Min gamla pappa och äldre vänner klagar ofta över att tiden går allt fortare när man blir gammal. Det är inte utan att jag under stundom känner detsamma. I själva verket har psykologer länge vetat att den inre klockan och den yttre ofta inte är synkade. Tänk bara på hur länge en timma hos tandläkaren känns jämfört med en timme när jobbet flyter på i full fart. Dessa skillnader kan ha stor betydelse för beteendet, hävdar två forskare vid universitet i Wyoming, USA. Ekonomer utgår från att rationella individer optimerar sina val efter vad man väntar sig av framtiden. Men ekonomerna har en deterministisk uppfattning om tiden som liggande utanför den enskildes kontroll.
David Aadland och Sherrill Shaffer frågar sig i en uppsats från 2010 vad som händer om man låter tidsuppfattningen variera. Om äldre uppfattar att tiden går fortare kanske deras planer för hur livet ska levas blir annorlunda. En 25-åring kanske ser helt annorlunda på livsplanerna än en 50-åring. Hur ska man exempelvis förhålla sig till fördelningen mellan arbete och fritid om man känner att döden närmar sig allt fortare ?
Vetenskapsmannen, filosofen och konstnären Piet Hein ritade en gång en GRUK (om jag minns rätt):
Så här föreställer sig barnet livet: ---------------!-----------------!-------------------!--------------
Så här ändrar livet perspektivet: ---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!---!--
Det man kallar tidskompression är inte de gamlas förvillelser. Det finns omfattande resultat i forskning och experiment som visar att subjektiv och faktisk tid ofta går i otakt. Dopaminhalten i blodet styr bl.a. tidsuppfattningen. När man blir äldre minskar dopaminhalten vilket gör att det känns som att tiden går allt fortare. Med snillrika experiment har forskarna kunna bevisa att äldre systematiskt underskattar tidens gång, medan 20-åringars inre klocka är fint synkad med verklighetens. Psykologer har försökt förklara detta bl.a. med att äldre är så vana vid livets alla händelser att de inte längre gör några tydliga avtryck. Numera finns det t.o.m. ekvationer som försöker fånga hur tidsuppfattningen förändras över livet.
Forskarna försöker därför formalisera en modell för framåtblickande personer givet att tidsuppfattningen förändras över livet. Tidskompressionen innebär att framtidens möjliga händelser efterhand uppfattas ligga närmare i tiden än de fysiskt gör. Diskonteringen (omräkningen över tiden) av betydelsen eller värdet i framtida händelser blir annorlunda och människor blir alltmer bekymrad över framtiden.
När forskarna testar sin modell med antagande om tidskompression får de resultat över fördelningen av arbete och fritid över livscykeln som mer påminner om de mönster man faktiskt finner i empiriska observationer. De drar slutsatsen att tidskompression ger en alternativ förklaring till att äldre, även de som inte har en avtagande arbetsförmåga, ofta ganska tidigt väljer att minska sitt arbete. Äldre med osynkade inre klockor tycks ofta känna att livets slut närmar sig allt fortare, och även om de har 10-15 någorlunda goda år kvar så upplevs de möjligen som tre år.
Detta är spännande forskning som givetvis måste bekräftas i upprepade studier innan man vågar ta den för trolig. Den svåra frågan ställs också, om tidskompressionen är en viktig faktor för besluten om pension respektive arbete, bör man eller kan man verkligen påverka människors tidsuppfattning.
