Presentation av Pensionsåldersutredningen slutbetänkande
ÅTGÄRDER FÖR ETT LÄNGRE ARBETSLIV (SOU 2013:25)
2013-04-09
Utredningens förslag bygger på omfattande underlag. Ett
delbetänkande med kunskapsöversikt och analys lämnades våren 2012. 18
underlagsrapporter har tagits fram. Sammanlagt har över 1 200 sidor underlag
presenterats. Över 50 forskare och experter har medverkat. Utredningens
referensgrupp med huvudorganisationernas representanter har haft 16 möten där
deltagarna har redovisat sina erfarenheter och lämnat synpunkter på underlag
och förslag. Pensionsmyndigheten, Arbetsmiljöverket, Social-, Finans- och
Arbetsmarknadsdepartementet och andra myndigheter har hjälpt utredningen med
analyser. En rad möten har genomförts med organisationer, pensionsbolag m.fl.
100-tals personer har hjälpt till för få ett bra
slutbetänkande, men det är givetvis utredningen själv som ansvarar för
förslagen och bedömningarna.
Varför behövs ett längre arbetsliv? De flesta inser
antagligen i dag att när vi lever längre måste vi arbeta längre.
Allt fler äldre kan och vill arbeta längre, men de möter
olika hinder i lagar och avtal, negativa attityder, och brister i arbetslivet.
Vi behöver också ändra vår uppfattning om vad som är normal
pensioneringsålder när medellivslängden ökar. Om vi håller fast vid att 65 år
är normal pensionsålder kommer vi ganska snart att anse att det allmänna pensionssystemet
ger för låga pensioner. Då riskerar vi att tappa förtroendet för
pensionssystemet.
Om vi inte arbetar längre när vi lever längre blir
försörjningsbördan orimlig för dem som arbetar. Ett längre arbetsliv behövs för
att vi ska kunna finansiera välfärden uthålligt.
Därför behövs åtgärder. Tanken var att pensionsreformen,
generösa skatteregler, stora informationssatsningar m.m. skulle leda till att
äldre arbetar längre när medellivslängden ökar. Trots vissa positiva tendenser
i de äldres sysselsättning är förändringarna blygsamma. Sverige har fortfarande
en de facto normal pensionsålder på 65 år. Antalet arbetade timmar ökar bland
äldre men ökningen är för långsam och hänger inte med höjningen av
medellivslängden.
Det viktigaste motivet är att äldre ska kunna sluta att
arbeta och pensionera sig när de själva vill. Ett fortsatt arbete kan förbättra
livskvaliteten för många.
Alla kan inte arbeta längre. Det finns de som redan i
60-årsåldern är utslitna efter årtionden av tungt arbete eller av hälsoskäl
inte orkar ett helt arbetsliv. Pensionsåldersutredningens olika förslag och
bedömningar syftar till att på sikt minska andelen personer som lämnar
arbetslivet tidigt. Personer som drabbas av nedsatt arbetsoförmåga måste
givetvis även i fortsättningen få en god ekonomisk trygghet, aktivt stöd eller
rehabiliteringspenning till omställning och rehabilitering, och ska beviljas
sjukersättning om nedsättningen är stadigvarande.
Utredningen lägger fram ett 50-tal förslag. Betänkandet
omfattar två delar. Den första delen innehåller satsningar för att förbättra de
äldres förutsättningar och resurser att arbeta längre. Det handlar om insatser
för att förbättra arbetsmiljön, för att stärka de äldres möjligheter att bevara
och utveckla sin kompetens, öka informationen, förstärka de ekonomiska
drivkrafterna att arbeta, motverka åldersdiskriminering osv. Satsningen
finansieras genom att statens skatteinkomster ökar när fler äldre arbetar
längre.
Den andra delen innehåller förslag att höja åldersgränserna
i pensionssystemet och närliggande system. Forskare och experter är i stort
sett överens. Det som bestämmer den faktiska pensionsåldern (utträdesåldern) är
framför allt styrande och normerande åldersgränser. Utredningen anser att den
faktiska pensionsåldern och antalet arbetade timmar bland äldre behöver höjas
redan på kort sikt.
Det behövs satsningar på arbetsmiljön. Det viktigaste för
att höja den faktiska pensionsåldern är att minska antalet personer som inte
kan arbeta ett helt arbetsliv. Det är fortfarande många arbetstagare som har
slitsamma och enformiga arbeten och upplever brister i arbetsmiljön. Utredningen föreslår en bred och långsiktig
satsning för att utveckla och utvärdera arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljöverket
ska få ökade resurser bl.a. till tillsyn och utveckling av tillsyn, satsningar
förslås på utvärdering och forskning, skyddsombud ska få mer utbildning och
arbetsmiljökunskap ska införas i högskolan.
Fortsatta åtgärder behövs för att motverka
åldersdiskriminering. De få studier om åldersdiskriminering som finns i Sverige
pekar på att diskrimineringen av äldre i arbetslivet kan vara omfattande och
t.o.m. kraftigare än diskriminering som
har samband med etnisk tillhörighet. Många arbetstagare uppger i enkäter att
man har blivit diskriminerad på arbetsmarknaden på grund av sin ålder.
Utredningen bedömer att skyddet mot åldersdiskriminering behöver stärkas bl.a.
genom förstärkt lagstiftning och återkommande mätningar av förekomsten av
åldersdiskriminering.
Det bör bli enklare för äldre att uppgradera sin kompetens
eller byta jobb. Äldres kunskaper och
kompetens kan med tiden bli omoderna om de inte uppgraderas. Det kan vara
ekonomiskt svårt att ta ledigt och studera. Medelålders personer ställs ofta
utanför kompetensutveckling på jobbet. Utredningen föreslår höjda åldersgränser
och generösare villkor i studiestödet, utveckling av kursutbudet anpassat till
äldres efterfrågan och nya uppdrag och resurser till Arbetsförmedlingen för att
hjälpa äldre som vill byta karriär.
Garantipensionärer ska också tjäna på fortsatt arbete. En tredjedel av alla pensionärer, hälften av
alla kvinnor, som har garantipension och ofta bostadstillägg befinner sig i en
fattigdomsfälla. Till skillnad mot andra kan de inte höja sin ekonomiska
standard genom att fortsätta att arbeta. Pensionsåldersutredningen vill minska
denna orättvisa genom att inkomster som tjänas in efter 65 års ålder inte ska
påverka garantipensionen eller bostadstillägget.
Trepartssamtal om hur tjänstepensioner kan bidra till ett
längre arbetsliv. Pensionsåldersutredningen bedömer att reglerna i de
förmånsbestämda avtalade tjänstepensionerna stimulerar till tidiga utträden
från arbetslivet och försvårar att fortsätta att arbeta. Förutsättningen för
framgångsrika insatser för längre arbetsliv för äldre är att arbetsmarknadens
parter medverkar till de förändringar som behövs. I s.k. trepartssamtal mellan regeringen och
huvudorganisationerna på arbetsmarknaden bör diskuteras hur de avtalade
tjänstepensionerna och lagstiftningen avseende tjänstepensioner kan utvecklas
för att bidra till ett längre arbetsliv.
Ökade möjligheter till flexibel arbetstid bör också
diskuteras i trepartssamtal. En flexibel arbetstid kan underlätta för äldre att
arbeta längre. Många äldre säger att ökade möjligheter att arbeta deltid skulle
öka deras intresse för ett längre arbetsliv. Forskningsresultaten pekar på att
flexibla arbetstider både kan öka och minska antalet arbetade timmar bland
äldre. Utredningen rekommenderar att frågan om flexibla arbetstider för äldre
diskuteras vidare i s.k. trepartssamtal.
Informationen behöver utvecklas. Dagens pensionssystem är
komplicerat. Det är ofta svårt för äldre
att förstå hur stora de ekonomiska fördelarna är av att arbeta längre och
skjuta upp uttaget av pensionen. Många
förstår inte att det finns ett samband mellan arbetsinkomsterna, medellivslängden
och pensionsnivån. En Internetportal bör tas fram för att informera om frågor
om längre arbetsliv och pensionering. Vidare bör Pensionsmyndigheten få i
uppdrag att höja kunskapsnivån om pensionssystemet och Minpension.se utvecklas
så att man kan räkna ut hur den disponibla inkomsten resten av livet påverkas
av att man arbetar längre.
Åldersgränserna bör anpassas till den ökande
medellivslängden. Trots att vi behöver arbeta längre tar fortfarande åtta av
tio ut sin pension vid 65 års ålder eller tidigare. Detta är inte hållbart.
Staten bör tydligt ange vilken ålder för pensionering som ger en godtagbar
pensionsnivå. Pensionsåldersutredningen föreslår därför att det införs en
riktålder för pension i det allmänna pensionssystemet. Riktåldern kan också
sägas vara ett icke-valsalternativ för de som vill få en godtagbar
pensionsnivå. Åldersgränserna i det allmänna pensionssystemet och
socialförsäkringarna knyts till riktåldern. Riktåldern ska beräknas årligen
efter medellivslängdens utveckling, men gäller först fyra år efter
beräkningsåret. Riktåldern beräknas för första gången 2015 och tillämpas från
och med 2019.
61-årsgränsen för tidigaste uttag av inkomstpension höjs
till 62 år 2015. Det finns en risk att äldre väljer att pensionera sig tidigt
trots att pensionsnivån då kan bli lägre än vad man behöver. Åldersgränsen för
den rörliga pensionsåldern bör enligt utredningen höjas relativt skyndsamt för
att finansiera satsningar på arbetsmiljön, kompetensutveckling m.m. Därefter
bör åldersgränsen knytas till riktåldern. Enligt nuvarande befolkningsprognoser
höjs åldersgränsen till 63 år 2019.
65-årsgränsen för garantipension höjs till 66 år 2019.
Normen att äldre ska pensionera sig vid 65 års ålder upprätthålls av många
65-årsregler som finns kvar i allmänna och avtalade regelsystem. En tredjedel
av nybeviljade pensionärer har garantipensionen. Garantipension beviljas i dag
vid 65 år. Utredningen anser att pensioneringsnormen kan ändras endast om
65-årsgränsen för garantipension justeras. Allt fler behöver arbeta längre när
vi lever längre. Snart är det 20 år sedan 65-årsgränsen infördes, det är dags
att anpassa åldersgränsen till att äldre är allt friskare och lever längre.
Utredningen föreslår därför att åldersgränsen för garantipension och för de behovsprövade
förmånerna bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd inom pensionssystemets
grundskydd knyts till riktåldern. Enligt utredningens beräkningar innebär detta
att åldersgränsen för garantipension m.fl. höjs till 66 år 2019. För
garantipension som beviljats före 2019 gäller dock äldre regler.
Åldersgränserna för sjukpenning, arbetslöshetsstöd,
sjukersättning, m.fl. ersättningar höjs i takt med riktåldern. När
åldersgränserna i pensionssystemet höjs är det nödvändigt att åldersgränserna
för det övriga socialförsäkringsskyddet m.m. följer med. Utredningen föreslår
att åldersgränserna 65 år i sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och
närliggande sociala förmåner i normalfallet justeras upp i takt med den ökade
medellivslängden och anpassas till riktåldern. Åldersgränser i andra system bör
följdändras.
67-årsgränsen för anställningsskyddet (LAS-åldern) höjs till
69 år 2016. Förbättringarna av de äldres hälsa, kognitiva förmåga och
utbildning höjer succesivt den ålder då naturligt åldrande kan anses avsevärt
sätta ned de äldres arbetsförmåga. Den ökade medellivslängden innebär att allt
fler personer måste arbeta även efter 67 år för att få en godtagbar pension.
Utredningen föreslår därför att rätten att kvarstå i anställning höjs till 69
år 2016. Åldersgränsen bör sedan anpassas till riktåldern. Utredningen föreslår
också att reglerna för uppsägning mildras för arbetstagare som fyllt 69 år och
ersätts av skriftligt besked.
55-årsgränsen för tidigaste uttag av tjänstepensioner och
privata pensioner höjs till 62 år 2017. Enligt inkomstskattelagen behandlas de
pensionsmedel som fonderas för framtida tjänstepensioner och privata pensioner
förmånligare än övrigt sparande. Sådana pensioner kan i dag tas ut redan från
55 års ålder. Utredningen anser att det inte längre finns bärande motiv för att
främja så tidiga utträden från arbetslivet. Åldersgränsen 55 år ger fel signal
till arbetsmarknaden, när fler äldre behöver arbeta längre. Denna åldersgräns
infördes 1951, det är hög tid att den anpassas till dagens förhållanden på
arbetsmarknaden. Detta innebär att tjänstepension eller privatpension inte kan
betalas ut för personer som är yngre än 62 år. De nya reglerna gäller för alla
nya avtal som tecknas från och med 2017 och äldre kollektivavtalsbundna
försäkringsavtal som förnyas efter 2016.
Höjd pensionsålder förlänger arbetslivet. Pensionsåldern har
ändrats i flera länder under senare år. Forskningen pekar på att förändringarna
påverkar den genomsnittliga åldern för uttag av ålderspension respektive
andelen som stannar i arbetskraften. En underlagsrapport till utredningen visar
att uttaget respektive utträdet höjs med 20-50 procent av en förändring av
pensionsåldern. Erfarenheterna visar också att en viss överströmning till andra
socialförsäkringar kan inträffa. Dessa analyser har lagts till grund för
utredningens tre scenarier vad gäller effekterna på arbetsutbudet och för de
offentliga finanserna.
Höjda åldersgränser finansierar satsningar i arbetslivet.
Ett ökat arbetsutbud bland äldre förbättrar de offentliga finanserna och
utjämnar i viss mån svängningar av balanstalet i pensionssystemet. En del av
inkomsterna bör användas för att finansiera utredningens förslag till åtgärder
för ett längre arbetsliv. Utredningen föreslår en permanent resursförstärkning
för arbetsmiljön på 150 miljoner kronor per år och för kompetenshöjande
åtgärder lika mycket, dvs. 150 miljoner kronor per år. Satsningarna fasas in
successivt från 2015 och blir, inklusive andra åtgärder, totalt 400 miljoner
kronor per år 2020.
Höjda åldersgränser för sjukförsäkring, arbetslöshetsstöd
m.fl. socialförsäkringar beräknas öka statens kostnader med ca 100 miljoner
kronor 2015 och med ca 2 300 miljoner kronor 2020.
Förslagen beräknas öka de administrativa kostnaderna för
Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten med sammantaget 30-100 miljoner
kronor per år under perioden 2015-2020.
Ökat arbetsutbud minskar försörjningsbördan. Utredningens
förslag syftar till att ge förbättrade möjligheter för att arbeta längre upp i
åldrarna. Utredningens förslag bedöms i medelscenariot öka arbetsutbudet bland
personer 61-67 år med 40 000-50 000 personer år 2020. Bedömningarna baseras på
erfarenheterna från andra länder, SCB:s simuleringar och beräkningar baserade
på SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU). Förslagen antas ge ett successivt
genomslag på arbetsutbudet, med början år 2015. Först år 2020 antas förslagen
ge fullt genomslag.
När arbetsutbudet ökar bland den äldre arbetskraften innebär
det att försörjningsbördan minskar, dvs. att fler icke sysselsatta vuxna kan
försörjas av de som är sysselsatta. Försörjningsbördan har ökat kontinuerligt
ända sedan mitten av 1980-talet. Med ökat arbetsutbud bland äldre stabiliseras
utvecklingen kring 2030. Nivån är dock fortfarande hög. För en uthållig
utveckling krävs det att även andra grupper i samhället arbetar i ökad
utsträckning.
I medelscenariet beräknas överskottet för staten till 3 700
miljoner kronor 2020. I lågscenariet stannar överskottet på 2 800 miljoner
kronor, i högscenariet uppgår överskottet till 5 600 miljoner kronor.
Expertgrupp för uppföljning och utvärdering. Åtgärderna för
ett längre arbetsliv bör följas upp och utvärderas vetenskapligt. Utredningen
föreslår att en expertgrupp tillkallas för att leda detta arbete.
LÖNAR SIG FORTSATT ARBETE FÖR ÄLDRE?
Anförande vid Framtidskommissionens seminarium ”Bortom 65. Strategier för förnyade livschanser på arbetsmarknaden” den 7 februari 2012
Ingemar Eriksson
Framtidskommissionens sekretariat har frågat oss, vilken roll spelar ekonomiska incitament för äldres beslut att pensionera sig eller att arbeta vidare. Frågan är ruskigt svår att besvara. Men det korta svaret blir, kanske inte så stor roll.
Först några ord om Pensionsåldersutredningen. Det kanske finns några här som ännu inte regelbundet följer vår blogg. Utredningens huvuduppgift är att föreslå åtgärder som ökar antalet arbetade timmar i ekonomin och höjer den faktiska pensionsåldern. Det kan handla om förändringar i de pensionsrelaterade åldersgränserna i våra sociala system, och åtgärder inom arbetsmiljö eller andra områden som ger förbättrade förutsättningar för att arbeta längre upp i åldrarna. Vi arbetar nu intensivt med ett analysbetänkande som ska presenteras i mitten av april i år. Förslagen till åtgärder ska presenteras den 1 april 2013. Vi har ett omfattande samarbete bl.a. med Pensionsmyndigheten och Inspektionen för Socialförsäkringen, och med ett stort antal forskare och experter. I mars ska utredningens experter presentera ett antal underlagsrapporter på tre öppna seminarier.
Jag vill från början bekänna, jag tror på ekonomiska incitament. En av de underhållande illustrationerna finns på Youtube. Amanda, dottern till den berömda amerikanska ekonomen Steven Levitt, ville absolut inte gå på pottan. Mamma hade prövat alla tricks och råd från läkare och experter, utan framgång. Levitt sa kaxigt, lämna det till mig, jag är ekonom och vet hur man använder ekonomiska incitament. Därefter, varje gång Amanda lyckades på pottan fick hon en liten påse Smarties, favoritgodiset. Efter tre dagar kunde Amanda inte bara kontrollera sin blåsa, hon kunde manipulera den så att hon fick så många godispåsar att experimentet måste avslutas. Lärdom: incitament fungerar, men man vet inte alltid vad de ska leda till.
Så till huvudfrågan, lönar det sig ekonomisk för äldre att fortsätta att arbeta. Ja, för somliga, under vissa omständigheter. Det beror inkomstnivå, om och i så fall vilken avtalspension man har, vilken kombination av arbete och pension man väljer osv. Utredningen är inte färdig med analyserna, men jag ska ge några preliminära intryck. Jag kommer att utelämna alla andra intressanta frågor som utredningen arbetar med, som hur arbetsmiljön kan påverka förtida utträde, hur pensionsreglerna styr beteenden osv.
Först kan man fråga sig, finns det ekonomiska skäl för äldre att jobba längre? Vi läser om att alltfler äldre i många länder jobbar längre för att få en tillräcklig pension, exempelvis i Tyskland och USA. I Sverige är nog svaret ofta nej. För de flesta äldre finns i dag inga försörjningsmässiga skäl att fortsätta att jobba. Socialdepartementens analyser visar att den ekonomiska standarden som nybliven pensionär i genomsnitt är nästan lika hög som under åren före pensioneringen. Tar man hänsyn till att de flesta äldre får minskade utgifter efter pensioneringen (lägre försörjningsbörda, inga arbetsrelaterade utgifter, rabatter på resor och annan konsumtion, inget pensionssparande, nedamorterade bostadslån osv.) är den ekonomiska standarden antagligen i genomsnitt högre som pensionär. Pensionärerna är också i genomsnitt den mest förmögna åldersgruppen i Sverige. Dessutom pekar ny forskning på att äldre efter pensioneringen förändrar sina preferenser. Efter pensioneringen ger man mer vikt till den ökade fritiden och mindre till inkomsten.
Många av oss tänker nog, det nya pensionssystemet ger ju bra utdelning om man jobbar längre. Pensionen är ju avgiftsbestämd, skjuter man upp pensionen räknas den upp och även efter 65 kan man tjäna in pensionsrätt. Som exempel, om en medelinkomsttagare skjuter upp pensionen ett år och jobbar heltid detta år med den tidigare lönen ökar den allmänna ålderspensionen brutto med i storleksordningen 1 200 kr/månad. Så långt verkar allt bra.
Men för den tredjedel av alla nyblivna pensionärer, hälften av alla kvinnor, som har låga pensioner och uppbär garantipension och BTP lönar det sig ganska måttligt att fortsätta att jobba. Många av dessa äldre kanske skulle vilja förbättra sin ekonomi genom att jobba längre. Men för de flesta av dem ökar den disponibla inkomsten resp. pensionsförmögenheten obetydligt om de arbetar längre. Om en person med garantipension motsvarande ca 1 500 kronor i månaden skjuter upp pensionen och arbetar ett år deltid (75 %) med en lön motsvarande en undersköterska ökar den disponibla inkomsten med 5 %, motsvarande 600 kronor per månad. Det måttliga utbytet beror på de samlade marginaleffekterna i skatter, garantipension och bostadstillägg.
Dessutom, det räcker inte med att undersöka de ekonomiska incitamenten i det allmänna pensionssystemet. Man måste ta hänsyn till hur avtalspensionerna fungerar. Hur påverkas den årliga disponibla inkomsten resten av livet om man jobbar längre. Vi kan utgå från att det är ungefär den frågan som vanliga medborgare ställer sig när man blir äldre. Ungefär 90 % av alla anställda omfattas av tjänstepensionsavtalen. Tjänstepensionerna utgör en allt större del av den totala ålderspensionen, på vissa avtalsområden utgör avtalspensionerna redan nu den största delen av pensionerna. Uppskattningsvis 70 % av dagens äldre har förmånsbestämda pensioner, en formell pensionsålder på 65 år och ingen möjlighet att tjäna in pensionsrätt efter 65 (förutom anställda inom Kommun och Landsting). I gengäld betalas inga premier efter pensionsåldern.
Hur fungerar det då för en normal inkomsttagare som har tjänstepension? Våra preliminära typfallsberäkningar visar att kombinationen av systemegenskaper i det allmänna pensionssystemet och jobbskatteavdrag ger ett relativt bra ekonomiskt utbyte av att jobba längre. Om exempelvis en medelinkomsttagare med statlig tjänstepension (PA03) skjuter upp allmän pension och tjänstepension ett år och jobbar heltid med sin tidigare månadslön ökar den disponibla inkomsten med 15 %. Observera att tjänstepensionen ökar i detta exempel med enbart 4 procent vilket beror på att intjänande är begränsat till 65 års ålder. Om man räknar på liknande sätt för en höginkomsttagare med privat tjänstepension från ITP ökar den disponibla inkomsten med 10 %. Den något lägre utdelningen beror främst på marginalskatterna och att man inte tjänar pensionsrätter över intjänandetaket i det allmänna pensionssystemet
Men detta är stiliserade och förenklade exempel. I verkligheten handlar valen ofta om ännu mer komplicerade alternativ. Vad innebär exempelvis avgångspension eller förtidspension för den framtida ålderspensionen med hänsyn till tjänstepensioner, skatter osv.? Vad händer med inkomsterna resten av livet om man tar ut tjänstepensionen koncentrerat 61-64 år och sedan övergår till allmän pension. Vilket är bäst om man vill arbeta längre, att ta ut den allmänna och/eller tjänstepensionen, helt eller delvis, och sedan jobba, hel- eller deltid. Kan man byta jobb eller minska sin arbetstid de sista åren i arbetslivet?
För äldre med sådana frågor är det knappast möjligt att överblicka det ekonomiska utbytet av olika alternativ. Även om vi har en utmärkt hemsida för hjälpa äldre med besluten om pensionering och fortsatt arbete, minpension.se, är det inte möjligt i dag för äldre att få svar på hur det ekonomiska utbytet är i mer komplexa fall. Det är inte ens säkert att ansvariga myndigheter, företagens personalavdelningar, fackens experter eller ”pensionsrådgivare” kan besvara dem. Utredningens sekreterare har nu under flera månader, med omfattande hjälp från Pensionsmyndigheten, Inspektionen för Socialförsäkringen och pensionsförvaltarna, försökt analysera hur incitamenten faktiskt ser ut i olika valsituationer inkl. tjänstepensionerna. Trots ansträngningarna är vi ännu inte övertygade om att vi kan ge korrekta svar.
Utan siffror gissar man. När äldre inte kan få fullständig information kan de faktiska ekonomiska incitamenten rimligen inte spela någon betydelsefull roll för valen. Det naturliga är då att man gissar sig fram, kanske med hjälp av partiell information, t.ex. att enkla exempel visar att nya pensionssystemet gynnar fortsatt arbete. Eller så kanske man avstår från fortsatt arbete. Informationsbristen kanske kan vara en bidragande förklaring till att 80 % av alla äldre tar ut sin pension före 65 år eller vid 65. Man kanske inte kan få klart besked om de ekonomiska fördelarna med att arbeta längre. Eftersom de flesta andra tar ut pensionen tidigt så kanske man drar slutsatsen att det är ekonomiskt bäst. Men som visats i ett amerikanskt experiment kan man med ganska enkel information påverka äldre att fortsätta att arbete. Bara genom att informera om pensionen och vad ett fortsatt arbete kan betyda ökar andelen som arbetar.
Ser vi framåt i tiden blir bilden en annan. Det nya pensionssystemet innebär att var och en måste se till att spara till en tillräcklig pension genom arbetsinkomster. När vi lever längre måste vi arbeta längre. Pensionsmyndighetens underlag visar att om inte vi arbetar längre kommer kompensationsnivåerna att falla 10-15 procentenheter om 20 år. Utredningens preliminära kalkyler pekar på att med ett oförändrat pensionsbeteende kommer en växande andel av alla 75+ att hamna på en ekonomisk standard motsvarande socialbidragsnivån.
Äldre efterfrågar bättre ekonomiskt utbyte. Det här är preliminära resultat från några av de stiliserade exempel som utredningen har tagit fram. Kalkyler pågår också som ska visa effekterna av förtida uttag, deltid före pensionering osv. i olika kombinationer för olika avtalsområden. Den samlade bilden är att det ekonomiska utbytet av fortsatt arbete för äldre i allmänhet är relativt måttligt. Det förklarar kanske svaren i den enkät Pensionsmyndigheten har gjort till äldre. Bland de som planerar att gå i pension vid 65 uppger nästan hälften att större ekonomiskt utbyte av arbete är viktigt för att vilja arbeta längre.
Vad visar forskningen om betydelsen av ekonomiska incitament? Ekonomer undersöker vanligen hur pensionsförmögenheten, som avgör vilken pensionsnivå man får, påverkas om man arbetar vidare. Den enskilde antas med utgångspunkt i sin preferens värdera olika tänkbara kombinationer av fritid och inkomst och besluta vad som ger maximal välfärd. Inför pensioneringen antas man förenklat jämföra värdet av ett extra år ledigt med vad man skulle vinna i livsinkomst på att arbeta ett år till.
Kunskapsöversikter visar motstridiga resultat. Forskningsöversikter har ganska nyligen gjorts av Eskil Wadensjö och Gabriella Sjögren till Finanspolitiska rådet, och av Daniel Hallbert till Finansdepartementet. Forskningsresultaten är delvis motstridiga och beroende av hur analyserna görs. Flera mikroekonomiska studier och undersökningar baserade på att olika pensionsregler har gällt personer med i övrig liknande förhållanden, pekar på att de ekonomiska incitamenten spelar en begränsad roll för när man går i pension. Det beror enligt forskarna på att styrande regler och normer om pensionsåldern ofta begränsar valen. Incitamenten spelar en underordnad roll eftersom det finns en mer eller mindre faktisk formell pensionsålder.
Den nya trenden i många länder att fler äldre arbetar längre tycks ofta inträffa samtidigt som regler ändras i pensioner och skattesystem. Det ger enligt många ekonomer tydliga indikationer på att ekonomiska incitament faktiskt spelar en viktig roll för beslutet när man ska gå i pension.
Många reformer har genomförts i Sverige för att göra arbeta mer lönsamt, även för äldre. Genom pensionsreformen lönar det sig bättre att jobba längre. Jobbskatteavdragen ger alla ett bättre ekonomisk utbyte av arbete. Den som är 65 år eller äldre vid årets början får s.k. dubbla jobbskatteavdrag. Sedan 2009 är 65+ dessutom berättigad för ett förhöjt grundavdrag. Samtidigt sänktes arbetsgivaravgifterna. ”LAS-åldern” höjdes från 65 till 67 års ålder år 2003.
Har pensionsreformen påverkat äldres arbetsutbud? De finns åtskillig forskning som visar att pensionsreformer som medför en tydligare koppling mellan arbetsinkomster och pension leder till ett ökat arbetsutbud bland äldre. Det finns såvitt känt bara enstaka forskningsresultat som visar effekterna av den svenska pensionsreformen, vilket bl.a. beror på att reformen införs gradvis. Erik Glans vid Uppsala universitet har dock visat i att reformen bidrar till senarelagd pension, särskilt bland offentliganställda.
Positiva effekter av dubbla jobbskatteavdrag. I en bilaga till Långtidsutredningen 2011 studerades den samlade effekten av det mer generösa jobbskatteavdraget och de nedsatta socialavgifterna för äldre. Man jämförde förändringen av sysselsättningsgraden, från tiden före till efter införandet av mellan ålderskategorierna 55-64 år och 65-74 år. Sysselsättningsgraden ökar den aktuella perioden i större utsträckning för den äldre ålderskategorin, det vill säga för den grupp som påverkats av reformerna. Slutsatsen utifrån resultaten är att reformerna lett till en ökning av sannolikheten att arbeta bland äldre.
Olika slutsatser om vanliga jobbskatteavdragen. Jobbskatteavdraget infördes den 1 januari 2007 och byggdes sedan ut i fyra steg. Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet bedömer alla att jobbskatteavdragen positivt har påverkat arbetsutbudet, och man får anta att det även gäller äldre. Nyligen kom dock IFAU med en rapport som hävdar att det sannolikt inte går att på ett trovärdigt sätt utvärdera hur jobbskatteavdraget har påverkat sysselsättningen. Alla berördes av reformen och mycket har hänt samtidigt som JSA infördes.
Trots reformerna finns det starka drivkrafter att lämna arbetslivet redan före 65. Genom tjänstepensionerna har stora grupper möjligheten att helt eller delvis gå i förtida ålderspensionering. Systemens utformning varierar över sektorer, men för det mesta medges rätt för den anställde och arbetsgivaren att teckna specialavtal vid sidan av de reguljära reglerna om förtida pensionering. Därtill finns särskilda regler för äldre att få olika typer av ersättningar vid arbetsbrist genom omställningsavtal, vilket i praktiken fungerar som förtida pensionering.
Arbetsgivarnas incitament. Kanske är det efterfrågan, snarare än utbudet, som framför allt påverkar om de äldre jobbar längre. Många arbetsgivare har en skeptisk syn på äldre arbetskraft, visar olika studier. Äldre som vill arbeta längre möts ofta av ointresserade arbetsgivare, oförstående kollegor, undrande kamrater och andra önskemål från familj, barn och barnbarn. Kostnaderna att behålla eller anställa äldre personer är dryga bl.a. beroende på höga premier för tjänstepensioner, som t.o.m. ofta höjs med åldern. Det tycks finnas en tumregel att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten avtar någonstans mellan 40 och 50 år samtidigt. En annan bidragande faktor anses vara att äldre betydligt oftare än yngre drabbas av allvarlig sjukdom som stör produktionen. Den underlagsrapport som Inspektionen för Socialförsäkringen arbetar med till utredningen pekar på att det kan finnas påtagliga ekonomiska incitament för arbetsgivare att pensioner äldre anställda. Forskningen pekar också på att diskrimineringen av äldre i arbetslivet är omfattande och t.o.m. kraftigare än etnisk diskriminering.
Behöver man göra mer? Den successiva infasningen av det nya pensionssystemet och nya avgiftsbestämda tjänstepensioner på flertalet avtalsområden kommer efterhand att påtagligt höja det ekonomiska utbytet av att arbeta längre. Vi ser en positiv trend, andelen som vill arbeta efter 65 har ökat de senaste 10 åren, visar utredningens enkät. Sysselsättningsgraden har också stigit kraftigt från 62 % år 1995 till 71 % år 2010. Frågan är därför, behöver incitamenten förstärkas. Vår preliminära bedömning är pensionssystem och skatter i dag har ganska gynnsamma incitament att arbeta längre. Vad som behövs, fortast möjligt, är bättre och riktade insatser för att äldre ska få bättre information om de ekonomiska fördelarna. De närmast årtiondena kommer de flesta äldre att omfattas av tjänstepensioner som ger måttliga incitament till att jobba längre. Det är den period då påfrestningarna ökar kraftig på de offentliga budgetarna för att finansiera välfärden. Det kan behövas fortsatta åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta längre. Om ett år ska vi återkomma med förslag.
BARA HÄLFTEN JOBBAR VID 64 ÅRS ÅLDER
Intervju i DN 18/10 2011
Tre av fyra svenskar i arbetsför ålder tror att de orkar arbeta till 65-års-dagen. Det visar en opinionsundersökning som DN låtit göra. Men dagens verklighet är en annan. Färre än varannan 64-åring arbetar. Mätningen, som gjorts av DN/Synovate, visar att 75 procent í åldersgruppen 18–64 år tror att de kan arbeta fram till 65-årsdagen.
Pensionsutredaren Ingemar Eriksson är positivt överraskad av att så många som tre av fyra i aktiv ålder tror att de kan jobba till 65. Men han är inte nöjd. ”Helst vill vi se den siffran höjd till fyra av fem”, säger han. För 15 år sedan var den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige runt 62 år. I dag går arbetstagarna i pension i snitt vid 63 års ålder.
– Det här är en bred trend som syns i flera länder, säger Ingemar Eriksson.
Bakom trendbrottet ligger det nya pensionssystemet som gör det ekonomiskt gynnsamt att arbeta efter 65. Men Ingemar Eriksson tror också att andra faktorer spelar in.
– Allt fler har arbeten de tycker är roliga. De orkar arbeta länge. Man byter karriär, eller blir konsult på halvtid i sitt eget område, säger han.
Läs mer:
VARFÖR GÅR MAN I PENSION ?
Anförande vid seminariet ”Reinvent yourself”. Längre arbetsliv och högre pension - men hur ska det gå till? Seminarieserien Svensk välfärdspolitik 100 år den 3 oktober 2011
Ingemar Eriksson
Pensionsåldersutredningen har nyligen börjat sitt arbete så jag kan givetvis inte i dag berätta vilka slutsatser och förslag som kommer. I början av 2012 ska vi lägga fram ett analysbetänkande och förslagen ska sedan redovisas i april 2013. Utan att föregripa slutsatser och förslag, vill jag ändå i dag passa på och reflektera över pensionering och längre arbetsliv.
Varför går man i pension? Går man i pension för att det väntas av en, eller gör man det i allmänhet för att man vill höja sin livskvalitet? Är det för att man är utsliten och inte orkar längre? Eller gör man det för att man kan?
De allra flesta väljer fortfarande att pensionera sig vid 65, trots att vi inte längre har en formell pensionsålder. Pension vid 65 är vad de flesta väntar sig, även om det under senare år har blivit vanligare både att ta ut en viss del av pensionen tidigare och att arbeta efter 65-årsdagen. När man närmar sig 65 säger alla till dig: vad ska du göra sedan? Myndigheter, arbetsgivare och pensionsföretag skickar brev till dig om att nu är det äntligen dags. En av de stora pensionsförvaltarna skriver på sin hemsida: Normalt tas pensionen ut när man uppnår pensionsåldern, dvs. 65 år. Forskarna talar om att pensionsreglerna efterhand skapar pensioneringsnormer, en allmänt accepterad föreställning om när arbetslivet bör avslutas. Andra faktorer som hälsa, förmögenhet, utbildning, yrke, familjeförhållanden m.m. spelar en jämförelsevis mindre roll för pensionsbeslutet.
Det var en banbrytande välfärdsökning för 100 år sedan när Sverige som första land införde ålderspension vid 67 år lika för alla. Hur ska man se på välfärdseffekten i dag av att pensionera sig vid 65 år? Det är en viktig fråga att ställa sig, och jag har givetvis inget säkert svar.
Alla tycks vara övertygade om att pensioneringen höjer livskvaliteten. Därför finns det knappast några som har velat forska i frågan. Resultaten är få och motstridiga. Framför allt är det tekniskt nästan omöjligt att jämföra alternativet pensionering med att arbeta något längre.
Personligen är jag är övertygad om att för de flesta äldre vid god hälsa som gillar att jobba, och väldigt många gör nog det, är det bra välfärd att fortsätta vara aktiv på äldre dar. Mycket talar för att det ofta är bra för hälsan, självkänslan, sociala nätverk, livskvaliteten och kanske också i många fall - bäst för hjärnan. Det kanske rentav är bra för ekonomin. Visst är det skönt som på semestern att vila, umgås med vänner och ägna sig åt sin favorithobby. Men att efter ett intensivt och långt arbetsliv över en dag bli ledig för evigt kanske inte är största lyckan för alla.
Samtidigt är det för många andra som har blivit utslitna på jobbet fortfarande mycket bra välfärd att gå i pension. Åtskilliga drabbas av sjukdomar som gör att man inte kan fortsätta att arbeta. Pensionen kan bidra till att hälsan t.o.m. förbättras och till nya möjligheter att vara aktiv utanför den vanliga arbetsmarknaden. För de flesta av dessa äldre leder pensioneringen till högre livskvalitet.
När jag frågar min kloka pappa, 84 år, varför man går i pension brukar svara: för att man kan. Staten har ju tvingat oss att betala en stor del av lönen under hela arbetslivet till pensionärerna, för att man själv ska kunna pensionera sig. Det anses i dag som en grundbult i välfärden att vi äldre ska kunna leva årtionden som friska och aktiva, utan att behöva arbeta för försörjningen. Det är ett erbjudande som der är svårt att tacka nej till. Runt 65 år är slutstationen för arbetslinjen.
Så var det nog inte tänkt från början. När liberalen Adolf Hedin 1884 motionerade i riksdagen om en ålderdomsförsäkring för arbetare, var det andra behov som drev på. Livlinan mellan barn och föräldrar i det gamla jordbrukssamhällets hade brutits sönder för den nya industriarbetarklassen. Arbetare som hade turen att bli gamla var normalt utslitna och orkeslösa och kunde inte försörja sig. De blev alltför ofta fattighjon och fick avsluta sina liv utan värdighet.
När den allmänna pensionsförsäkringen beslutades 1913 framgick detta tydligt i andra paragrafen, som sa: Rätt till pension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen (prop. nr 126, 1913). Den första ålderspensionen var i princip en sjukpension, den som hade nått den aktningsvärda åldern 67 år kunde antas vara orkeslös.
Annat är det i dag. För hundra år sedan kunde en nybliven pensionär vänta sig 7 pensionärsår. Dagens pensionär kan hoppas på nära 18 pensionärsår. Många lämnar arbetsmarknaden ännu tidigare, genom förtidspension, avtalspension eller särskilda avgångspensioner, därför blir de arbetsfria åren ännu fler. Kanske har ålderspensionen under de hundra gångna åren osynligt omvandlats från en slags sjukpension till något som liknar det romarna kallade otium. Som Christina Holmqvist berättar i uppsatsen ”Från ättestupa till ATP”: De rika romarna lämnade tidigt yrkeslivet, drog sig tillbaka till landet eller bergen, för att som Cicero sa, kunna få: ”Otium cum dignitate” – ledighet med värdighet. Där kunde man förverkliga sig själv. Så har de rika gjort sedan dess, inte bara i England och Frankrike, utan även här i Sverige. Nu är det en social rättighet för alla.
Men har vi som samhälle råd med att allt färre i arbete ska försörja allt fler i pension? Jag tror inte det. Långtidsutredningar och andra långsiktiga analyser har övertygat mig och många andra att antalet arbetade timmar i samhället måste öka för att vi ska kunna behålla vår välfärdsmodell som ger en god standard till alla medborgare. Det är inte uthålligt att unga väntar till 30 innan man börjar jobba, att arbetslivet varar 30 år och att de äldre njuter sitt otium i nästan 30 år. De allra flesta känner till att andelen äldre i befolkningen ökar. Utmaningen blir tydlig när man inser att antalet i arbetskraften de närmaste 20 åren väntas bli i stort sett oförändrat samtidigt som antalet personer 65 år och äldre ökar med mer än 600 000 personer eller ca 34 %. Om dagens pensionsbeteende inte ändras kommer således två personer i arbetskraften att behöva försörja en ålderspensionär om 20 år. Samtidigt kommer kraven från sjukvården och äldreomsorgen att fortsätta att öka i takt med stigande välstånd.
Det är inte hållbart. När vi lever längre måste vi arbeta längre, det är utgångspunkten för Pensionsåldersutredningen. Vi ska ta fram förslag till åtgärder för att fler ska kunna arbeta längre. Fler ska kunna jobba ändra fram till 65, fler ska fortsätta att jobba också därefter.
Utsikterna är positiva. Det pågår en stor förändring bland de äldre, allt fler jobbar allt mer. Sysselsättningsgraden bland 55-64 år har de senaste 15 åren stigit kraftigt ca 10 procentenheter Även efter 65 år har det skett en viss ökning. I Sverige arbetar de äldre längre än i något annat EU-land. Från krisens Europa kommer journalister och politiker till Sverige för att fråga hur vi gör.
En förklaring, bättre hälsa. Hälsoförhållanden hör till det viktigaste för pensionsbeslutet. Under årtionden lämnade en allt större andel av de äldre arbetsmarknaden i förtid genom långtidssjukskrivning och förtidspension. Toppen nåddes i mitten av 1990-talet då en tredjedel av alla 55-64 år hade förtidspension. Sedan dess har andelen med gott hälsotillstånd förbättrats påtagligt och förtidspensioneringen har också minskat. Givetvis beror minskad förtidspensionering både på ändrade regler och läget på arbetsmarknaden. Men ny forskning pekar på att utvecklingen av hälsan spelar en roll. I takt med att hälsan fortsätter att förbättras borde möjligheterna öka för äldre att arbeta något längre.
Fler friska år. Det verkar som längre medellivslängd också för med sig fler friska år. Sju av tio i åldern 65-74 år uppger att hälsotillståndet är gott, visar SCB:s undersökningar. Andelen med gott hälsotillstånd har ökat tydligt de senaste 20 åren. Bara drygt var tionde säger sig ha i hög grad nedsatt arbetsförmåga på grund av långvarig sjukdom. Det finns snart en miljon personer i Sverige i denna åldersgrupp, kanske uppemot 700 000 har en arbetsförmåga som de skulle kunna ta tillvara.
De äldre är inte lika starka och snabba som de yngre, men för dem som tränar är skillnaderna märkvärdigt små. Holländaren Jan van Ours har t.ex. visat att resultatet på amatörlöpning 10 km bara försämras 0,5 % per år fram till 67, huvuddelen inträffar före 40 år.
Bättre utbildning. Fyrtiotalisterna närmar sig pensioneringen med en mycket högre utbildningsnivå än tidigare generationer. Antalet personer 55-64 år med eftergymnasial utbildning har tredubblats, från ca 50 000 år 1985 till mer än 150 000 idag. Den som har eftergymnasial utbildning lämnar arbetsmarknaden två år senare än den som inte har gymnasieutbildning. Den här förändringen kan få effekter åtskilliga år framåt.
Äldre är produktiva. De flesta arbetsgivare, och människor i allmänhet, förefaller tro på tumregeln att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten avtar någonstans mellan 40 och 50 år. De senaste årens forskning tycks dock ge grund att tvivla på dessa kategoriska slutsatser. Nya svenska undersökningar med noggranna mätningar på företagsnivå pekar på att produktiviteten för unga är överskattad men underskattad för äldre. Liknande resultat har under senare tid kommit bl.a. från undersökningar i Nederländerna, Tyskland och Finland. Ju bättre utbildade de äldre är, desto produktivare borde de vara. I takt med att nya kunskaper om produktiviteten ersätter gamla fördomar bör vi vänta oss ett ökat intresse från arbetsgivare att behålla och anställa äldre arbetskraft.
Ännu en finanskris. Nu upplever vi ännu en finanskris som äter upp folks privata pensionssparande. Många har sparat extra under lång tid för att kunna pensionera sig tidigare. Nu kanske de tänker som jag: man måste nog jobba några extra år. Pensionsåldersutredningen tycks få oväntad och oönskad hjälp från marknaderna med att påverka de äldre att arbeta längre.
Det lönar sig bättre att arbeta längre. Den positiva utvecklingen av sysselsättningen bland äldre, som faktiskt bestått trots ekonomiska kriser, kan antagligen delvis förklaras av reformer som gynnar fortsatt arbete. Pensionsreformen har gjort det mer ekonomisk fördelaktig för äldre att jobba längre. De ekonomiska incitamenten har förstärkts också genom jobbskatteavdrag, och det dubbla avdraget året efter man fyllt 65. Det har också blivit billigare att anställa äldre genom sänkta arbetsgivaravgifter.
Stora förändringar sker i arbetslivet genom teknisk utveckling och när industrijobb ersätts med servicejobb. Man kunde tro att den tekniska utvecklingen med maskiner och automatisering efterhand skulle ta bort tunga och slitsamma jobb. Effektivare arbetsmiljöarbete borde också bidra. Men SCB:s undersökningar pekar på att andelen personer som uppger sig besväras av tunga lyft, fysisk arbetsbelastning, psykiskt ansträngande arbete osv. är förvånansvärt oförändrade sedan 1980-talet, eller har i vissa fall ökat. Även om risken för arbetsolyckor och arbetssjukdomar har minskat över tiden finns fortfarande stora grupper av anställda som riskerar att slitas ut i förtid. Det motverkar andra trender till ett längre arbetsliv.
Fler äldre behöver arbeta längre för att värna välfärden. Många uppfattar höjd pensionsålder både som att bryta det sociala kontraktet mellan generationer och som en oacceptabel välfärdsförlust. Det blir skräckinjagande tydligt i de våldsamma protesterna i Frankrike, Spanien, Italien, Grekland m.fl. länder de senaste åren. Samtidigt ser vi, inte bara i Sverige, ett ökat intresse bland äldre att arbeta längre. Kanske speglar det ett samhällsansvar, kanske förväntningar om att pensionerna kommer att bli lägre. Min gissning är dock att detta mer liknar kvinnornas inträde på arbetsmarknaden från 1970-talet och framåt. Det handlar mer om ändrade värderingar om vad som ger livskvalitet och om ett bättre ekonomiskt utbyte av att jobba. I bästa fall tror jag att de samhällsekonomiska argumenten för längre arbetsliv kommer att gå hand i hand med ändrade normer beträffande arbete och pensionering.
Nu arbetar Pensionsåldersutredningen för högtryck med att ta fram analysbetänkandet. Där ska vi analysera de pensionsrelaterade åldersgränserna samt de hinder och möjligheter som finns för ett längre arbetsliv. Eftersom vi har kort tid på oss kommer mycket att bygga på redan tillgängliga rapporter och analyser. Med utgångspunkt i direktiven har dessutom omfattande underlag beställts från forskare och experter. Några centrala frågor är:
- Vad händer om inget händer. Hur går det framöver med pensionssystemet, kompensationsgrader och pensionsnivåer vid oförändrade regler och pensionsbeteende.
- Varför går man i pension. Med hjälp av Pensionsmyndigheten genomförs enkät till äldre för att kartlägga deras attityder till pensionering.
- Hur har balansen mellan de äldres arbetsförmåga och kraven i arbetslivet förändrats. Hur påverkar arbetsmiljön människors hälsa och risken för förtida utträde från arbetsmarknaden.
- Lönar sig det för äldre att arbeta längre, vad är det ekonomiska utbytet av pensionering jämfört med fortsatt arbete.
- Försvårar tjänstepensionerna ett längre arbetsliv. Vilka regler kan hindra äldres arbetsdeltagande. Hur påverkar tjänstepensionsregler benägenheten att behålla eller anställa äldre arbetskraft.
Efterhand som analyserna blir färdiga är planen att de ska presenteras på öppna seminarier.
Utredningsarbetet genomförs i samarbete med en referensgrupp med företrädare för huvudorganisationerna på arbetsmarknaden och en bred expertpanel från många olika kompetensområden.
Vad behövs för att vi ska kunna arbeta längre upp i åldrarna? Vi arbetar med några tankespår.
1. Det behövs kanske ökad flexibilitet, en slags FLEXPENSION. Hur kan man göra regelsystem och institutioner bättre anpassade till de äldres växande intresse att vara aktiva.
Det borde vara både enkelt och förmånligt att kombinera arbete med pension och att göra pensionsuppehåll för att jobba. Man borde ha rätt att arbeta även om man uppbär tjänstepensionen. Det borde gå att byta jobb på äldre dar utan att förlora på pensionen.
2. Det borde vara självklart att arbetsförhållanden och arbetsmiljö bättre anpassas till de äldres förutsättningar. Det finns kanske ett behov att stödja, systematisk samla och sprida kunskaper om hur arbetsvillkoren kan anpassas till äldre. Kanske behövs dessutom riktade satsningar på de yrken och branscher där många slits ut långt före 65.
3. Vi bör sträva efter att bli mer åldersblinda, information som mer eller mindre direkt signalerar att nu är det dags för pension är en slags åldersdiskriminering. Regler som föreskriver vad som är normalt borde inte finnas. Den som går i pension ska uppfatta övergången som mer självvald och inte påtvingad. Dessutom, i god tid före pensionsbeslut borde de äldre får en riktad information som visar fördelarna med att arbeta något längre. Givetvis ska det vara möjligt att få reda på hur pensionsrätter, disponibla inkomster och den resterande livsinkomsten påverkas av fortsatt arbete jämfört med pensionering.
Alla tre tankespår handlar egentligen om att det behövs ändrade värderingar för att samhället bättre ska ta tillvara de äldres potential. Det har sagts förr men är ännu aktuellare i dag. Många äldre vill nog gärna fortsätta att arbeta men de möter ofta ointresse från arbetsgivare och chefer, plus fördomar från omgivningen. Man möts dessutom av fyrkantiga villkor: det finns en arbetsmodell, den ska passa ung som gammal. Utrymmet och intresset att finna flexibla lösningar är litet.
Det här är bara några första tankespår, det finns fler och kommer säkert fler.
Avslutningsvis, många kanske uppfattar det som negativt att arbeta längre, som en skyldighet för att värna välfärden. Men bättre möjligheter att arbeta något längre, på sin gamla arbetsplats eller i ett nytt jobb, på deltid eller med flexibla tider och villkor, tror jag kan bidra till att höja livskvaliteten för många äldre.
Dessutom, om fler äldre arbetar något längre ökar våra gemensamma resurser att både finansiera pensionerna för dem som behöver pensionera sig tidigare och för vården och omsorgen.
Följ gärna vårt arbete på vår blogg, pensionsaldersutredningen.blogspot.com
