KAP 12 BESLUTET ATT GÅ I PENSION

I kapitel 12 sammanfattas översiktligt de olika faktorer som styr pensionsbeslutet, exempelvis hälsa, arbetsförmåga, omgivning, utbildning. Dessutom redovisas delar av en enkätundersökning som genomfördes i samarbete med Pensionsmyndigheten.

Utbildning är en faktor som påverkar pensionsbeslutet. Studier indikerar att utbildningsgraden kan påverka benägenheten att jobba efter 65 år. Sannolikheten att stanna kvar i arbete ökar med stigande utbildning. En successivt högre kunskapsnivå i samhället bidrar till omvandling av produktionen från enkla, ofta fysiskt slitsamma yrken till mer komplexa arbeten, både inom industrin och tjänstesektorn. Därigenom bidrar utbildningen till förbättrade arbetsförhållanden. En huvudstrategi för att långsiktigt förlänga arbetslivet är troligen att förbättra medborgarnas kunskaper.

Den enkätundersökning som Pensionsmyndigheten och Pensionsåldersutredningen gemensamt genomförde under hösten 2011 visar att tidpunkten när man beslutar att gå i pension ser ut att ha förskjutits uppåt det senaste decenniet. I  en motsvarande enkät som genomfördes 2001 av dåvarande Riksförsäkringsverket uppgav  40 procent av de tillfrågade att de planerade att gå i pension före 65 år. Motsvarande siffra var tio år senare ungefär 15 procent. Denna utveckling överensstämmer också med resultat från andra liknande undersökningar.

En viss förändring av orsaker till önskan att gå i pension kan också iakttas i enkäten. Betydelsen av mer tid för familj och fritid verkar ha minskat, liksom negativa arbetsförhållanden och att kompetens inte värdesätts. Att känna sig tvungen att gå i pension verkar däremot ha ökat.

Läs mer i SOU 2012:28 Längre liv, längre arbetsliv kap 12, sid  249-269.

GULDÅRENS SKAPELSE

Vilka förändringar ligger bakom guldåren, den nya företeelsen att äldre kan leva allt längre som pensionärer med god hälsa och ekonomi. Kan man räkna ut den optimala pensionsåldern, givet utvecklingen av lön och hälsa. Det undersöker forskare sedan flera år med hjälp av långa dataserier och ekonometri. I en ny studie har forskarna Carl-Johan Dalgaard och Holger Strulik vid Köpenhamns respektive Göttingens universitet utvecklat en livscykelmodell där individen beslutar sin optimala konsumtion över livet och pensionering samt livslängden. Huvudfrågan är om ökningen av antalet år med pension kommer att fortsätta även i framtiden.

Man börjar med att utforma en modell för åldrandet, som baseras på modern biologisk och medicinsk forskning. Åldrande är den inneboende, kumulativa, progressiva och skadliga förlusten av funktioner som så småningom kulminerar i döden. Därmed ackumuleras över tiden ett hälsounderskott, som kan formaliseras i ett ”bräcklighetsindex”. Forskarna använder estimat för kanadensiska mäns åldrande. Åldrandet leder till lägre produktivitet, stegvis lägre löner och ökad ”onytta” av arbete.

Individen försöker att hantera detta genom att konsumera, spara och investera i åtgärder för att bromsa åldrandet. Individen beslutar därmed om den optimala pensionsåldern. Modellen gör det möjligt att undersöka hur utvecklingen av inkomster och hälsoteknologi påverkar livslängd och antal pensionsår. Individen antas maximera nyttan av konsumtion över livet med hänsyn till ”onyttan” av arbete.

Modellen förutsäger att ökade relativpriser för hälsovård, teknologisk utveckling och stigande inkomster ska bidra till att individen väljer fler år som pensionär. Modellen kalibreras med data från USA. Forskarna har nästa hundra år av data om livslängd, pensionsålder, reallöner, relativpriserna för hälso-och sjukvård m.m. för kohorterna födda 1850-1940, dvs. personer som har avslutat sitt arbetsliv. Dessa data visar att pensionsåldern har ökat nästan kontinuerligt under den studerade perioden. Visserligen visar arbetskraftsdeltagandet för män en kraftigt nedåtgående trend sedan 1800-talet, men det beror på att man inte räknar alla dem som förr lämnade arbetsmarknaden eller dog i 50-årsåldern. Den ökade livslängden innebär att alltfler överlever till 65 år, och kan pensionera sig.

Den ökade livslängden förklaras till största delen av höjda inkomster. Det beror på att högre inkomster leder till ökade investeringar i hälsovård för att bromsa åldrandet, vilket bidrar till ökad livslängd och därmed fler år med pension. Teknologisk utveckling inom hälso- och sjukvården höjer däremot den faktiska pensionsåldern genom att åldersbrister kan mildras eller skjutas upp. Nyttan av arbete ökar dessutom. Dessutom bidrar utvecklingen till ökad livslängd.

Forskarna bedömer att fortsatta inkomstökningar och teknologisk utveckling inom hälso- och sjukvården sammantaget även framöver kommer att bidra till en preferens för en fortsatt ökning av antalet år med pension. Det kan möjligen delvis motverkas om regeringar tillåter att priserna på hälsovården kan sjunka, eftersom det kan bidra till både längre liv och längre arbetsliv.

Formaliserade ekonomiska modeller av detta slag är värdefulla bl.a. för att de tvingar fram ställningstaganden till vilka faktorer som över lång tid samverkar och bestämmer olika processer och beteenden. Denna studie påminner oss bl.a. om att hälso- och sjukvårdspolitiken antagligen också är en viktig faktor för pensioneringsbeteenden tillsammans med exempelvis ekonomiska incitament och normer. Den komplicerar diskussionen om vad som är en rättvis och effektiv fördelning av resurserna inom välfärdspolitiken.

Carl-Johan Dalgaard, Holger Strulik: The Genesis of the Golden Age: Accounting for the Rise in Health and Leisure

KAPITEL 11 ARBETSFÖRHÅLLANDEN OCH TIDIGT UTTRÄDE

Sverige har i en internationell jämförelse god arbetsmiljö. Aktivt arbetsmiljöarbete, strukturförändringar på arbetsmarknaden, teknologisk utveckling m.m. har medfört en totalt sett successivt förbättrad arbetsmiljö. Den fysiska belastningen har i arbetslivet har totalt sett minskat. Trots den gynnsamma utvecklingen har fortfarande en betydandeandel av alla arbetstagare slitsamma och enformiga arbeten och upplever brister i arbetsmiljön.

Mellan 20 och 30 procent av alla arbetstagare upplever fortfarande fysiska arbetsmiljöbrister enligt olika enkätfrågor om tunga lyft, svåra arbetsställningar, fysiska besvär, buller osv. Män anger oftare att de besväras av tunga lyft och buller medan kvinnor oftare anger att de har ont i rygg och axlar på grund av fysiskt tungt arbete. Värk kan också uppkomma till följd av psykiska påfrestningar, enligt forskning. Betydligt fler kvinnor än män uppger fysiska besvär. Andelen som uppger att de fått besvär till följd av fysisk belastning har minskat påtagligt sedan 2002. Hur utvecklingen kommer att se ut framåt blir naturligtvis delvis avgörande av morgondagens arbetsliv.

Utträdet från arbetslivet bland äldre genom förtidspensionering och sjukskrivning har varierat kraftigt de senaste 40 åren. Efter att ha kraftigt ökat mellan 1970 och 1990 har andelen sedan dess markant minskat, främst på grund av minskad nybeviljning. Uppenbart är att arbetsmiljöbrister kan leda till ohälsa, nedsatt arbetsförmåga och tidigt utträde från arbetslivet. Det är dock inte troligt att de stora variationerna över tiden enbart och uteslutande sammanhänger med förändringar i folkhälsan eller i arbetsliv och arbetsmiljö. Det mesta talar för att variationerna i inflödet till sjukskrivning och förtidspension i stor utsträckning styrs av regler och tillämpning av regler i socialförsäkringen.

Många yrken med höga relativa risker för förtidspension och sjukskrivning är dock också yrken där arbetstagare ofta uppger fysiska besvär och höga fysiska krav. Det gäller framför allt traditionellt manliga yrken inom industrin och inte minst för kvinnor som arbetar i dessa yrken. För andra yrken och branscher som står för stora andelar av förtidspensioneringarna är det dock svårt att visa på höga förhöjda risker. Exempelvis välfärdssektorn, där en relativt stor andel kvinnor upplever psykosociala och fysiska arbetsmiljöproblem. Kvinnor har högre risk för förtidspensionering än män inom de flesta yrken och sektorer. Varför det är så finns begränsad kunskap om. Det kan bero på att män och kvinnor har skilda arbetsförhållanden. Det finns dock på makronivå samband mellan förtidspension och fysiskt tungt arbete.

Det finns fler sätt att lämna arbetsmarknaden tidigt, än förtidspension. Delpension, avgångspension, tidigt eller sekventiellt uttag av tjänstepension är vanliga vägar, särskilt inom kommunal och landstingssektor.

Kunskapsläget vad gäller samband mellan arbetsförhållanden och utslagning behöver förstärkas.

I kapitel 11 saknas också uppgifter i tabell 11.6, sid 218. Det står i texten att tabellen också ska visa resultat av s.k. probitskattningar som visar den relativa risken att förtidspensioneras i olika yrken. Det visar dock tabellen inte alls. Tabellen som visar detta återfinns här (länk).

Läs mer i SOU 2012:28 Längre liv, längre arbetsliv. Förutsättningar och hinder för fler att arbeta längre, sid 175- 231.

BONUSMATERIAL

Det är rimligt att vänta sig att personer med fysiskt krävande arbeten har en högre risk att lämna arbetslivet i förtid bl.a. genom förtidspension. Ett längre arbetsliv och höjd pensionsålder skulle därför kunna drabba personer med fysiskt krävande arbeten.

Det finns åtskilliga studier som visar att i yrken med höga krav är utträdesrisken högre. Gabriella Sjögren Lindqvist har på Pensionsåldersutredningens uppdrag genomfört en ny studie som beräknar sannolikheten att beviljas sjukersättning efter kontroll av olika skillnader i sammansättning. Även denna studie visar att yrken med höga fysiska krav har överrisker.

Det finns dock olika begränsningar i dessa studier, bl.a. att det kan finnas stora skillnader i fysiska krav inom samma yrken och arbetsställen. Studierna tar ofta inte hänsyn till alla viktiga bakomliggande skillnader, som i t.ex. hälsa. Flera undersökningar pekar exempelvis på att det finns en betydande selektion till fysiskt krävande arbeten, personer med svagare hälsa och fysik hamnar sällan i dessa jobb.

För att tydligare fånga orsakssamband behövs därför undersökningar där man över tiden följer individer som har olika fysiska krav i arbetet och mäter de relativa riskerna för tidig pension, med hänsyn till bakomliggande skillnader. Det finns såvitt känt få sådana undersökningar i Sverige. Mikael Stattin och Bengt Järvholm har dock studerat hur självrapporterade arbetsmiljöförhållanden och hälsotillstånd bland byggnadsarbetare över tiden påverkar risken för förtidspension. De visar bl.a. att personer som upplevde sämsta fysiska arbetsmiljön hade störst överrisker att få förtidspension.

I en ny studie från ansedda Center for Retirement Research (CRR) har forskarna Sebideh Modrek och Mark Cullen haft tillgång till ovanligt bra data för att undersöka detta samband. De konstaterar i sin genomgång av tidigare forskning att studier på mikronivå har haft anmärkningsvärt svårt att finna signifikanta samband mellan fysiska krav och risk för tidig pensionering. Tidigare studier har dock ofta använt yrkeskoder som indikator på fysiska krav eller självrapporterade arbetsmiljöbrister, som är subjektiva och där olika individer kan ha skilda uppfattningar om kraven. Flera studier avser också grupper med ganska måttliga fysiska krav.

Modrek och Cullen har dock haft tillgång till data om fysiska krav i arbetet skattade av oberoende arbetsmiljöinspektörer för ca 1 500 arbetare i åldern 51-58 år i aluminiumkoncernen Alcoa i USA. De har dessutom haft uppgifter om hälsa, familjeförhållanden, lön, pensionsvillkor och potentiell ersättningsnivå vid pensionering, förmögenhet m.m. Deras resultat pekar på att det finns ett samband mellan höga fysiska krav i arbetet och förtida pensionering om man statistisk kontrollerar för andra faktorer, men sambandet är svagt och knappast signifikant. Däremot finner de starka effekter av pensionsvillkoren, ersättningsnivåerna och förmögenheten hos arbetarna.

Sepideh Modrek and Mark R. Cullen, CRR (2012): Job Demand and Early Retirement

Det verkar också rimligt att anta att god arbetsmiljö antas bidra till friskare medarbetare och en produktiv organisation. Indirekta samband mellan psykosociala arbetsmiljöfaktorer och produktionsbortfall via de anställdas hälsa har också påvisats i forskning. IFAU publicerade tidigare i år en systematisk litteraturgenomgång av detta område. Hur ser det vetenskapliga underlaget ut för sambandet mellan den psykosociala arbetsmiljön och anställdas hälsa och deras samband med organisationers produktion?

Resultatet av litteraturgenomgången visar att få studier har genomförts för att undersöka detta samband. Få har också genomfört undersökningarna på likartat sätt och är därför svåra att jämföra. Metodologiska brister konstaterades också i genomförda studier, främst genom att de var utformade som tvärsnittsundersökningar och hade låga svarsfrekvenser. Evidensen för sambandet mellan psykosociala arbetsmiljöfaktorer, medarbetares hälsa och produktionsbortfall måste därför sägas vara för närvarande begränsat. Det samband som kan anses tydligast är mellan s.k. spänt arbete och smärta i rörelseorganen och därav följande effekter på produktionsbortfallet. Tidigare studier har också visat att förbättringar i psykososocial arbetsmiljö påverkar medarbetarnas hälsa.

En slutsats i rapporten är att det finns behov av interventionsstudier som undersöker effekten av förbättringar i arbetsmiljön på såväl produktionsbortfall som anställdas prestationsförmåga, och hur medarbetares funktionsförmåga kan vidmakthållas och utvecklas. Dessutom saknas forskning och kunskap kring hur systematiskt arbetsmiljöarbete kan användas för att över tid beakta balans mellan krav och kapacitet.

Lohela Karlsson, Malin, Björklund, Christina och Jensen, Irene Sambandet mellan psykosociala arbetsmiljöfaktorer, anställdas hälsa och organisationers produktion. IFAU Rapport 2012:8

KAN SENIORPOLITIK FÖRLÄNGA ARBETSLIVET?

Sedan årtionden har olika utredningar i Sverige diskuterat och föreslagit olika åtgärder i arbetslivet för att underlätta för äldre att arbeta längre. Det har handlat om åtgärder för att arbetsgivarna ska bli mer medvetna om äldres behov av anpassningar, kompetensutveckling, bättre arbetsscheman, längre semestrar, flexibla arbetstider, deltidsarbete, mindre krävande arbetsuppgifter, minskad stress, reduktion av fysisk belastning, åtgärder i arbetsmiljön, bonusar etc. I Sverige har dessa olika former av riktad seniorpolitik inte slagit rot på samma sätt som i Norge.

Detta konstaterades nyligen också i en kunskapsöversikt från Arbetsmiljöverket (Jobba längre – vad vet vi om äldre i arbetslivet?). I kunskapsöversikten konstateras att trots att flera rapporter under det senaste decenniet pekat på behovet av förbättrad arbetsmiljö för att öka äldres sysselsättningsgrad är det emellertid svårt att hitta bevis för att sådana åtgärder har genomförts.

I Norge nåddes en trepartsöverenskommelse år 2001 om ett ”Inkluderande Arbetsliv” (IA-avtalet) som bl.a. innebär att arbetsmarknadens parter ska medverka till att reducera antalet som går i förtidspension. Företagens HR-ansvariga är numera mer medvetna om behovet av policy och åtgärder för att underlätta för äldre att stanna kvar i arbetet. Lokala IA-avtal har tecknats för hälften av alla anställda i Norge. Nio av tio av dessa arbetsgivare har fastställt seniorpolitiska riktlinjer för att minska tidiga utträden från arbetslivet. Genom information, bloggar och forskning sprids kunskaper om politiken och programmen (se länkar till höger). Ett särskilt Centrum för Seniorpolitik (CSP) har inrättats som arbetar med att stimulera och utveckla policy och insatser på arbetsplatserna. CSP samordnar och bidrar till samarbete om politiska frågor med ledande myndigheter, arbetsmarknadens parter, företag och branschorganisationer. Dessutom initierar och stödjer CSP forskning och utveckling inom området.

Frågan är om seniorpolitiken och IA-avtalen medverkar till ett längre arbetsliv. Den faktiska pensionsåldern i Norge har höjts något sedan 2001. Denna trend är dock vanlig i de flesta länder och kanske inte förklaras av seniorprogrammen.

Nu har det kommit en studie av forskarna Tove Midtsundstad, Åsmund Hermansen och Roy Nielsen där man jämför utträdet från arbetslivet på arbetsplatser med och utan seniorpolitik. I sin översikt av tidigare forskning konstaterar de att det egentligen finns begränsad systematisk kunskap av om aktiva åtgärder från arbetsgivarna för äldre arbetskraft faktiskt har en effekt på de äldres pensionsbeteende. Det finns visst stöd för att insatser för bättre livsstil och fysiskt träning kan ge en positiv effekt på möjligheterna att arbeta längre. Det finns enkätresultat som pekar på att anpassning av arbetsbelastningen och förändringar av scheman kan bidra till att fler uppger att man vill arbeta längre. Däremot finns inget enigt stöd för att flexibla arbetstider, delpension, minskad arbetstid, vidareutbildning osv.  medverkar till ett ökat antal arbetstimmar bland äldre.

Midtsundstad, Hermansen och Nielsen har studerat risken för tidig pension bland personer i åldern 62 år under 2001-2007 i företag med eller utan särskilda seniorpolitiska åtgärder, när man kontrollerar för skillnader i olika faktorer bland individer och företag. Det handlar oftast om åtgärder som reducerad arbetstid, ökad ledighet, ekonomiska stimulanser osv., som erbjuds alla äldre anställda från 62 års ålder. Resultaten visar att ett arbete hos en arbetsgivare med särskild seniorpolicy inte minskar risken för förtida utträde genom avtalspension eller förtidspension på grund av nedsatt arbetsförmåga. Forskarna konstaterar att man dock inte vet vilka åtgärder olika arbetsgivare erbjuder resp. vilka anställda som får del av dem. Det kan också vara så att gruppen 62 år är en selekterad grupp med relativt många friska och välutbildade, åtskilliga har ju lämnat arbetslivet p.g.a. nedsatt arbetsförmåga tidigare. En annan begränsning är att forskarna inte har kunnat ta hänsyn till skillnader i hälsa och arbetsmiljö.

Trots dessa och andra ganska nedslående studier kan man dock inte utesluta att vissa åtgärder för äldre positivt kan bidra till ett längre arbetsliv. Dessa effekter kan t.ex. döljas bakom andra starkare effekter, som av pensionsregler som gynnar tidigt pensionering. Olika insatser kan behövas för skilda yrken och branscher– något de norska forskarna också poängterar med hänvisning till andra studier. Den finske professorn Juhani Ilmarinen betonar särskilt behovet av att stärka den äldre arbetskraftens arbetsförmåga för att möjliggöra ett längre deltagande i arbetslivet.

Som utredningen framhållit i analysbetänkandet behövs därför interventionsstudier med behandlings- och kontrollgrupper där man systematiskt prövar vilka förebyggande insatser som fungerar för olika grupper av anställda, och som utvärderas vetenskapligt av oberoende forskare.

Tove Midtsundstad, Åsmund Hermansen, Roy A. Nielsen, Nordic Journal of Working Life Studies: Effects of Companies’ Initiatives to Reduce Early Retirement Among Older Workers

Fafo, Institutt for arbeidslivs- og velferdsforskning, Pensjon

TILLÄGGSDIREKTIV

Vid regeringssammanträdet den 30 augusti 2012 beslutades om tilläggsdirektiv till Pensionsåldersutredningen. Uppdraget utvidgas nu till att även utreda och ta fram förslag för hur bestämmelsen i inkomstskattelagen om lägsta åldersgräns för utbetalning av ålderspension från en pensionsförsäkring bör vara utformad för att bidra till ett längre arbetsliv. Hela tilläggsdirektivet finns att läsa på länk nedan.

http://www.regeringen.se/sb/d/15771/a/198001

BESTÄLL UNDERLAGSRAPPORTER

De nio underlagsrapporter som Pensionsåldersutredningen hittills publicerat finns tillgängliga för beställning och som pdf-filer (klicka på länkar till höger). Beställ tryckta exemplar genom att skicka ett mejl till Viktoria Bergström, adress finns under fliken Kansli ovan .

Rapporterna

Hans Olsson, Högre pensionsålder – motiv för och emot

Mårten Lagergren, Finns det hälsomässiga förutsättningar för ett längre arbetsliv - en analys av hälsoutvecklingen i den övre medelåldern

Eva Vingård & Christer Hogstedt, Vad vet vi om arbete, hälsa och ålder – en kunskapsöversikt

Boo Johansson, Kognitiv hälsa och funktion under åldrandet

Jonas Malmberg, Anställningsskyddet och pensionsåldern

Ole Settergren, Pensioner i andra länder – några erfarenheter

Anna Hessel, Daniel Hallberg & Marcela Cohen Birman, Tjänstepensioner och utträde från arbetslivet

Kristoffer Lundberg, Tomas Pettersson, Olle Sundberg Pensionärernas ekonomiska situation

Gabriella Sjögren Lindquist, Sjukersättning och yrke

KAP 10 ÄLDRE ARBETSKRAFT

Detta kapitel behandlar äldres deltagande och sysselsättning på arbetsmarknaden. En ökning av andelen sysselsatta i åldrarna 65-74 år har skett, från cirka 9 procent år 1995 till 12 procent år 2010. Arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen faller dock kraftigt efter 65 år. I internationell jämförelse har Sverige också ett högt arbetskraftsdeltagande bland äldre.  I kapitlet kan man också läsa om äldres arbetsvillkor, utbildning, arbetslöshet och arbetskraftspotential liksom om den s.k. jätteproppen Orvar.

Efterfrågan på äldre arbetskraft kan påverkas negativt om prestationerna sjunker med åldern samtidigt som arbetskraftskostnaden fortsätter att stiga fram till pensioneringen. Produktiveteten kan minska av flera orsaker, som avtagande kognitiv och fysisk förmåga, hälsoproblem, icke uppgraderade kunskaper osv. Samtidigt har äldre ofta mer kunskaper och erfarenheter i arbetet och betraktas i regel som mer pålitliga och omdömesgilla. De har inte högre frånvaro än yngre, som ofta har omsorgskrävande barn. De drabbas mer sällan av olyckor och är mindre benägna att byta jobb. Äldre som förlorar jobbet har dock svårare att få ett nytt arbete, vilket brukar förklaras med gapet mellan lön och produktivitet. Den forskning som gjorts visar motstridiga och t.o.m. kontroversiella resultat. Det är också oklart om olika resultat beror på skillnader mellan olika länder eller förändringar som genomförts i respektive land. Det förefaller dock vara en rimlig bedömning att kategoriska påståenden om äldres fallande produktivitet och gapet mellan produktivitet och arbetskraftskostnad inte har stöd i de senaste årens forskning.

Läs mer i SOU 2012:28 Längre liv, längre arbetsliv. Förutsättningar och hinder för fler att arbeta längre, kap 10, sid 145-173

BONUSMATERIAL

I en artikel i Financial Times, How to help the aged at work, från juli i år, beskrivs hur BMW, Marks and Spencer, BT och andra europeiska företag, arbetar med att anpassa arbetet utifrån äldre arbetskrafts behov och förutsättningar. Utifrån den åldrande befolkningen och behovet av att tillvarata äldre medarbetares kunskap utan att dessa samtidigt sitter kvar för länge på de bästa positionerna arbetar företagen på olika sätt. En nedtrappning mot pensionering snarare än ett abrupt slut från en dag till en annan är ett exempel. Mentorskap och  möjlighet att arbeta deltid efter pensioneringen är andra. BMW genomförde också en jämförelse i  sin fabrik i Bayern. Två löpande band med två olika åldersammansatta arbetslag, det ena utifrån 2007 års ålderssammansättning och den andra baserad på 2017 års förväntade ålderssammansättning. Det äldre arbetslaget producerade lika bra som det yngre och med högre kvalitet.

Finns det stora företag med väletablerade program för äldre medarbetare i Sverige?

http://www.ft.com/intl/cms/s/0/ccd024ce-d59d-11e1-af40-00144feabdc0.html#axzz225umyfVg

KAP 9 HÄLSOMÄSSIGA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ETT LÄNGRE ARBETSLIV

Ända sedan åtminstone 1800-talet har staten velat kartlägga folkhälsan, från början förekomsten och utbredningen av smittsamma sjukdomar. Det är svårt att mäta sjukdomsfall och orsaker till olika dödsfall, men än svårare att fånga dagens vidare begrepp på hälsa som frånvaron av sjukdomar respektive fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Varje mätning möter berättigade frågor, som exempelvis om definitionerna av sjukdomar och tekniken att diagnostisera och registrera dem förändras, om våra krav på god hälsa stiger med ökat välstånd, hur väl enkätfrågor om upplevd hälsa fångar faktisk hälsa osv.  

I Pensionsåldersutredningen är det dessutom snarare arbetsförmågan än hälsan bland äldre som är i fokus, och det är ett om möjligt ett ännu mer komplicerat begrepp som är svårt att mäta. I Arbetsförmågeutredningens betänkande ”Gränslandet mellan sjukdom och arbete” (SOU 2009:89) klargörs att arbetsförmågan beror på hur en sjukdom sätter ned funktions- och aktivitetsförmågan. Arbetsförmågan beror således av hur en viss person kan utföra specifika arbetsuppgifter i en viss bestämd miljö. Arbetsförmågan är en relation mellan den enskildes förutsättningar och arbetet, dvs. situationsberoende.

Vad som uppfattas som arbetsoförmåga styrs dessutom i hög grad av försäkringsreglernas utformning och tillämpning. Mellan 1970 och 2005 nästan trefaldigades andelen svenskar som lämnade arbetslivet på grund av arbetsoförmåga till följd av sjukdom. Det är få som tror att detta speglar en allvarlig försämring av hälsoläget.

I brist på indikationer hur arbetsförmågan utvecklas bland äldre får man använda hälsodata. Utredningen har i kapitel 9 i delbetänkandet sammanfattat underlagsrapporterna om och experternas bedömningar av de äldres hälsomässiga förutsättningar att arbeta längre.

Det finns flera olika kompletterande mått på befolkningens hälsa. Alla visar på att äldres hälsa förbättras år från år. De stora ökningarna av den förväntade medellivslängden, också beräknat vid 50 eller 65 års ålder, anses vara en robust indikator på bättre hälsa.

Utvärderingar pekar på att självrapporterad hälsa är en överraskande bra mätare av hälsotillståndet. SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) visar att nya generationer av äldre blir allt friskare. Den självskattade hälsan har förbättrats mest för lågutbildade. Antalet s.k. hälsoår har ökat med 0,5-1 år.

Sjukligheten mäts bl.a. med förekomsten av allvarliga sjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar osv. Även om risken att drabbas av allvarlig sjukdom eller att dö stiger med åldern, är de relativa riskerna ganska små fram till åtminstone 70-årsåldern. För flera svåra sjukdomar, som hjärtinfarkter, har riskerna gått ned under senare årtionden, särskilt för män.

Underlaget om den kognitiva utvecklingen bland äldre är mindre omfattande. Vissa kognitiva förmågor avtar med åldern, andra behålls eller till och med förbättras när man blir äldre. Minnet håller sig bra över tiden och det inte påverkas så mycket av ålder som många befarar. Det episodiska minnet är det som fortast drabbas vid högre åldrar men det håller sig relativt intakt till 65–70-årsåldern. Äldre personer har inte svårare att lära nya saker men det tar i allmänhet lite längre tid.

Nya årskullar äldre får bättre resultat på kognitiva tester än tidigare födelsekohorter. Det kan bero på ökad utbildning, förbättrade levnadsförhållanden, ökad intellektuell stimulans genom ett växande informationsflöde osv.

Experter konstaterar att visserligen finns det skillnader mellan yngre och äldre arbetstagare, men fördelar och nackdelar är ganska jämt fördelade mellan de två grupperna. Skillnaderna mellan individer ökar dock med åldern och individuella skillnader är generellt sett större än skillnaderna mellan grupper.

Sammantaget drar utredningen slutsatsen att alltfler äldre har goda hälsomässiga förutsättningar för ett längre arbetsliv även om de individuella variationerna är stora. Sextiofem års ålder är ingen skiljelinje som markerar gränsen mellan hälsa och ohälsa. Den tidpunkt när ålder kan användas som en rimlig indikator på arbetsförmåga har skjutits upp till åtminstone över 70 år.

BONUSMATERIAL

Det är en paradox att samtidigt som äldre blir allt friskare och lever längre så har den ålder man lämnar arbetslivet sjunkit även om man kan se en svag uppgång under senare år. Följande två bilder säger mer än tusen ord i ett betänkande. Den första visar kvoten mellan den faktiska utträdesåldern och den förväntade livslängden. Trots en viss uppgång i utträdesåldern faller kvoten eftersom medellivslängden ökar snabbare.

                                      Källa: Beräkningar av Hans Olsson, Pensionsmyndigheten

Den andra bilden visar andelen äldre som uppger god självskattad hälsa i SCB:s ULF-undersökningar. Andelen i åldern 55-74 år med god eller mycket god hälsa har ökat från 57 procent 1980 till 64 procent, förbättringen är tydligast för män.

                            Andel personer med god självskattad hälsa

                                   Källa: Mårten Lagergren, Presentationsbilder (se länk till höger)

                          Kvoten mellan utträdesålder och livslängd

KAP 8 MEDELLIVSLÄNGDENS UTVECKLING

Medellivslängdens uppgång har sedan början av 1900-talet varit betydande. I början av 1900-talet hade kvinnor och  män en medellivslängd på 54 respektive 51 år och år 2010 hade medellivslängden ökat till 83,5 respektive 79,5 år. Medellivslängden är en central parameter i det nya pensionssystemet. Den bestämmer i hög grad hur länge vi behöver arbeta för att få en tillräcklig pension. I kapitel åtta ges en översikt över utvecklingen av medellivslängden, särskilt efter pensionsreformen, och hur väl befolkningsprognoserna har lyckats fånga förändringarna. Därtill ges också en kort beskrivning av de ökande sociala skillnaderna i dödlighet och vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom utvecklingen.

De senaste tio åren har medellivslängden i Sverige ökat med två år. Enligt den senaste prognosen räknar SCB med att medellivslängden kommer att öka markant för såväl män som kvinnor framöver. Det betyder med dagens pensionsbeteende att vi lever ungefär en fjärdedel av livet som pensionärer. Skulle pensionsbeteendet vara oförändrat kommer vi att om åttio år leva en tredjedel av livet som pensionärer. Av betydelse för hur medellivslängden i framtiden kommer att utvecklas är huruvida dödsrisker på grund av övervikt, rökning, alkoholkonsumtion, stress och miljöproblem kommer att öka, och i så fall till den grad att de kommer att väga mer eller mindre än exempelvis sjunkande dödsrisker på grund av nya vaccin och effektiv behandling av olika allvarliga och kroniska sjukdomar.

Frågan om sociala skillnader i dödlighet är central för frågan om längre arbetsliv, ökad pensionsålder och mer flexibelt pensionsuttag. Ökande skillnader i dödlighet mellan olika grupper kan minska omfördelningen i pensionssystemet. Pensionen beräknas genom ett delningstal som beräknas utifrån förväntad återstående medellivslängd mätt på hela befolkningen. Om medellivslängden förlängs olika mycket för olika grupper får de med lägre ökningstakt lägre pensioner därför att de med högre ökningstakt påverkar genomsnittet mer. Många har en pensionsålder på 65 år därför att de blivit utslagna från arbetsmarknaden tidigare, de kan inte förlänga sitt arbetsliv.

Det finns dock andra inslag i pensionssystemet som verkar omfördelande. I takt med att en allt större andel personer betalar avgifter på inkomster över intjänandetaket (motsvarar 15 miljarder kronor) förstärks pensionssystemets omfördelande effekt. Garantipension och bostadstillägg har en starkt utjämnande funktion genom att kompensera personer som har haft låga inkomster. Om i framtiden såväl lön- och inkomstskillnader som livslängdsskillnader mellan könen minskar kommer också dagens omfördelning från ”rika män” till ”fattiga kvinnor” att förändras.

Det finns relativt bred enighet om att de relativa skillnaderna i dödlighet mellan olika grupper har ökat sedan 1970-talet. Trenden i ojämlikhet ser man genom att beräkna skillnader i förväntad livslängd för olika utbildningsgrupper i befolkningen över tid. En invändning som kan göras mot detta sätt att mäta skillnader är att utbildningsgruppers sammansättning har förändrats mycket sett över tid. Högutbildade är t.ex. en mycket större grupp idag jämfört med för ett par decennier sedan. Gruppen lågutbildade är på samma sätt en mycket mindre grupp idag. Det råder inte konsensus kring orsakerna bakom skillnader i dödlighet mellan sociala grupper. Det är svårt att jämföra tidigare grupper högutbildade som var i flera avseenden positivt selekterad grupp med dagens högutbildade. Samma gäller för dagens i flera avseenden negativt selekterade grupp lågutbildade. Livsstilsfaktorer har enligt några studier ett visst förklaringsvärde, t.ex. rökning har i några studier visats ha förklaringsvärde.

BONUSMATERIAL

I analysbetänkandet aviserar utredningen att i det fortsatta arbetet uppdra till experter att undersöka hur skillnader i medellivslängd och andra förändringar kan påverka det allmänna pensionssystemets omfördelande egenskaper. Arbetet har påbörjats och här redovisas som bonusmaterial några preliminära resultat av analyser som genomförts av Joakim Hussénius på Socialdepartementet.

En analys av antalet döda i Sverige i olika åldrar mätt vid tre olika år, 1950, 1980 och 2011 visar en allt högre livslängd och en allt jämnare fördelning av livslängden. En analys av antalet döda i olika åldrar uppdelat på utbildning visar stora sammansättningsförändringar av olika utbildningsnivåer mellan 1991 och 2011. Beräkningarna avser personer upp till 74 års ålder, som tidigare var den högsta ålder för vilken SCB kodade utbildningsnivå.

Spridningen i livslängd har minskat dramatiskt och Sverige har en av de lägsta spridningarna av alla länder. Ett spridningsmått är kvoten mellan livslängden för de 90 % med längst liv och de 10 % med kortaste liv. Beräkningar för perioden 1751-2010 visar att denna kvot har minskat mycket kraftigt framför allt sedan början av 1990-talet.

Ett annat sätt att mäta spridningen av livslängd är att beräkna en ginikoefficient, ett värde mellan 0 och 1, där 0 innebär att alla personer lever exakt lika länge och 1 innebär att ”en person tar hand om alla levnadsår”. Den svenska spridningen av livslängd mätt på detta sätt är i dag 0,08. Även ginikoefficienten visar att Sverige aldrig tidigare haft så jämn livslängdsfördelning som i dag.

Olika spridningsmått visar således kraftigt minskade klyftor i livslängd. När allt färre dör i förtid och fler blir äldre kan det innebära att pensionssystemets omfördelande egenskaper förstärks. Jämförelse mellan utbildningsgrupper visar å andra sidan ökande klyftor i livslängd. De fortsatta analyserna får visa om detta bl.a. kan bero på de stora förändringar som skett i sammansättning av utbildning i befolkningen.

Ginikoefficienter beräknade enligt metod från Max Planck Institute for Demographic research, Technical Report Spreadsheet for calculation of life-table dispersion measures, Shkolnikov V.M. , Andreev, E. M, 2010.

Se även "Length of life inequality around the globe“, Jeroen Smits & Christiaan Monden, Social Science and Medicine, Vol. 68(6), 2009, 1114-23.

KAP 7 ERFARENHETER FRÅN ANDRA LÄNDER

En fråga vi ofta får vid intervjuer och presentationer är: Vad kan Sverige lära av andra länder om att höja pensionsåldern och förlänga arbetslivet. Det korta svaret blir ofta, Sverige ligger före många andra länder eftersom vi för länge sedan infört bl.a. flexibel pensionsålder och vi har en av de högsta sysselsättningsgraderna bland äldre i jämförbara länder. Samtidigt är det värdefullt att studera hur andra länder tekniskt genomför regeländringar där pensionsåldern anpassas till att vi lever längre.

Ole Settergren på Pensionsmyndigheten har på utredningens uppdrag skrivit en underlagsrapport, som ligger till grund för kapitel 7 i delbetänkandet (se länk till höger). Några huvudslutsatser är följande:

·         Från 1949 till 1993 sänktes den genomsnittliga formella pensionsåldern i OECD-länderna för män från 64,3 till 62,5 år, för kvinnorna från 62,9 till 60,9 år.

·         Nu höjs pensionsåldern i de flesta OECD-länder. Om man tar hänsyn till beslutade höjningar kommer pensionsåldern i genomsnitt att hamna på 1950 års nivå igen mellan 2020 och 2030.

·         USA var först med beslutet att vända trenden 1983, men infasningen pågår länge till 2026.

·         Tyskland beslutade 2007 att stegvis höja pensionsåldern från 65 till 67 år fram till 2027.

·         I Storbritannien, Danmark, Frankrike, Italien m.fl. länder genomförs eller planeras liknande höjningar.

·         I Grekland är den formella pensionsåldern 65 år men man kan gå med full pension redan efter 37 års intjänande av pensionsrätt. Många går därför i pension i åldern 55-60 år. Nya regler införs som innebär att pensionen kan tas ut tidigast från 60 år.

Bonusmaterial

I Spanien, som alltmer står i Eurokrisens centrum, genomfördes en pensionsreform hastigt 2011 för att förbättra systemets finansiella stabilitet men också för att öka täckningsgraden. Spaniens allmänna pensioner består dels av garantipensioner, dels av ett avgiftsfinansierat men förmånsbestämt pensionssystem utan fondering. Under 2010 hamnade de offentliga finanserna i akut kris och både pensioner och offentliga löner frystes nominellt. Genom den galopperande arbetslösheten faller hastigt antalet som betalar till pensionerna samtidigt som utgifterna ökar och pensionssystemet visar ständiga underskott. Pensionsreformen genomförs stegvis från 2013 och innebär justerade parametrar i systemet, bl.a. höjd pensionsålder till 65 år för dem med 38,5 års intjänande och 67 år för dem med 37 års intjänande. Vid tidigare pensionsuttag minskas pensionen med mellan 6,5 och 7,5 % årligen. Fördelarna att arbeta längre höjs också, fortsatt arbete efter 37 års intjänande belönas med 4 % högre pension.

I en kritisk rapport jämför forskaren Carlos Vidal-Meliá den svenska pensionsreformen med den spanska. Han konstaterar att den svenska reformen fortfarande är en benchmark genom transparensen med bl.a. årlig aktuarisk redovisning, ”tänkta” (notional) individuella konton, automatiska balanseringar och riktad information till medborgarna. Den spanska reformen ger i bästa fall en viss förbättring i den finansiella stabiliteten, men har inte till någon del förbättrat systemegenskaperna, menar Carlos Vidal-Meliá. ”The reform was a wasted opportunity given that Spain has not taken advantage of the lessons learned in Sweden.”

Carlos Vidal-Meliá: The 2011 reform of the public pension system in Spain: The official view and an assessment from the perspective of the Swedish system (kommer på engelska)