystemets omfördelande effekt. Garantipension och bostadstillägg har en starkt utjämnande funktion genom att kompensera personer som har haft låga inkomster. Om i framtiden såväl lön- och inkomstskillnader som livslängdsskillnader mellan könen minskar kommer också dagens omfördelning från ”rika män” till ”fattiga kvinnor” att förändras.
Det finns relativt bred enighet om att de relativa skillnaderna i dödlighet mellan olika grupper har ökat sedan 1970-talet. Trenden i ojämlikhet ser man genom att beräkna skillnader i förväntad livslängd för olika utbildningsgrupper i befolkningen över tid. En invändning som kan göras mot detta sätt att mäta skillnader är att utbildningsgruppers sammansättning har förändrats mycket sett över tid. Högutbildade är t.ex. en mycket större grupp idag jämfört med för ett par decennier sedan. Gruppen lågutbildade är på samma sätt en mycket mindre grupp idag. Det råder inte konsensus kring orsakerna bakom skillnader i dödlighet mellan sociala grupper. Det är svårt att jämföra tidigare grupper högutbildade som var i flera avseenden positivt selekterad grupp med dagens högutbildade. Samma gäller för dagens i flera avseenden negativt selekterade grupp lågutbildade. Livsstilsfaktorer har enligt några studier ett visst förklaringsvärde, t.ex. rökning har i några studier visats ha förklaringsvärde.
BONUSMATERIAL
I analysbetänkandet aviserar utredningen att i det fortsatta arbetet uppdra till experter att undersöka hur skillnader i medellivslängd och andra förändringar kan påverka det allmänna pensionssystemets omfördelande egenskaper. Arbetet har påbörjats och här redovisas som bonusmaterial några preliminära resultat av analyser som genomförts av Joakim Hussénius på Socialdepartementet.
En analys av antalet döda i Sverige i olika åldrar mätt vid tre olika år, 1950, 1980 och 2011 visar en allt högre livslängd och en allt jämnare fördelning av livslängden. En analys av antalet döda i olika åldrar uppdelat på utbildning visar stora sammansättningsförändringar av olika utbildningsnivåer mellan 1991 och 2011. Beräkningarna avser personer upp till 74 års ålder, som tidigare var den högsta ålder för vilken SCB kodade utbildningsnivå.
Spridningen i livslängd har minskat dramatiskt och Sverige har en av de lägsta spridningarna av alla länder. Ett spridningsmått är kvoten mellan livslängden för de 90 % med längst liv och de 10 % med kortaste liv. Beräkningar för perioden 1751-2010 visar att denna kvot har minskat mycket kraftigt framför allt sedan början av 1990-talet.
Ett annat sätt att mäta spridningen av livslängd är att beräkna en ginikoefficient, ett värde mellan 0 och 1, där 0 innebär att alla personer lever exakt lika länge och 1 innebär att ”en person tar hand om alla levnadsår”. Den svenska spridningen av livslängd mätt på detta sätt är i dag 0,08. Även ginikoefficienten visar att Sverige aldrig tidigare haft så jämn livslängdsfördelning som i dag.
Olika spridningsmått visar således kraftigt minskade klyftor i livslängd. När allt färre dör i förtid och fler blir äldre kan det innebära att pensionssystemets omfördelande egenskaper förstärks. Jämförelse mellan utbildningsgrupper visar å andra sidan ökande klyftor i livslängd. De fortsatta analyserna får visa om detta bl.a. kan bero på de stora förändringar som skett i sammansättning av utbildning i befolkningen.
Ginikoefficienter beräknade enligt metod från Max Planck Institute for Demographic research, Technical Report Spreadsheet for calculation of life-table dispersion measures, Shkolnikov V.M. , Andreev, E. M, 2010.
Se även "Length of life inequality around the globe“, Jeroen Smits & Christiaan Monden, Social Science and Medicine, Vol. 68(6), 2009, 1114-23.
