BLIR VI LYCKLIGARE PÅ ÄLDRE DAGAR ?

Det finns undersökningar som pekar på att äldre blir lyckligare efter pensioneringen, åtminstone om pensioneringen uppfattas som frivillig. Frågan är dock om detta beror på pensioneringen i sig eller om det egentligen förklaras av en generell tendens att bli lyckligare ju äldre man blir.

Lyckoforskningen är ett ganska nytt område som också har blivit politiskt uppmärksammat i flera länder, bl.a. i Storbritannien och Frankrike. Det börjar finnas en konsensus att lyckomätningar på ett meningsfullt sätt kan mäta livskvalitet och tillfredsställelse i livet, och dessutom bidra till nya kunskaper om vilka faktorer i livet som bidrar till ökad lycka.

I en ny studie har Gregori Baetschmann använt data från den tyska panelundersökningen German Socio-Economic Panel för att undersöka tillfredsställelsen över livscykeln. Undersökningen täcker åren 1984-2009 och omfattar alla personer i åldern 20-80 år.

Tidigare undersökningar har visat en tydlig U-kurva. Den genomsnittliga lyckan faller från 25-årsåldern till ca 55 varefter den åter ökar till ca 70 års ålder, då den faller abrupt. Det förklaras i allmänhet av växande hälsoproblem. Förbättringen efter 55 år beror på att färre personer är missnöjda med livet. Ingen vet egentligen varför lyckan ökar efter 55 år.

Det finns dock flera mätproblem. Ett är att man återkommer med samma fråga till undersökningspersonerna och detta påverkar resultatet (s.k. panellärande). Det kan vara så att ju längre man deltar i en undersökningspanel, ju mindre lycklig anser man sig vara. Ett annat problem kan vara tidseffekter. De kan bero på att tillfredsställelsen sjunker på grund av yttre orsaker, t.ex. en ekonomisk kris, eller att lyckan ökar över tid i takt med ökat välstånd.

Baetschmann finner samma U-kurva efter åldern som i tidigare studier även när han försöker kontrollera för bl.a. tidseffekter. Det finns inga tydliga skillnader mellan män och kvinnor. Däremot finns stora skillnader mellan utbildningsgrupper. Personer med högre utbildningsnivå blir lyckligare över åren men tillfredsställelsen sjunker för dem med lägre utbildning.

Denna studie undersöker inte orsakssamband. En fråga som kan ställas är dock i vad mån den högre tillfredsställelsen bland välutbildade sammanhänger med att de i högre grad än andra fortsätter att arbete. Det finns uppenbart många obesvarade frågor om hur ett längre arbetsliv påverkar tillfredsställelsen i livet.

Gregori Baetschmann, University of Zurich : Heterogeneity in the relationship between happiness and age: Evidence from the German Socio-Economic Panel

GER LÄNGRE UTBILDNING BÄTTRE KOGNITIV FÖRMÅGA BLAND ÄLDRE

OECD och många forskare och experter påpekar att det som egentligen avgör hur stora effekter åldrandet får på samhällsekonomin är de äldres hälsa och kognitiva förmågor, inte åldrandet i sig. Reformer för ett längre arbetsliv kan bli framgångsrika bara om de äldre har förutsättningar att vara fortsatt produktiva.

En viktig slutsats i delbetänkandet är att dagens äldre visar bättre resultat på olika kognitiva tester är tidigare generationer äldre. Äldre blir således allt smartare. Det finns olika hypoteser vad orsakerna kan vara. Det kan bero på att risken för olika sjukdomar som sätter ned kognitiv förmåga har minskat. Det kan också tänkas förklaras av den höjda levnadsstandarden, inte minst förbättringen av kosten, och en förbättrad livsstil. En viktig hypotes är att de stora förbättringarna av ungdomsutbildningen höjer hjärnas förmåga även under äldre dagar. Ett problem är givetvis att kunna undersöka detta på ett trovärdigt sätt. Det räcker inte med att konstatera att det finns statistiska korrelationer, dvs. att en ökad utbildningsnivå på yngre dagar har samband med bättre förmåga på äldre dagar. Det kan vara andra faktorer som orsakar sambanden.

En grupp tyska forskare har utnyttjat det faktum att utbildningstiden i den obligatoriska skolan har förlängts vid olika tidpunkter i sex europeiska länder. På detta sätt får man en oberoende variation i utbildningstid och kan mäta hur detta har påverkat äldres intellektuella förmågor. Forskarna använder undersökningen Survey of Health, Aging and Retirement in Europe (SHARE) som innehåller bl.a. minnestest på äldre. I studien ingår personer födda 1939-1956. Med statistiska metoder försöker man renodla effekten av ökningen av antalet utbildningsår. Forskarna finner starka bevis för en positiv effekt av ungdomsutbildningen på minnesförmågan bland äldre, särskilt långtidsminnet. Ett års extra utbildning höjer minnesförmågan med i genomsnitt 16 %. Det finns också indikationer på att den höjda utbildningen minskar risken för demens bland äldre kvinnor. Däremot ger den högre utbildningen ingen signifikant effekt på de äldres arbetsmarknadsdeltagande, rökning osv.

Forskarna påpekar att bättre ungdomsutbildning antagligen är en viktig strategi för att hantera befolkningens åldrande.

Nicole Schneeweis, Vegard Skirbekk, Rudolf Winter-Ebmer, IZA, Does Schooling Improve Cognitive Functioning at Older Ages

HAR SVERIGE DEN MEST ETABLERADE PENSIONSÅLDERN ?

Pensionsåldern har avskaffats i inkomstpensionen och ersatts med en rörlig pensionsålder från 61 år. Pensionssystemet är utformat så att man måste jobba längre för att behålla en rimlig pensionsnivå när medellivslängden ökar. De ekonomiska incitamenten att fortsätta att arbeta är generösa. Mycket ambitiösa insatser genomförs för att informera om att man behöver arbeta längre när vi lever längre.

Utredningens analyser i delbetänkandet visar dock att det fortfarande finns en de facto normal pensionsålder på 65 år som för de flesta äldre i praktiken styr besluten att sluta arbeta och ta ut pension. Åtta av tio äldre tar ut sin allmänna pension före eller vid 65 års ålder. Få äldre fortsätter att arbeta efter 65 år. Räknar man heltidsekvivalenter har arbetsutbudet i gruppen 65-74 år inte ökat sedan 2005. Detta trots att äldre blir allt friskare, smartare och mer välutbildade.

I en ny analys av Hans Olsson redovisas att Sveriges utträdesålder (drygt 63 år) fortfarande är nästan högst i Europa, men lägre än i utomeuropeiska OECD-länder. Utträdesåldern har stigit en del under årens lopp, fast i lägre takt än i ett flertal andra länder. En viktig iakttagelse är att den svenska sysselsättningsgraden närmast före 65 års ålder är praktiskt taget högst i världen, men att den är låg efter 65 års ålder. Detta tyder på att föreställningen om 65 år som den normala pensionsåldern är fastare etablerad här i Sverige än i andra länder, trots åtskilliga reformer i syfte att stimulera till ett längre arbetsliv.

Hans Olsson, Pensionsmyndigheten (2012): Utträdesåldern från arbetslivet: ett internationellt perspektiv