”Så länge du orkar, spring tills du blir utbytt.”

Henke Larsson i Sommar

tisdag 3 september 2013

DE SISTA ESSÄERNA TRYCKTA


Äntligen finns nu de sista essäerna tryckta, som presenterades vid utredningens seminarium i våras. De kan också laddas ned från UNDERLAG OCH RAPPORTER till höger.

Kan man pensionera bort ungdomsarbetslösheten? - en forskningsöversikt
Anders Forslund och Oskar Nordström Skans ställer frågan om det är möjligt att pensionera bort ungdomsarbetslösheten, eller någon arbetslöshet. Varken ekonomisk teori eller empiri ger något stöd för den vanligt förekommande uppfattningen att äldre tränger ut yngre från arbetsmarknaden. Uppfattningen vilar på villfarelsen om en fast mängd arbete i en ekonomi. I själva verket förhåller det sig så att ju fler som arbetar desto större blir inkomsterna, och desto högre blir efterfrågan på företagens produkter och därmed deras efterfrågan på arbetskraft. Mängden arbetstillfällen bestäms i huvudsak av hur många som kan och vill arbeta. Ökade pensionsavgångar kan då i stället leda till att mängden arbete som blir utfört minskar. Anders Forslund är biträdande chef och professor vid IFAU och Oskar Nordström Skans är docent vid IFAU och var projektledare för senaste Långtidsutredningen.

Om åldersgränser i pensionssystemet och kringliggande ersättningssystem
Gabriella Sjögren Lindquist, docent vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet och Eskil Wadensjö, professor vid Institutet för social forskning har på utredningens uppdrag systematiskt gått igenom olika åldersgränser de kringliggande systemen till ålderspensionen inom socialförsäkringssystemet. Samtliga dessa kan motverka eller komma att behöva justeras vid en höjning av pensionsåldern. Genomgången visar tydligt att samhället (staten och arbetsmarknadens parter) ser 65 år som den ålder, då det är naturligt att lämna  arbetskraften. Författarna anser att det vore naturligt att knyta åldersgränserna till åldern för avgångsskyldighet för avgångsskyldighet i Lagen om anställningsskydd.

 Flexibla arbetstider och utträde från arbetsmarknaden - en forskningsöversikt
Gabriella Sjögren Lindquist har i denna rapport sammanfattat frågeställningar och kunskaper kring äldres deltidsarbete och delpensioner. Författaren diskuterar under vilka förutsättningar ökad rätt till deltid, med eller utan ekonomiska stimulanser kan vara en effektiv metod att öka antalet arbetade timmar bland den äldre arbetskraften. Det konstateras att forskningen om flexibla arbetstider för äldre, i form av t.ex. möjlighet att ta ut pensionen på deltid, inte ger något entydigt svar på om dessa åtgärder verkligen har en positiv effekt på arbetsutbudet för äldre. Det finns inga studier som har använt sig av någon empirisk metod som kan visa att det finns kausala samband mellan införandet av flexibla villkor och äldres arbetsutbud. Även forskningen om delpensionens effekter har gett motstridiga resultat.

Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974-2010
I denna rapport har Michael Thålin, professor vid Institutet för social forskning, SOFI, undersökt arbetskarriärer och utträde från arbetsmarknaden med hjälp av longitudinella data från Levnadsnivåundersökningarna. Den handlar om hur bl.a. problem i arbetsmiljön efterhand leder till tidiga utträden från arbetsmarknaden. Rapporten visar att under senare decennier har utträden från arbetsmarknaden före reguljär pensionsålder varit starkt anknutna till individers hälsotillstånd och fortsätter att vara så enligt de senast tillgängliga data. Tendensen är snarast en förstärkning av sambandet mellan de senaste mättillfällena. Hälsotillståndet i sin tur sammanhänger i hög grad med arbetets kvalitet. Kvalifikationsnivå, fysisk belastning och negativ stress är alla betydelsefulla för hälsan. Över tiden ser sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa ut att ha försvagats något.

tisdag 23 april 2013

ARBETSLINJEN EFTER 65


Nu finns en ny essä publicerad. Anna Hedborgs och Ola Petterssons essä Arbetslinjen efter 65 finns att ladda ner på länk till höger och att beställa genom sekretariatet. I essän diskuteras frågor om hur parterna på arbetsmarknaden kan medverka till ett längre arbetsliv och vilka krav som bör ställas på politiken. Parterna behöver bl.a. anpassa omställnings-och tjänstepensionsavtal till ett längre arbetsliv och ompröva sin inställning till den äldre arbetskraften. Politiken behöver anpassa sjukersättning, sjukförsäkring m.fl. system till en höjd pensionsålder och utforma en arbetsmarknads- och utbildningspolitik som uppmuntrar till omställning.

Anna Hedborg är bl.a. tidigare statsråd och generaldirektör, även rådgivare till utredningen, och Ola Pettersson är chefsekonom på LO.


Under den närmsta tiden kommer fler essäer och rapporter att publiceras på denna blogg och finnas att beställa genom sekretariatet.

Anders Forslund coh Oskar Nordström Skans essä Kan man pensionera bort arbetslösheten?

Michael Tåhlins rapport Arbetskarriärer och utträde från arbetsmarknaden.

Gabriella Sjögren Lindquists rapport Deltid och längre arbetsliv.

Gabriella Sjögren Lindquists och Eskil Wadensjös rapport  Om åldersgränser I till pensionssystemet angränsande system.

Dessutom kommer Social- och Finansdepartementets analyser av hur sociala skillnader I dödlighet kan påverka pensionssystemets egenskaper att publiceras I rapportform, liksom PM med beräkningar gjorda av SCB och Pensionsmyndigheten.

tisdag 9 april 2013

PENSIONSÅLDERSUTREDNINGEN HAR ÖVERLÄMNAT SITT SLUTBETÄNKANDE

Idag, den 9 april, har Pensionsåldersutredningen överlämnat sitt slutbetänkande till regeringen. Betänkandet och pressmeddelandet finns publicerade på www.sou.gov.se  Underlagsrapporter och delbetänkandet finns publicerade på www.sou.gov.se/pensionsalder.

En länk till slutbetänkandet finns också till höger i UNDERLAG OCH RAPPORTER. Där finns också en länk till presentationsbilderna.

En länk till Web-sändningen av presentationen finns till höger i SÄNDNINGAR PÅ TV OCH WEB

Presentationen vid Pressträffen den 9 april 2013 finns under fliken PRESENTATIONER.

Några underlagsrapporter är under utgivning och kommer att publiceras inom de närmsta veckorna.

torsdag 28 mars 2013

KAN ENGÅNGSUTBETALNING AV PENSION VID FORTSATT ARBETE HÖJA ARBETSUTBUDET

En av de förändringar som utredningen har övervägt för att öka äldres arbetsutbud är att den som fortsätter att arbeta efter en viss ålder skulle kunna välja att få sin ökade pensionsbehållning som en engångsbonus eller som i dag, som en höjning av pensionsnivån resten av livet. Ekonomisk teori säger att äldre borde värdesätta livslång pensionsutbetalning som minskar risken att de får för litet pengar på äldre dagar. Empiriska resultat och experiment pekar i stället på att personer ofta uppfattar en inkomst i dag som mer värd än framtida inkomst även när den räknas om till ett nuvärde. Äldre skulle kunna antas vilja undvika risken att förlora pensionstillgodohavanden om man dör tidigt eller faran att pensionslöftena inte hålls. Det kan också bero på att många inte förstår värdet av livsvarig utbetalning. En omläggning till aktuariskt beräknad engångsutbetalning skulle kunna förstärka drivkrafterna till fortsatt arbete utan att påverka grunderna för hur pensionstillgången beräknas.

Amerikanska forskare vid det ansedda Michigan Retirement Research Center har försökt undersöka hur en sådan förändring skulle påverka utträdet från arbetslivet. De har utformat en livscykelmodell baserad på empiriska data i vilken rationella individer beslutar om arbete, sparande och pensionering. Den efterbildar individernas preferenser för konsumtion respektive fritid och deras riskaversion.
Studien bygger visserligen på en teoretisk modell, men visar tydligt att en övergång till engångsutbetalning vid fortsatt arbete skulle öka arbetsutbudet. Effekten skulle kunna bli att äldre arbetar 1,5-2 år längre än i dag. Såvitt känt finns inga empiriska studier som utvärderar effekterna av sådana reformer i verkligheten.

torsdag 21 mars 2013

OFRIVILLIG PENSIONERING

Det mesta av debatten och forskningen om pensionering utgår från att pensionsbeslutet är frivilligt och bygger på den enskildes bedömning av löner, pensioner, förmögenhet, hälsoförhållanden m.m. I många länder diskuteras emellertid numera i vilken grad det förekommer tvångspensionering eller ofrivillig pensionering som beror av anställnings- och pensionsavtal, attityder bland arbetsgivare, svag efterfrågan på äldre arbetskraft osv. Inte minst i USA finns det forskare som jämställer ofrivillig pensionering med arbetslöshet, både vad gäller hur utträdet uppstår och vilka effekterna blir för den enskilde. Det finns t.o.m. forskning som pekar på att pensionering leder till positiva effekter på livskvaliteten endast om pensioneringen uppfattas som frivillig.

En stor undersökning av pensionärer i 19 industriländer visade att mer än hälften av alla pensionärer i bl.a. Tyskland och Portugal uppgav att man inte gick i pension frivilligt. Det gäller även i flera länder i östra Europa – och i Sverige. I Sverige uppgav mer än en tredjedel att pensioneringen var ofrivillig. Låga andelar redovisas för bl.a. USA, Danmark och Norge.

Undersökningen baserades på data från ISSP 1997 där personer i åldern 45-64 år fick besvara samma frågor i ett stort internationellt forskningssamarbete. Som pensionerad räknas den som inte arbetar och som uppger sig vara pensionerad. Dessa fick också ange om pensioneringen var frivillig eller ofrivillig.
Ofrivillig pensionering var vanlig i länder med hög arbetslöshet och där man har en stark anställningstrygghet. Generösa socialförsäkringar gör det enklare för arbetsgivarna att anpassa arbetskraften till den ekonomiska utvecklingen.

Andra studier i USA pekar på att ca 30 procent av pensionärerna uppfattar att pensionsbeslutet var ofrivilligt. Orsakerna anges ofta vara nedsatt arbetsförmåga eller arbetslöshet.

Mikael Nordenmark och Mikael Stattin har undersökt hur äldres välmående påverkas av pensionering. Deras resultat pekar på att ofrivillig pensionering har en starkt negativ effekt på mäns tillfredställelse efter pensioneringen.
Många utländska studier av ofrivillig pensionering handlar om förtidspensionering, ofta delvis beroende av nedsatt arbetsförmåga. Det finns såvitt känt inga systematiska undersökningar som visar hur vanligt det är att övergången till ålderspension i Sverige uppfattas som ofrivillig, exempelvis på grund av nedsatt arbetsförmåga, avtal om anställning och tjänstepension, negativa attityder osv.

Vad som är frivilligt respektive ofrivillig är dock svårt att veta, arbetstagaren och arbetsgivaren kan ha en olika syn. Det finns dock en rad indikationer på att ofrivillig ålderspensionering kan vara ganska vanlig och att den kanske ökar. En undersökning från AMF visar att andelen pensionärer som hade velat jobba längre har ökat de senaste åren till 19 procent i dag mot 16 procent 2010. I den enkät som Pensionsmyndigheten genomfört i samarbete med utredningen framgår att av ålderspensionärerna 61-70 år som inte arbetar skulle en femtedel egentligen vilja arbeta. Andelen som önskar gå i pension senare än 65 års ålder har fördubblats på tio år. Ca 25-40 procent av pensionärerna säger att de gärna skulle ha arbetat längre om attityderna mot äldre var mindre negativa. Seniorbarometern som genomförs av Skandia visar att 310 000 svenskar planerar att pensionera sig de närmsta fem åren. Men nära 70 000 av dem gör det mot sin vilja. Två nya undersökningar från Linneuniversitetet respektive IFAU pekar på att åldersdiskriminering kan vara ganska utbredd.
Även den faktiska utvecklingen av de äldres sysselsättning pekar på att äldre i växande omfattning inte kan fortsätta att arbeta i den omfattning de egentligen önskar. Allt fler äldre är i dag friska och välutbildade och skulle gärna arbeta längre. Trots vissa positiva tendenser har sysselsättningen bland 65+ inte ökat alls sedan 2005 räknat i heltidsekvivalenter. Den svenska sysselsättningsgraden närmast före 65 års ålder är praktiskt taget högst i världen, men den är låg efter 65 års ålder. Dessa olika data tyder på att det finns avsevärda hinder för ett längre arbetsliv.

onsdag 13 mars 2013

ÅLDRANDE OCH PRODUKTIVITET

Modern forskning tyder på att den gamla tumregeln att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten avtar någonstans mellan 40 och 50 år är just, gammal. Senare års forskning och erfarenheter från företag som använder äldre arbetskraft pekar på att äldre ofta bevarar sin produktivitet långt upp i åldern.

Nu kommer nya bevis från oväntat håll. Det har länge varit en tumregel att de flesta artiklar i ekonomi som publiceras i de främsta tidskrifterna kommer från yngre forskare. Harvey Lehman skrev en banbrytande bok 1953 som visade att viktiga vetenskapliga bidrag i matematik och i matematiktäta ämnen når sin peak tidigt i karriären.
Nu har ekonomen Daniel S. Hamermesh undersökt hur åldersfördelningen i publicerade toppartiklar i ekonomi har utvecklats sedan 1960-talet. Han visar att en stor förändring har inträffat sedan 1990-talet. År 1993 var hälften av alla artiklar skrivna av personer under 35 och 90 % var under 50 år. I dag är det bara en tredjedel som skrivits av forskare under 35 år.
Hamermesh misstänker att orsaken är en teknologisk inbromsning inträffat i utvecklingen av ekonomiämnet. Utbildningen av ledande forskare i dag skiljer sig inte så mycket från den utbildning man fick på 60-talet. Men tidigare generationer fick en helt annorlunda utbildning som väsentligen saknade dagens inslag av matematik. Unga har inte längre samma fördel av att äga överlägsna kunskaper.


(Hat tip: Thomas Eisensee)

måndag 11 mars 2013

ESSÄER OCH RAPPORTER OM PENSIONSÅLDER OCH LÄNGRE ARBETSLIV


Den 6 mars presenterades ett antal essäer och kompletterande underlagsrapporter om pensionsåldern och ett längre arbetsliv vid ett seminarium. Rapporterna inriktas på idéutveckling och problematiserar och resonerar kring frågorna vilka är de viktigaste hindren för ett längre arbetsliv och hur våra regler och institutioner kan förändras för att bättre kunna anpassas till de äldres växande möjligheter och intresse att vara aktiva.
Några av rapporterna finns för nedladdning i spalten till höger.

Anders Forslund och Oskar Nordström Skans ställer frågan om det är möjligt att pensionera bort ungdomsarbetslösheten, eller någon arbetslöshet. Varken ekonomisk teori eller empiri ger något stöd för den vanligt förekommande uppfattningen att äldre tränger ut yngre från arbetsmarknaden. Uppfattningen vilar på villfarelsen om en fast mängd arbete i en ekonomi. I själva verket förhåller det sig så att ju fler som arbetar desto större blir inkomsterna, och desto högre blir efterfrågan på företagens produkter och därmed deras efterfrågan på arbetskraft. Mängden arbetstillfällen bestäms i huvudsak av hur många som kan och vill arbeta. Ökade pensionsavgångar kan då i stället leda till att mängden arbete som blir utfört minskar. Anders Forslund är biträdande chef och professor vid IFAU och Oskar Nordström Skans är docent IFAU och var projektledare för senaste Långtidsutredningen.

Gunnar Wetterberg konstaterar i sin essä ”Åldern sitter i huvudet” att i den politiska debatten reduceras frågan om statens styrmedel ofta till lagar, skatter och bidrag. I många fall handlar det emellertid om att påverka människors beteenden.  Hur kan man påverka detta ”vad vi själva vill”? I analyserna av pensionsåldern och utträdet ur arbetslivet är det en nyckelfråga. Essän granskas olika föreställningar, beteenden och värderingar som har betydelse för när människor väljer att lämna arbetslivet. Några kan man påverka genom åtgärder, andra genom att resonera och förklara, i hopp om att fler då ska fundera igenom hur de ska bete sig. Gunnar Wetterberg är samhällspolitisk chef på Saco, historiker och debattör.

Gabriella Sjögren Lindquist har i sin ”Forskningsöversikt om förändringar av pensionsåldern och effekter på arbetsutbud och pensionering” gått igenom olika undersökningar av reformer i Australien, Norge, Portugal, Schweiz, USA och Österrike. Utvärderingarna pekar på att den genomsnittliga åldern för uttaget av ålderspension respektive andelen som stannar i arbetskraften höjs med 20-50 procent av pensionsåldershöjningen. Erfarenheterna visar också att en viss överströmning till andra socialförsäkringar kan inträffa. Gabriella Sjögren Lindquist är docent och stf. föreståndare vid Institutet för social forskning.

Anna Hedborg och Ola Pettersson tar i sin essä ”Arbetslinjen efter 65” upp frågor om hur parterna på arbetsmarknaden kan medverka till ett längre arbetsliv och vilka krav som bör ställas på politiken. Parterna behöver bl.a. anpassa omställnings- och tjänstepensionsavtal till ett längre arbetsliv och ompröva sin inställning till den äldre arbetskraften. Politiken behöver anpassa sjukersättning, sjukförsäkring m.fl. system till en höjd pensionsålder och utforma en arbetsmarknads- och utbildningspolitik som uppmuntrar till omställning. Anna Hedborg är bl.a. tidigare statsråd och generaldirektör, även rådgivare till utredningen, och Ola Pettersson är chefsekonom på LO.

Michael Thålin undersöker arbetskarriärer och utträde från arbetsmarknaden med hjälp av Levnadsnivåundersökningarna. Det handlar om hur problem i arbetsmiljön efterhand leder till tidiga utträden från arbetsmarknaden.  Preliminära resultat visar att utträden har ett starkt samband med hälsoproblem, ett samband som tycks ha förstärkts efter år 2000. Givet graden av ohälsa ser dock sambandet mellan upplevda arbetsmiljöproblem och tidiga utträden från arbetslivet ut att vara svagt. Michael Thålin är professor vid Institutet för social forskning, SOFI.

Juhani Ilmarinen skriver i sin essä ”Essay on longer working life” att chefer och arbetsledare är centrala i att åstadkomma det åldersmedvetna arbetsliv som leder till att fler arbetar längre. Han menar att en sådan kompetens kommer att bli en konkurrensfördel på framtidens arbetsmarknad. Företagshälsovården borde också utveckla kompetens i ”Age management” för att kunna påverka att arbetsplatserna blir åldersanpassade. Man bör arbeta med att utveckla ett åldersmedvetet arbetsförmågebegrepp. Juhani Ilmarinen är professor, tidigare bl.a. chef för enheten för arbetsfysiologi, Arbetshälsoinstitutet i Finland, och konsult om age-management.

Utredningen har beställt två ytterligare rapporter som kommer att presenteras efterhand.

Analytiker på social- och finansdepartementet undersöker hur sociala skillnader i dödlighet kan påverka pensionssystemet egenskaper.

Gabriella Sjögren Lindquist ska sammanfatta frågeställningar och kunskaper kring äldres deltidsarbete och delpensioner samt diskutera under vilka förutsättningar ökad rätt till deltid, med eller utan ekonomiska stimulanser, kan vara en effektiv metod att öka antalet arbetade timmar bland den äldre arbetskraften.

torsdag 28 februari 2013

LÄNGRE UTBILDNING MINSKAR INTE DÖDLIGHETEN

Ett av de mest kända statistiska sambanden är att personer med en högre utbildningsnivå lever längre än personer med lägre utbildning. Det har ofta tolkats som ett orsakssamband. Forskarna har försökt förklara sambandet med att välutbildade får högre inkomster som de kan använda till sjukvård och hälsoförebyggande åtgärder, att välutbildade bättre förstår värdet av en hälsosam livsstil, att de snabbare söker vård vid sjukdomar osv.
Det väckte därför naturligtvis ganska stor uppståndelse i media i USA och Storbritannien när två brittiska forskare rapporterade att en förlängd skolgång inte medförde en höjd medellivslängd. Forskarna utnyttjade att reformer med längre obligatorisk skoltid infördes i Storbritannien 1947 resp. 1972 så att näraliggande åldersgrupper fick stora skillnader i antal utbildningsår. Man kunde då jämföra dödligheten och andra mått på hälsan mellan personer som fick längre skoltid med andra som behöll kortare utbildningstid. De extra skolåren hade ingen signifikant effekt på dödligheten eller hälsobeteenden.
I en ny studie på svenska data har Costas Meghir, Mårten Palme och Emilia Simeonova undersökt om grundskolereformen i Sverige med förlängd skolgång hade någon effekt på dödlighet och ohälsa. De har använt registerdata för nära 1,5 miljoner personer födda 1946-57 om dödlighet, dödsorsaker, sjukhusvård, utträde från arbetslivet osv. Grundskolereformen infördes stegvis i olika kommuner och forskarna kan därför jämföra dödligheten för personer med längre resp. kortare utbildningstid. De finner att reformen hade mycket små effekter på dödligheten upp till 60 års ålder. Den längre utbildningen förefaller inte heller minska förekomsten av sjukdomar som kan förebyggas exempelvis genom en hälsosam livsstil. Den förlängda utbildningen medförde dock ett påtagligt uppskjutet utträde från arbetslivet.
Ännu finns det relativt få studier som undersöker orsakssambanden mellan utbildningsnivå och hälsa. Sambanden kan vara beroende av förhållandena under den period som undersöks, tillgången till subventionerad hälso- och sjukvård, hur mycket utbildningen förlängs, kvaliteten i utbildningen, vilka grupper som får längre utbildning osv. Det är för tidigt att dra långtgående slutsatser. Resultaten innebär dock att man kan ifrågasätta om utbildningssatsningar kan bidra till befolkningens bättre hälsa.
Forskningen pekar också på att de starka och växande sambanden mellan utbildningsnivå och medellivslängd kanske inte alls beror på utbildningsklyftor. Utbildningen är troligen i stället en spegel av andra skillnader mellan olika grupper vad gäller arv, miljö och kanske särskilt livsstil.
Studierna påminner oss också igen om att statistiska samband ofta kan vara skensamband, som att man blir klok av att äta fisk. Kanske är det i själva verket så att det är kloka som äter fisk.

onsdag 20 februari 2013

HUR FÖRÄNDRAS FÖRVÄNTNINGARNA PÅ PENSIONSSYSTEMET?

Det är numera vedertaget att individernas val beträffande arbetsutbud, konsumtion, sparande osv. i hög grad styrs av våra förväntningar om vad som kommer att hända med inkomster, jobb, inflation osv. i framtiden. Förväntningarna är dock svåra att mäta, ofta tvingas forskarna lita till enkäter.

Det finns en växande forskning som försöker studera också förväntningarna på pensionerna och hur dessa påverkar enskildas val när det gäller arbete och pensionering. En grupp holländska forskare har i en ny studie undersökt hur förväntningarna på pensionssystemet påverkats av finanskrisen, den efterföljande krisen i Europa och diskussionerna om reformerade pensionssystem. Undersökningen baseras på en panel personer som tillfrågats årligen sedan 2006 om både de allmänna och avtalade pensionerna i Nederländerna. Frågorna handlar om man tror att pensionerna kommer att förbättras eller försämras, pensionsåldersregler, om när man planerar att gå i pension osv.
Resultaten visar inte oväntat att medborgarna generellt har blivit mer pessimistiska. Något fler personer väntar sig att pensionerna ska bli mindre generösa både vad gäller pensionsnivåer och pensionsålder. Anpassningen förefaller dock ske långsamt och med eftersläpning. Trots en omfattande debatt i Nederländerna under många år om pensionsreformer och den ekonomiska krisens effekter på pensionssystemet har förväntningarna påverkats ganska blygsamt. Det förefaller finnas ett gap mellan förväntningarna, den politiska diskussionen och de samhällsekonomiska realiteterna – medborgarna verkar vara alltför optimistiska, menar forskarna. Det finns också stora skillnader mellan grupper. Män är mindre pessimistiska än kvinnor, ekonomisk välbeställda mer pessimistiska än låginkomsttagare och yngre mer pessimistiska än äldre.
Tyvärr finns såvitt känt inga liknande undersökningar i Sverige. Det finns dock anledning att tro att förväntningarna i Sverige liknar de i Nederländerna. De relativt sett optimistiska förväntningarna kan tänkas bidra till att de flesta äldre fortsätter att ta ut pensionen vid 65 års ålder eller tidigare, trots att vi behöver arbeta längre när vi lever längre. Detta är en av utmaningarna för reformer för längre arbetsliv. Det är särskilt problematiskt att personer med lägre inkomster har mer optimistiska förväntningar, eftersom det kan påverka dem att fortsätta att pensionera sig tidigt. Dessa grupper är i högre grad beroende av pensionsinkomsterna än välbeställda. Orealistiska förväntningar på pensionssystemet kan försämra välfärden för personer med lägre inkomster.

söndag 17 februari 2013

SEMINARIEDAG OM PENSIONSÅLDER OCH LÄNGRE ARBETSLIV


Pensionsåldersutredningen bjuder in till en seminariedag den 6 mars 2013. Då presenteras ett antal essäer och kompletterande underlagsrapporter inför utredningens förslagsbetänkande. Essäerna inriktas på idéutveckling och ska problematisera och resonera kring frågorna vilka är de viktigaste hindren för ett längre arbetsliv och hur våra regler och institutioner kan förändras för att bättre kunna anpassas till de äldres växande möjligheter att vara aktiva. Syftet är att genom idéutveckling stimulera och bredda den allmänna debatten om längre arbetsliv. 

Välkomna

Ingemar Eriksson, särskild utredare

Viktoria Bergström, Eeva Seppälä, Maria Norberg, utredningssekreterare


Plats: Garnisonen konferens, Karlavägen 100, Stockholm


Preliminärt program

0830-0900         Registrering och kaffe

0900-0915         Inledning
0915-1000         Oskar Nordström Skans, docent & Anders Forslund, professor, IFAU, Uppsala           universitet
    Stoppar proppen Orvar ungas chanser och utvecklingen
1000-1045         Gunnar Wetterberg , samhällspolitisk chef, Saco
    Åldern sitter i huvudet
1045-1100         Kaffe
1100-1145         Gabriella Sjögren Lindquist, docent, SOFI, Stockholms universitet
                             Om effekter på arbetsutbud och pensionering av förändringar av pensionsåldern
1145-1245         Lunch, inkl. lunchsmörgås
1245-1330         Ola Pettersson, chefekonom, LO
                             Arbetslinjen efter 65, finns den?
1330-1415         Michael Tåhlin, professor, SOFI, Stockholms universitet
                             Arbetskarriärer och utträde från arbetsmarknaden
1415-1430         Kaffe
1430-1515         Juhani Ilmarinen, professor emeritus, Arbetshälsoinstitutet
                             Essay on longer working life

1515-1530         Avslutning

fredag 8 februari 2013

INKOMST, HÄLSA OCH PENSIONERING (3 av 3)

Risken för övervältring
Det kan finnas en viss risk att åtgärder för ett längre arbetsliv kan medföra en övervältring till framför allt sjukförsäkringen och sjukersättningen.
Personer som har en begränsad arbetsförmåga på grund av sjukdom eller är utslitna kan i vissa fall få svårt att arbeta ett helt arbetsliv. Ett fortsatt arbete kan leda till att hälsoproblem förvärras. Erfarenheter från några andra länder som bl.a. höjt den normala pensionsåldern pekar på att en viss överströmning kan inträffa. Storleken av övervältringen beror dock bl.a. på hur generösa villkoren är för förtidspensioner på grund av nedsatt arbetsförmåga och hur starkt anställningsskyddet är. I flera länder har man gjort förtidspensioner och/eller A-kassa mer tillgängliga i samband med höjd pensionsålder, vilket har medfört en betydande övervältring.
Givetvis måste den ekonomiska tryggheten fungera väl för dem som av hälsoskäl inte kan eller orkar arbeta längre. Personer som drabbas av nedsatt arbetsoförmåga måste även i fortsättningen få en god ekonomisk trygghet och aktivt stöd till omställning genom sjukpenning och arbetslivsintroduktion, och ska beviljas sjukersättning om nedsättningen är stadigvarande. Under de senaste åren har betydande reformer genomförts av rätten till sjukpenning och sjukersättning respektive möjligheterna till rehabilitering och stöd från Arbetsförmedlingen. Reformerna har förstärkt det aktiva inslaget i försäkringen och minskat antalet personer som permanent hamnar utanför arbetslivet. Försäkringskassans prognoser pekar på att sjukfrånvaron och nybeviljandet av sjukersättning ska ligga kvar på en lägre nivå än tidigare, även om tillfälliga fluktuationer kan inträffa.
Det är också viktigt med en effektiv medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. De som blir sjukskrivna behöver få en snabb och effektiv rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet. Under senare år har en rad åtgärder vidtagits för att åstadkomma en effektivare rehabilitering och prevention. Regeringen avsätter 500 miljoner kronor årligen från och med 2012 till förstärkta tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser i samverkan. Systematiska utvärderingar och omfattande försök har genomförts för att identifiera framgångsrika rehabiliteringsinsatser. 
Reformerna och satsningarna på effektiv rehabilitering bör minska risken för överströmning. Den parlamentariska socialförsäkringsutredningens ser över försäkringsskyddet och rehabiliteringen för personer med nedsatt arbetsförmåga.

Pensionssystemets omfördelning
Den amerikanska pristagaren i ekonomi till Nobels minne Milton Friedman påpekade redan 1972 att höginkomsttagare lever längre än låginkomsttagare, vilket kan leda till oavsiktliga fördelningseffekter i offentliga pensionssystem. Det finns en viss risk att ett längre arbetsliv kan leda till att pensionssystemets omfördelande egenskaper försvagas. Välutbildade och ekonomisk välbeställda kan fortsätta att arbeta med höga löner och få bättre pensioner genom uppräkning av pensionstillgångarna, lägre delningstal och högre arvsvinster – och lever längre som pensionärer. Personer med svag hälsa kan få det svårt att genom längre arbete förbättra sin pensionsnivå. Personer med lägre utbildning har sämre arbetsförhållanden och lägre löner, de lämnar ofta arbetslivet tidigt och har kortare medellivslängd.
Konstruktionen med en avgiftsbestämt pension gynnar dock personer med ett långt arbetsliv och är mindre fördelaktigt för t.ex. personer som utbildar sig länge, dvs. de som gynnades i det tidigare ATP-systemet. I takt med att en allt större andel personer betalar avgifter på inkomster över intjänandetaket förstärks pensionssystemets omfördelande effekt. Systemet med garantipension och bostadstillägg har en starkt utjämnande funktion genom att kompensera personer som har haft låga inkomster exempelvis på grund av deltid m.m. och som därför fått en låg pension.
Pensionssystemets omfördelande egenskaper är en empirisk fråga. Utredningen har uppdragit till analytiker inom social- och finansdepartementen att undersöka detta. Underlagsrapporten kommer att redovisas i särskild ordning.

Avvägningar
Åtgärder som bidrar till ett längre arbetsliv och högre faktisk pensionsålder kan få en bred acceptans bara om det samtidigt genomförs insatser för att fortsätta att minska andelen medelålders som lämnar arbetslivet tidigt på grund av ohälsa. Det behövs långsiktiga insatser för att möjliggöra för fler att arbeta ett helt yrkesliv. Framför allt behövs åtgärder för att minska risken för att arbetstagare skadas eller slits ut och måste lämna arbetslivet tidigt. Det behövs insatser för bättre arbetsmiljö, bl.a. genom systematiskt arbetsmiljöarbete, satsningar på kompetensutveckling och ökade ansträngningar till omställning i stället för ett permanent utträde från arbetslivet osv. De som blir sjukskrivna behöver också få en snabb och effektiv rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet. Det behövs insatser under hela arbetslivet för att fler arbetstagare ska kunna arbeta längre. De flesta måste få möjligheter att arbeta så länge att de kan få en rimlig pensionsnivå.
Möjligheterna att genomföra satsningar på bättre arbetsförhållanden och säkra den ekonomiska tryggheten förstärks om personer som kan och vill arbeta längre också får ökade möjligheter till ett längre arbetsliv. Deras arbete och skatter bidrar till en mer uthållig finansiering av den generella välfärden och till en ökad finansiell stabilitet i pensionssystemet. Ett längre arbetsliv ger ökade resurser som kan användas till förebyggande arbete i arbetslivet och rehabilitering. Det innebär fördelar för de personer som av hälsoskäl har begränsade möjligheter att arbeta längre. Ökade resurser för välfärdssektorn medför att tillgången till och kvaliteten i vården kan värnas. Bättre finanser för pensionssystemet minskar riskerna för att pensionerna ska sänkas till följd av den så kallade bromsen.
Som ofta i utvecklingen av samhällets välfärdssystem måste man väga samman för- och nackdelar och kombinera olika åtgärder. Den äldre arbetskraften är en heterogen grupp och skillnaderna mellan individer ökar med åldern. Reformer måste anpassas till dessa variationer. Det är inte rimligt att behålla hinder för ett längre arbetsliv när allt fler kan och vill arbeta längre, enbart för att det fortfarande finns personer som inte kan arbeta ett helt arbetsliv. Ett av de viktigaste motiven för reformer för ett längre arbetsliv är att medborgarna ska få större möjligheter att anpassa sitt arbete och sin pensionering till sina egna förutsättningar och önskemål.
Om ökade insatser i arbetslivet m.m. medför att de positiva tendenserna vad gäller hälsa och arbetsmiljö fortsätter bör arbetslivet kunna förlängas successivt utan en kraftig överströmning till sjukersättningen eller allvarliga negativa fördelningseffekter. Ett längre arbetsliv kan visserligen öka det fysiska och psykiska slitaget på de arbetstagare som väljer att arbeta längre. Men ett längre arbetsliv höjer samtidigt inkomsterna bland dessa personer, vilket kan förbättra hälsan genom att de äldre får mer resurser som kan användas till hälso- och sjukvård. Effekten kan dessutom bli att äldre i högre grad vårdar sin hälsa och arbetsförmåga bl.a. genom att välja en mer hälsosam livsstil. Ju fler som fortsätter att arbeta, desto större ansträngningar kan man förvänta att arbetsgivare gör för att anpassa arbetsförhållanden och arbetsuppgifter till medelålders och äldre arbetstagares förutsättningar. Den forskning som försöker mäta orsakssamband visar inte entydigt att tidig pensionering förbättrar hälsan, men inte heller att ett längre arbetsliv försämrar den. När allt färre dör i förtid och fler lever allt längre innebär det rimligen att de omfördelande egenskaperna i pensionssystemets förstärks.
De sammantagna effekterna av ett längre arbetsliv kan inte bedömas säkert på grundval av nuvarande kunskaper. Därför bör reformerna följas noga genom vetenskapliga utvärderingar. Det blir därvid särskilt viktigt att följa om reformen förändrar pensionssystemets omfördelande egenskaper.

tisdag 5 februari 2013

ÄR LÅGKONJUNKTURER BRA FÖR DE ÄLDRES HÄLSA

Är en lågkonjunktur bra för de äldres hälsa och medellivslängd, eftersom man i genomsnitt arbetar mindre, eller är den farlig för hälsan och förkortar livet. Det finns en ganska omfattande forskning som överraskande visar att en högre arbetslöshetsnivå ofta sammanfaller med förbättrad hälsostatus. Dödligheten faller ofta i samband med lågkonjunkturer. Nedgången är särskilt tydlig för den äldre arbetskraften. Det är egendomligt, experterna väntar sig att personer nära pensionsåldern som drabbas av arbetslöshet och har svårt att få ett nytt jobb borde drabbas av hälsorisker, och kanske en ofrivillig pensionering med låga pensionsinkomster. Recessioner ökar ofta andelen äldre som går i tidig pension.

De amerikanska forskarna Courtney C. Coile, Phillip B. Levine, and Robin McKnight har använt dödsstatistiken 1969-2008 för att undersöka åldersspecifik överlevnadssannolikhet. De undersöker personer 55-65 år som närmar sig pensionsåldern samtidigt som arbetslösheten stiger. Beräkningar av överlevnadssannolikheten i olika kohorter för personer 55-79 år kopplas samman med information om arbetslöshetsnivå m.m. för olika delstater.
Forskarna finner att personer som upplever en lågkonjunktur strax för pensionsåldern får en kort period av minskad dödlighet, men sedan en lång period med högre dödlighet. Sammantaget leder detta till sänkt medellivslängd på äldre dagar. Resultaten indikerar att personer som förlorar sitt arbete vid 58 års ålder i genomsnitt kan vänta sig tre år kortare liv jämfört med personer som inte berörs av arbetslöshet.
Såvitt känt finns inga liknande studier i Sverige. Örjan Hemström på SCB konstaterar dock att när den svenska lågkonjunkturen slog till i början av 1990-talet minskade inte medellivslängden. För män i Sverige har medellivslängden (från födelsen) ökat alla år sedan 1989, det vill säga även under åren med besvärlig lågkonjunktur på 1990-talet och senare på 2000-talet. För kvinnor är det två år under perioden 1989–2011 som medellivslängden vid födelsen inte ökat, 1993 och 1999.
 Courtney C. Coile, Phillip B. Levine, and Robin McKnight, NBER: Recessions, Older Workers, and Longevity: How Long are Recessions Good for Your Health?

fredag 1 februari 2013

INKOMST, HÄLSA OCH PENSIONERING (2 av 3)


Inkomst och medellivslängd
Det är främst sambanden mellan livsinkomst och medellivslängd som bestämmer hur pensionssystemets omfördelning fungerar.
De flesta studier av sociala skillnader i hälsa baseras på utbildningsnivå. Men utbildning är en i bästa fall en grov indikator på livsinkomst. Många med långa eftergymnasiala utbildningar har inte högre inkomster än gymnasialt utbildade. Kvinnor som i genomsnitt har högre utbildningsnivå än män har betydligt lägre livsinkomster än män osv. I rapporten ”Den orättvisa hälsan” anges att det finns oberoende nettoeffekter av inkomst på dödlighet och hälsa även om man kontrollerar för effekterna av utbildning och socioekonomisk grupp.
En studie från det amerikanska Finansdepartementet visar att skillnaden i medellivslängd mellan personer med låga respektive höga livsinkomster är 2-3 år, även efter det att man tagit hänsyn till andra skillnader mellan grupperna. Kvinnor lever längre oavsett inkomstnivå. Forskarna har använt administrativa data från det amerikanska pensionssystemet som innehåller årliga inkomster och dödsår för perioden 1937-2002. Databasen innehåller bl.a. uppgifter om kön, befolkningsgrupp m.m. I beräkningarna ingår inte personer som har haft ersättning på grund av handikapp eller invaliditet.
En ny finsk studie av Lasse Tarkiainen och kollegor visar att skillnaderna i dödlighet i Finland mellan inkomstgrupper till stor del förklaras av socioekonomiska skillnader som utbildningsnivå, social tillhörighet, sysselsättningsstatus m.m. Forskarna har använt registerdata för 11 % av alla personer i Finland i åldern 35-64 år. Dödsrisken sjönk påtagligt från 1988 till 2007 i de fyra grupperna som hade höga taxerade inkomster, medan den sjönk obetydligt för den femtedel som hade lägst taxerade inkomster. Skillnaden i dödlighet har således ökat mellan personer med lägst inkomster och övriga inkomstgrupper.
Såvitt känt finns inga motsvarande studier baserade på svenska data. Skillnaden i återstående medellivslängd från 65 års ålder mellan förgymnasialt och eftergymnasialt utbildade var i Sverige ca 2,5 år 2001–2010, enligt SCB:s rapport ”Livslängden i Sverige 2001-2010”. Det mesta talar för att personer med högre livsinkomster lever längre även i Sverige.
Komplicerade samband
Effekterna mellan hälsa och inkomst går i båda riktningarna. De som föds med god hälsa har större möjligheter att studera och få välbetalda jobb. Hälsochocker, dvs. sjukdomar under livet, minskar möjligheterna att arbeta och tjäna in inkomster. Inkomstchocker, dvs. kraftiga minskningar av inkomst eller förmögenhet exempelvis på grund av arbetslöshet, påverkar hälsan negativt. Högre inkomster ger goda ekonomiska resurser till att vårda sin hälsa, både vad gäller livsstil och hälso- och sjukvård. Personer med lägre inkomster har ofta en livsstil som försämrar hälsan och förkortar livet, exempelvis vad gäller tobaksmissbruk. Inkomstnivån påverkar bostadskvaliteten och vilket mat man äter. Stora skillnader i arbetsvillkor bidrar till en ojämlik hälsa. Lågt betalda arbeten är ofta slitsamma med större arbetsmiljöproblem. Forskningen pekar till och med på att stora eller ökande inkomstklyftor kan bidra till sämre hälsa bland dem med lägst inkomster.
Det finns ingen enighet i forskningen om hur stor relativ betydelse olika mekanismer har. Därför har det visat sig svårt att utifrån nuvarande kunskap utforma insatser och åtgärder i syfte att minska ojämlikhet i hälsa, vilket framhålls i kunskapsöversikten ”Den orättvisa hälsan”.
Hälsa, inkomst och pensionsbeslut
Redovisningen i analysbetänkandet visar att beslutet att pensionera sig beror på en rad faktorer, framför allt regler för pensionsålder, hälsoförhållanden, vilken pensionsnivå man får, hur stor förmögenheten är, makans/makens och kollegors pensionering, efterfrågan på äldre arbetskraft osv. Fortfarande vet vi ganska litet om den relativa betydelsen av dessa olika faktorer. Flera studier även i Sverige pekar på att hälsa är en viktigare bestämningsfaktor för pensioneringstidpunkt än exempelvis förmögenhetssituationen.
Enligt en ny rapport från forskarna John Karl Scholz och Ananth Seshadri arbetar personer i USA med höga livsinkomster med god hälsa i genomsnitt tre år längre än personer med låga livsinkomster och god hälsa. Men bland personer med dålig hälsa arbetar den med höga livsinkomster nio år längre än den med låga livsinkomster. En förklaring till skillnaden kan vara att låginkomsttagare i USA behöver pensionera sig tidigt, eftersom det ger tillgång till Medicare, den subventionerade sjukvården för pensionärer.  Välbeställda kan skjuta upp pensioneringen, fortsätta att tjäna arbetsinkomster, höja sin framtida pension och själv betala för sjukvården.
(Klicka för att få större bild)

De amerikanska forskarna har med hjälp av dessa och andra data byggt en omfattande livscykelmodell med vilken de kan simulera bl.a. hur olika reformer kan väntas påverka hälsa och pensionsbeslut. De testar exempelvis en höjning av den lägsta pensionsåldern i USA från 62 till 65 år. Enligt simuleringarna skulle reformen leda till en kraftig ökning av den faktiska pensionsåldern, till 64 år i genomsnitt. Reformen påverkar inte hälsan och dödligheten nämnvärt. Det beror på att dessa stiliserade personer genom att arbeta längre får högre inkomster, vilket innebär att de kan lägga mer pengar på att sköta sin hälsa och köpa mer sjukvård.
Såvitt känt finns det inga liknande undersökningar i Sverige. Anders Klevmarken har dock i sin rapport ”Vem arbetar efter 65 års ålder” (se länk till höger) bl.a. visat att hälsovariabler inte har så stor betydelse för vem som arbetar efter 65. De som har bräcklig hälsa har förmodligen lämnat arbetsmarknaden före denna ålder.
Det finns åtskilliga studier som tydligt visar att självrapporterad dålig hälsa starkt ökar sannolikheten för tidig pensionering (se bl.a. översikter från Daniel Hallberg, Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö, se länkar till höger). Hälsochocker, som allvarlig sjukdom, leder till en tidigare pensionering. Den som har en sjukdomshistorik med perioder på sjukhus har enligt Klevmarken större sannolikhet att lämna förvärvslivet tidigare än den som inte har det.  Forskningen pekar som nämnts också på att hälsoförhållanden är relativt sett viktigare vid pensionsbeslutet än ekonomiska förhållanden. Det finns dock enligt forskningen en risk att personer kan överdriva sin dåliga hälsa för att få social acceptans för att lämna arbetslivet tidigt eller för att komma i åtnjutande av sociala ersättningar. Undersökningar som baseras på objektivare mått på hälsan visar att hälsofaktorer har mindre effekt på pensionsbeslutet. Det är också tveksamt om det finns några tydliga samband mellan utvecklingen över tiden av hälsan och utträdet via bl.a. förtidspension och sjukersättning.

tisdag 29 januari 2013

ALLT FLER PENSIONÄRER HADE VELAT JOBBA LÄNGRE


En ny undersökning från AMF visar att andelen pensionärer som hade velat jobba längre har ökat de senaste åren. Idag uppger 19 procent av de tillfrågade pensionärerna att de hade velat gå i pension senare och 7 procent att de hade velat gå tidigare. I en undersökning som AMF genomförde 2010 var motsvarande siffror 16 och 8 %.
Dessa resultat stämmer väl med andra studier som utredningen redovisat i analysbetänkandet. De preliminära resultaten av en studie av Mikael Stattin vid Umeå universitet visar att andelen som önskar gå i pension senare än 65 års ålder har fördubblats på tio år
I den enkät som Pensionsmyndigheten genomfört i samarbete med utredningen framgår att av ålderspensionärerna 61-70 år som inte arbetar skulle en femtedel egentligen vilja arbeta. Man saknar sin arbetsplats och gemenskapen. De flesta skulle vilja arbeta 10-20 timmar per vecka.
En fråga är givetvis om svar på enkäter om preferenser slår igenom i det faktiska pensionsbeteendet. Det finns dock både svensk och utländsk forskning som finner tydliga samband mellan preferenser och beteenden. Varför ökar då inte andelen äldre som fortsätter att arbeta snabbare. De positiva tendenserna i sysselsättningen är trots allt ganska blygsamma. Som noterats i blogginlägget den 1 november 2012 har sysselsättningen bland 65+ inte ökat alls sedan 2005 räknat i heltidsekvivalenter.
Orsaken är rimligen att det fortfarande finns betydande hinder för ett längre arbetsliv i bl.a. regler och normer som styr pensionsbesluten, attityder till äldre, arbetsförhållanden m.m. En ökad andel äldre kan uppenbarligen inte fortsätta att arbeta så länge som de egentligen vill. Ett av de viktigaste motiven för reformer för ett längre arbetsliv är således att medborgarna ska få större möjligheter att anpassa sitt arbete och sin pensionering till sina egna förutsättningar och önskemål. Förändringar behövs på många områden, inom lagstiftningen, på arbetsplatserna och i avtalen på arbetsmarknaden,

fredag 25 januari 2013

INKOMST, HÄLSA OCH PENSIONERING (1 av 3)

Det finns medelålders och äldre som är utslitna efter årtionden av tungt arbete eller av hälsoskäl inte orkar ett helt arbetsliv. Utredningen framhåller i analysbetänkandet att den viktigaste frågan för att höja den faktiska pensionsåldern och förlänga arbetslivet är att försöka minska andelen äldre som lämnar arbetslivet tidigt. Annars finns det en risk att reformer för ett längre arbetsliv delvis leder till en övervältring på andra ersättningssystem, dvs. en ökning av antalet personer med sjukersättning och sjukpenning.  Annars finns det också en risk att reformerna kan bidra till att pensionssystemets omfördelande egenskaper försvagas.

Äldre blir allt friskare
Utredningens kartläggning visar att över tiden ökar andelen personer som kan och vill arbeta längre, både före och efter den normala pensionsåldern 65 år. En avgörande faktor är förbättrad hälsa. Över hälften av personerna i åldrarna 65-69 år uppger att de har en god eller mycket god hälsa, visar utredningens underlagsrapporter. Även i gruppen 70-74 åringar är det en majoritet som har en god självskattad hälsa. Andelen med god hälsa har ökat påtagligt de senaste 25 åren. Män haft en något bättre hälsoutveckling än kvinnor. Antalet år med hälsa har ökat med ett halvt till ett år i åldersintervallet 55–64 år och omkring ett år i intervallet 65–74 år.
Den genomsnittliga utträdesåldern är ca 63 år. Den låga utträdesåldern beror bara till en del på hälsofaktorer. Stora grupper medelålders och äldre kunde tidigare lämna arbetsmarknaden med förtidspension även av andra skäl än permanent nedsatt arbetsförmåga. Till en betydande del beror den låga utträdesåldern också på att även friska personer lämnar arbetslivet tidigt med tjänstepension eller avgångspension. Det är betydligt vanligare att arbetare i privat sektor, dvs. ofta LO-medlemmar, arbetar till 65 års ålder eller efter 65-årsdagen jämfört med privata tjänstemän och anställda i staten, landstingen och kommunerna. Det framgår av utredningens analys av pensionering baserad på inkomststatistiken (tabell 18.6 i analysbetänkandet).

Skillnader i hälsa och medellivslängd
Trots genomgripande samhällsförändringar och ökande välstånd består eller växer skillnaderna i ohälsa och medellivslängd mellan olika socioekonomiska grupper.
SCB:s analyser visar att skillnaderna i återstående medellivslängd vid 30 års ålder mellan olika utbildningsgrupper har ökat något 2000-2010, dock långsammare än tidigare. Med ökande ålder minskar dock skillnaderna betydligt. Bland personer 65 år och äldre är skillnaderna ungefär hälften så stora som bland personer 30 år och äldre.
Enligt den nya kunskapsöversikten ”Den orättvisa hälsan” visar forskningen att skillnader i självrapporterad hälsa och sjukdomsförekomst (morbiditet) mellan olika socioekonomiska grupper är betydande och förändras knappast alls över tiden. Det råder dock ganska stor oenighet om de socioekonomiska skillnaderna i hälsa ökar eller minskar bland äldre. Det kan finnas en selektiv överlevnad som innebär att när personer med låg socioekonomisk position efterhand dör ökar andelen bland överlevande som kommer från grupper med hög position. Det kan ge intrycket att gapet i medellivslängd minskar.
Utvecklingen av skillnader i hälsa och medellivslängd är dock inte entydiga. Utredningens underlagsrapporter visar att hälsoförbättringarna de senaste 25 åren har varit något starkare i gruppen med kort utbildning än för dem med längre utbildning. Det gäller för båda könen. Socialdepartementets beräkningar pekar på att spridningen i livslängd har minskat dramatiskt och att Sverige har en av de lägsta spridningarna av alla länder (se blogginlägg den 21 juni 2012). Skillnaden i livslängden för tiondelen med längst liv och tiondelen med kortaste liv har minskat mycket kraftigt framför allt sedan början av 1990-talet.
De till synes delvis motstridiga resultaten kan bero på selektionseffekter. De få som förr fick eftergymnasial utbildning var antagligen gynnade i många avseenden, andra faktorer än utbildning kan antas ha bidragit till ett längre liv. Den kraftiga utbildningsexpansionen de senaste 70 åren har inneburit att de yngre som i dag bara har förgymnasial utbildning på motsatt sätt kan antas vara allmänt sett i genomsnitt mindre gynnade. Det kan vara förändringar i sammansättningen som främst förklarar de ökande skillnaderna i medellivslängd mellan utbildningsgrupper, samtidigt som skillnaden mellan dem med längst liv och kortaste liv faktisk minskar kraftigt. Det behövs dock fler empiriska studier som kan klarlägga om och hur selektionen kan påverka de ökande sociala skillnaderna i livslängd.


tisdag 15 januari 2013

MÄNNISKORS OCH APORS LYCKA

I blogginlägget den 20 november 2012 konstaterades att människors genomsnittliga lycka faller från 25-årsåldern till ca 55 varefter den åter ökar till ca 70 års ålder, då den faller abrupt. Denna U-kurva har visats i mängder av studier för mer än 50 länder, inklusive fattiga länder. U-kurvan är lika för kvinnor och män och för de flesta socio-ekonomiska grupper. En del tror att lyckomönstret förklaras av att orimliga förhoppningar på livet efterhand ges upp när man blir äldre. Somliga tror att kurvan beror försörjningssituationen. Många hävdar att det är befrielsen från arbete genom pensioneringen som bidrar till den ökade lyckan på äldre dagar.

Nu har en grupp forskare från bl.a. universitetet i Edinburgh undersökt hur lyckan utvecklas för människoapor. De har studerat sammanlagt 508 schimpanser och orangutanger i djurparker, forskningscentra och reservat i Japan, USA, Australien, Kanada och Singapore. Deras ålder varierar från två månader till 52 år. Lyckan har mätts av djurvårdare, forskare m.fl. som har känt aporna under minst två år. De har besvarat en enkät med frågor som används till människor, men den har anpassats till aporna. Data har sedan analyserats på ungefär samma sätt som man gör i människostudier, för att exempelvis konstanthålla för olika skillnader som kön och geografisk ort.

Resultaten visar samma U-kurva för människoapor som för människor. Apornas lycka i genomsnitt sjunker till de är runt 30 år, vilket motsvarar ca 55 år för människor, varefter den stiger. Forskarna konstaterar av lyckomönstret inte är unikt för människor och kanske delvis förklaras av apornas och människornas gemensamma biologi.

Människoapornas ökade lycka på äldre dagar kan i vart fall inte förklaras av gynnsamma effekter av pensionering.

tisdag 8 januari 2013

SJUK AV PENSIONERING?


Tidningen Arbetsliv uppmärksammar ännu en studie som undersöker hur hälsan påverkas när man går i pension. Olika förslag som ska bidra till ett längre arbetsliv bland äldre kan ju ifrågasättas om åtgärderna skulle medverka till sämre hälsa och till och med ett kortare liv. Dessutom skulle kanske utgifterna för hälso- och sjukvården stiga. Utredningens genomgång i analysbetänkandet visade att forskningsresultaten är motstridiga, men också att de flesta studier beskriver statistiska samband som kan bero på andra faktorer, som exempelvis selektion till tidig pensionering som beror på ohälsa. Att resultaten av även de mest noggranna studier varierar beror bl.a. på hur forskarna försöker kontrollera som sådana skillnader. Studier som använder exempelvis oväntade skillnader i pensionsålder mellan regioner eller över tiden för att minska dessa snedvridningar visar i allmänhet att pensionering försämrar hälsan eller har små effekter.
Forskaren Gabriel H Sahlgren, vid Institute of Economic Affairs i London och Institutet för Näringslivsforskning, konstaterar att tidigare forskning väcker flera frågor. Sänkta inkomster efter pensioneringen kan leda till att äldre reducerar sina utgifter för hälso- och sjukvård, vilket kan försämra hälsan. Pensioneringen kan minska de sociala kontakterna med arbetskamrater, men ett aktivt liv i fritid kan i stället ge nya kontakter. Arbetslösa drabbas ofta av stress när de förlorar jobbet, men pensionärer kanske blir mindre stressade av att slippa arbeta. Dessa skilda faktorer kan verka olika över tiden. Hälsan kanske förbättras den första tiden som pensionär men försämras sedan relativt efterhand som tiden går. Detta har man inte undersökt tillräckligt tidigare.
Sahlgren har använt den stora databasen Survey of Health, Ageing, and Retirement in Europe (SHARE) som täcker ett flertal europeiska länder. Studien omfattar paneldata för ett urval på över 9 000 personer mellan 50 och 70 år i 11 västeuropeiska länder. Hälsan mäts bl.a. med enkätfrågor, dvs. självrapporterad hälsa. Dessutom används frågesvar om mental hälsa och svårigheter i det dagliga livet, data om BMI, resultat på minnestester m.fl. variabler. Som pensionerad räknas man från det år som man inte längre uppger sig vara anställd eller egenföretagare, dvs. inklusive hemmamakar, långtidssjuka och andra personer med arbetsoförmåga. Arbetslösa ingår inte i urvalet. Genom att använda olika delar av panelen försöker Sahlgren beakta både skillnader i hälsa före pensioneringen och hur effekterna blir beroende tid i pension. För att försöka kontrollera för endogenitet används makens/makans arbetsmarknadsstatus. Det är ett vanligt antagande i pensionsforskningen att makans ålder och hälsa i stort sett är oberoende av undersökningspersonens hälsa.
Resultaten pekar på att pensionering, och längre tid som pensionär, påtagligt försämrar självrapporterad hälsa och mental hälsa. Liknande resultat visas för andra hälsomått. Både kvinnor och män får bättre hälsa med fortsatt förvärvsarbete. Det finns indikationer på att hälsan förbättras kortsiktigt när man går i pension, men blir relativt sett sämre efterhand.
Det är genuint svårt att i undersökningar isolera hur hälsan påverkas av att permanent sluta förvärvsarbeta och i stället leva som pensionär. Framför allt är det mycket svårt att utesluta att bakomliggande faktorer, som skillnader i hälsa m.m., påverkar både pensioneringstidpunkten och hälsan efter pensioneringen. Effekterna av pensioneringen kan också vara olika beroende på om man går före eller efter den ”normala” pensionsåldern, tiden som pensionär osv. De flesta studier undersöker vad som händer med välfärd och livskvalitet efter tidig pensionering, och inte efter ålderspensionering, men effekterna kan var mycket olika. Hälsan kan dessutom förbättras för personer som haft slitsamma arbeten, men försämras för andra som haft stimulerande jobb. Om allt fler friska och välutbildade medelålders känner sig tvungna att gå tidigt i pension kan de negativa hälsoeffekterna växa i betydelse. Man kan inte heller utgå från att hälsoeffekterna är desamma över tiden. Det kan vara så att pensioneringen i genomsnitt förbättrade hälsan för äldre generationer, men i högre grad försämrar den för nuvarande och kommande generationer, som följd av att arbetslivet och våra preferenser förändras. Den ekonomiska situationen efter pensioneringen förändras också över tiden, vilket kan leda till att hälsoeffekterna blir annorlunda. Det kan slutligen vara så att hälsan blir sämre efter pensioneringen, men att det främst förklaras de val äldre gör vad gäller livsstil, aktiviteter osv.
Det tål att upprepas: Ålderspensionens effekter på medborgarnas välfärd och livskvalitet är en central men bortglömd fråga där det behövs både mer kunskapsöversikter och svensk forskning (kapitel 4 i analysbetänkandet).