KAP 9 HÄLSOMÄSSIGA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ETT LÄNGRE ARBETSLIV

Ända sedan åtminstone 1800-talet har staten velat kartlägga folkhälsan, från början förekomsten och utbredningen av smittsamma sjukdomar. Det är svårt att mäta sjukdomsfall och orsaker till olika dödsfall, men än svårare att fånga dagens vidare begrepp på hälsa som frånvaron av sjukdomar respektive fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Varje mätning möter berättigade frågor, som exempelvis om definitionerna av sjukdomar och tekniken att diagnostisera och registrera dem förändras, om våra krav på god hälsa stiger med ökat välstånd, hur väl enkätfrågor om upplevd hälsa fångar faktisk hälsa osv.  

I Pensionsåldersutredningen är det dessutom snarare arbetsförmågan än hälsan bland äldre som är i fokus, och det är ett om möjligt ett ännu mer komplicerat begrepp som är svårt att mäta. I Arbetsförmågeutredningens betänkande ”Gränslandet mellan sjukdom och arbete” (SOU 2009:89) klargörs att arbetsförmågan beror på hur en sjukdom sätter ned funktions- och aktivitetsförmågan. Arbetsförmågan beror således av hur en viss person kan utföra specifika arbetsuppgifter i en viss bestämd miljö. Arbetsförmågan är en relation mellan den enskildes förutsättningar och arbetet, dvs. situationsberoende.

Vad som uppfattas som arbetsoförmåga styrs dessutom i hög grad av försäkringsreglernas utformning och tillämpning. Mellan 1970 och 2005 nästan trefaldigades andelen svenskar som lämnade arbetslivet på grund av arbetsoförmåga till följd av sjukdom. Det är få som tror att detta speglar en allvarlig försämring av hälsoläget.

I brist på indikationer hur arbetsförmågan utvecklas bland äldre får man använda hälsodata. Utredningen har i kapitel 9 i delbetänkandet sammanfattat underlagsrapporterna om och experternas bedömningar av de äldres hälsomässiga förutsättningar att arbeta längre.

Det finns flera olika kompletterande mått på befolkningens hälsa. Alla visar på att äldres hälsa förbättras år från år. De stora ökningarna av den förväntade medellivslängden, också beräknat vid 50 eller 65 års ålder, anses vara en robust indikator på bättre hälsa.

Utvärderingar pekar på att självrapporterad hälsa är en överraskande bra mätare av hälsotillståndet. SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) visar att nya generationer av äldre blir allt friskare. Den självskattade hälsan har förbättrats mest för lågutbildade. Antalet s.k. hälsoår har ökat med 0,5-1 år.

Sjukligheten mäts bl.a. med förekomsten av allvarliga sjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar osv. Även om risken att drabbas av allvarlig sjukdom eller att dö stiger med åldern, är de relativa riskerna ganska små fram till åtminstone 70-årsåldern. För flera svåra sjukdomar, som hjärtinfarkter, har riskerna gått ned under senare årtionden, särskilt för män.

Underlaget om den kognitiva utvecklingen bland äldre är mindre omfattande. Vissa kognitiva förmågor avtar med åldern, andra behålls eller till och med förbättras när man blir äldre. Minnet håller sig bra över tiden och det inte påverkas så mycket av ålder som många befarar. Det episodiska minnet är det som fortast drabbas vid högre åldrar men det håller sig relativt intakt till 65–70-årsåldern. Äldre personer har inte svårare att lära nya saker men det tar i allmänhet lite längre tid.

Nya årskullar äldre får bättre resultat på kognitiva tester än tidigare födelsekohorter. Det kan bero på ökad utbildning, förbättrade levnadsförhållanden, ökad intellektuell stimulans genom ett växande informationsflöde osv.

Experter konstaterar att visserligen finns det skillnader mellan yngre och äldre arbetstagare, men fördelar och nackdelar är ganska jämt fördelade mellan de två grupperna. Skillnaderna mellan individer ökar dock med åldern och individuella skillnader är generellt sett större än skillnaderna mellan grupper.

Sammantaget drar utredningen slutsatsen att alltfler äldre har goda hälsomässiga förutsättningar för ett längre arbetsliv även om de individuella variationerna är stora. Sextiofem års ålder är ingen skiljelinje som markerar gränsen mellan hälsa och ohälsa. Den tidpunkt när ålder kan användas som en rimlig indikator på arbetsförmåga har skjutits upp till åtminstone över 70 år.

BONUSMATERIAL

Det är en paradox att samtidigt som äldre blir allt friskare och lever längre så har den ålder man lämnar arbetslivet sjunkit även om man kan se en svag uppgång under senare år. Följande två bilder säger mer än tusen ord i ett betänkande. Den första visar kvoten mellan den faktiska utträdesåldern och den förväntade livslängden. Trots en viss uppgång i utträdesåldern faller kvoten eftersom medellivslängden ökar snabbare.

                                      Källa: Beräkningar av Hans Olsson, Pensionsmyndigheten

Den andra bilden visar andelen äldre som uppger god självskattad hälsa i SCB:s ULF-undersökningar. Andelen i åldern 55-74 år med god eller mycket god hälsa har ökat från 57 procent 1980 till 64 procent, förbättringen är tydligast för män.

                            Andel personer med god självskattad hälsa

                                   Källa: Mårten Lagergren, Presentationsbilder (se länk till höger)

                          Kvoten mellan utträdesålder och livslängd

KAP 8 MEDELLIVSLÄNGDENS UTVECKLING

Medellivslängdens uppgång har sedan början av 1900-talet varit betydande. I början av 1900-talet hade kvinnor och  män en medellivslängd på 54 respektive 51 år och år 2010 hade medellivslängden ökat till 83,5 respektive 79,5 år. Medellivslängden är en central parameter i det nya pensionssystemet. Den bestämmer i hög grad hur länge vi behöver arbeta för att få en tillräcklig pension. I kapitel åtta ges en översikt över utvecklingen av medellivslängden, särskilt efter pensionsreformen, och hur väl befolkningsprognoserna har lyckats fånga förändringarna. Därtill ges också en kort beskrivning av de ökande sociala skillnaderna i dödlighet och vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom utvecklingen.

De senaste tio åren har medellivslängden i Sverige ökat med två år. Enligt den senaste prognosen räknar SCB med att medellivslängden kommer att öka markant för såväl män som kvinnor framöver. Det betyder med dagens pensionsbeteende att vi lever ungefär en fjärdedel av livet som pensionärer. Skulle pensionsbeteendet vara oförändrat kommer vi att om åttio år leva en tredjedel av livet som pensionärer. Av betydelse för hur medellivslängden i framtiden kommer att utvecklas är huruvida dödsrisker på grund av övervikt, rökning, alkoholkonsumtion, stress och miljöproblem kommer att öka, och i så fall till den grad att de kommer att väga mer eller mindre än exempelvis sjunkande dödsrisker på grund av nya vaccin och effektiv behandling av olika allvarliga och kroniska sjukdomar.

Frågan om sociala skillnader i dödlighet är central för frågan om längre arbetsliv, ökad pensionsålder och mer flexibelt pensionsuttag. Ökande skillnader i dödlighet mellan olika grupper kan minska omfördelningen i pensionssystemet. Pensionen beräknas genom ett delningstal som beräknas utifrån förväntad återstående medellivslängd mätt på hela befolkningen. Om medellivslängden förlängs olika mycket för olika grupper får de med lägre ökningstakt lägre pensioner därför att de med högre ökningstakt påverkar genomsnittet mer. Många har en pensionsålder på 65 år därför att de blivit utslagna från arbetsmarknaden tidigare, de kan inte förlänga sitt arbetsliv.

Det finns dock andra inslag i pensionssystemet som verkar omfördelande. I takt med att en allt större andel personer betalar avgifter på inkomster över intjänandetaket (motsvarar 15 miljarder kronor) förstärks pensionssystemets omfördelande effekt. Garantipension och bostadstillägg har en starkt utjämnande funktion genom att kompensera personer som har haft låga inkomster. Om i framtiden såväl lön- och inkomstskillnader som livslängdsskillnader mellan könen minskar kommer också dagens omfördelning från ”rika män” till ”fattiga kvinnor” att förändras.

Det finns relativt bred enighet om att de relativa skillnaderna i dödlighet mellan olika grupper har ökat sedan 1970-talet. Trenden i ojämlikhet ser man genom att beräkna skillnader i förväntad livslängd för olika utbildningsgrupper i befolkningen över tid. En invändning som kan göras mot detta sätt att mäta skillnader är att utbildningsgruppers sammansättning har förändrats mycket sett över tid. Högutbildade är t.ex. en mycket större grupp idag jämfört med för ett par decennier sedan. Gruppen lågutbildade är på samma sätt en mycket mindre grupp idag. Det råder inte konsensus kring orsakerna bakom skillnader i dödlighet mellan sociala grupper. Det är svårt att jämföra tidigare grupper högutbildade som var i flera avseenden positivt selekterad grupp med dagens högutbildade. Samma gäller för dagens i flera avseenden negativt selekterade grupp lågutbildade. Livsstilsfaktorer har enligt några studier ett visst förklaringsvärde, t.ex. rökning har i några studier visats ha förklaringsvärde.

BONUSMATERIAL

I analysbetänkandet aviserar utredningen att i det fortsatta arbetet uppdra till experter att undersöka hur skillnader i medellivslängd och andra förändringar kan påverka det allmänna pensionssystemets omfördelande egenskaper. Arbetet har påbörjats och här redovisas som bonusmaterial några preliminära resultat av analyser som genomförts av Joakim Hussénius på Socialdepartementet.

En analys av antalet döda i Sverige i olika åldrar mätt vid tre olika år, 1950, 1980 och 2011 visar en allt högre livslängd och en allt jämnare fördelning av livslängden. En analys av antalet döda i olika åldrar uppdelat på utbildning visar stora sammansättningsförändringar av olika utbildningsnivåer mellan 1991 och 2011. Beräkningarna avser personer upp till 74 års ålder, som tidigare var den högsta ålder för vilken SCB kodade utbildningsnivå.

Spridningen i livslängd har minskat dramatiskt och Sverige har en av de lägsta spridningarna av alla länder. Ett spridningsmått är kvoten mellan livslängden för de 90 % med längst liv och de 10 % med kortaste liv. Beräkningar för perioden 1751-2010 visar att denna kvot har minskat mycket kraftigt framför allt sedan början av 1990-talet.

Ett annat sätt att mäta spridningen av livslängd är att beräkna en ginikoefficient, ett värde mellan 0 och 1, där 0 innebär att alla personer lever exakt lika länge och 1 innebär att ”en person tar hand om alla levnadsår”. Den svenska spridningen av livslängd mätt på detta sätt är i dag 0,08. Även ginikoefficienten visar att Sverige aldrig tidigare haft så jämn livslängdsfördelning som i dag.

Olika spridningsmått visar således kraftigt minskade klyftor i livslängd. När allt färre dör i förtid och fler blir äldre kan det innebära att pensionssystemets omfördelande egenskaper förstärks. Jämförelse mellan utbildningsgrupper visar å andra sidan ökande klyftor i livslängd. De fortsatta analyserna får visa om detta bl.a. kan bero på de stora förändringar som skett i sammansättning av utbildning i befolkningen.

Ginikoefficienter beräknade enligt metod från Max Planck Institute for Demographic research, Technical Report Spreadsheet for calculation of life-table dispersion measures, Shkolnikov V.M. , Andreev, E. M, 2010.

Se även "Length of life inequality around the globe“, Jeroen Smits & Christiaan Monden, Social Science and Medicine, Vol. 68(6), 2009, 1114-23.

KAP 7 ERFARENHETER FRÅN ANDRA LÄNDER

En fråga vi ofta får vid intervjuer och presentationer är: Vad kan Sverige lära av andra länder om att höja pensionsåldern och förlänga arbetslivet. Det korta svaret blir ofta, Sverige ligger före många andra länder eftersom vi för länge sedan infört bl.a. flexibel pensionsålder och vi har en av de högsta sysselsättningsgraderna bland äldre i jämförbara länder. Samtidigt är det värdefullt att studera hur andra länder tekniskt genomför regeländringar där pensionsåldern anpassas till att vi lever längre.

Ole Settergren på Pensionsmyndigheten har på utredningens uppdrag skrivit en underlagsrapport, som ligger till grund för kapitel 7 i delbetänkandet (se länk till höger). Några huvudslutsatser är följande:

·         Från 1949 till 1993 sänktes den genomsnittliga formella pensionsåldern i OECD-länderna för män från 64,3 till 62,5 år, för kvinnorna från 62,9 till 60,9 år.

·         Nu höjs pensionsåldern i de flesta OECD-länder. Om man tar hänsyn till beslutade höjningar kommer pensionsåldern i genomsnitt att hamna på 1950 års nivå igen mellan 2020 och 2030.

·         USA var först med beslutet att vända trenden 1983, men infasningen pågår länge till 2026.

·         Tyskland beslutade 2007 att stegvis höja pensionsåldern från 65 till 67 år fram till 2027.

·         I Storbritannien, Danmark, Frankrike, Italien m.fl. länder genomförs eller planeras liknande höjningar.

·         I Grekland är den formella pensionsåldern 65 år men man kan gå med full pension redan efter 37 års intjänande av pensionsrätt. Många går därför i pension i åldern 55-60 år. Nya regler införs som innebär att pensionen kan tas ut tidigast från 60 år.

Bonusmaterial

I Spanien, som alltmer står i Eurokrisens centrum, genomfördes en pensionsreform hastigt 2011 för att förbättra systemets finansiella stabilitet men också för att öka täckningsgraden. Spaniens allmänna pensioner består dels av garantipensioner, dels av ett avgiftsfinansierat men förmånsbestämt pensionssystem utan fondering. Under 2010 hamnade de offentliga finanserna i akut kris och både pensioner och offentliga löner frystes nominellt. Genom den galopperande arbetslösheten faller hastigt antalet som betalar till pensionerna samtidigt som utgifterna ökar och pensionssystemet visar ständiga underskott. Pensionsreformen genomförs stegvis från 2013 och innebär justerade parametrar i systemet, bl.a. höjd pensionsålder till 65 år för dem med 38,5 års intjänande och 67 år för dem med 37 års intjänande. Vid tidigare pensionsuttag minskas pensionen med mellan 6,5 och 7,5 % årligen. Fördelarna att arbeta längre höjs också, fortsatt arbete efter 37 års intjänande belönas med 4 % högre pension.

I en kritisk rapport jämför forskaren Carlos Vidal-Meliá den svenska pensionsreformen med den spanska. Han konstaterar att den svenska reformen fortfarande är en benchmark genom transparensen med bl.a. årlig aktuarisk redovisning, ”tänkta” (notional) individuella konton, automatiska balanseringar och riktad information till medborgarna. Den spanska reformen ger i bästa fall en viss förbättring i den finansiella stabiliteten, men har inte till någon del förbättrat systemegenskaperna, menar Carlos Vidal-Meliá. ”The reform was a wasted opportunity given that Spain has not taken advantage of the lessons learned in Sweden.”

Carlos Vidal-Meliá: The 2011 reform of the public pension system in Spain: The official view and an assessment from the perspective of the Swedish system (kommer på engelska)