ARBETAR ÄLDRE LÄNGRE AV EKONOMISKA SKÄL

Ett centralt mål för välfärdspolitiken är att pensionerna ska vara tillräckliga (”adequate”). Pensioner som är otillräckliga är inte uthålliga utan kommer efterhand att skapa ett politiskt tryck på kompenserande reformer. Vad som är en tillräcklig pension är svårt att definiera och beror bl.a. på medborgarnas varierande preferenser och politiska ambitioner. Man brukar tala om att pensionerna ska säkerställa att äldre inte riskerar fattigdom eller behov av socialbidrag och att de äldre kan behålla en rimlig del av sin levnadsstandard, utan att det sker på bekostnad av kommande generationer. Pensionärerna anses klara sig på lägre inkomster för att de inte behöver spara till pensionen, arbetsrelaterade utgifter försvinner, försörjningsbördan är lägre och de flesta har betalat av stora delar av sina skulder. Ofta mäts tillräcklighet i kompensationsgraden av allmänna och avtalade pensioner. Ett mer relevant mått är ersättningsgraden som visar hur stor andel av den disponibla inkomsten som man får behålla efter pensioneringen.

Det finns gott om vittnesbörd om att äldre i många länder arbetar längre för att få en tillräcklig pension. I Tyskland är det numera vanligare att personer med låga pensioner arbetar längre, vilket framgår av blogginlägget ”Den fjärde pelaren” den 2 november 2011. Särskilt för tyska män ökar sannolikheten att fortsätta att arbeta om pensionsinkomsterna är låga. I USA tvingas allt fler äldre fortsätta arbeta ganska länge för att pensionerna inte räcker till en dräglig försörjning.

Även i Sverige arbetar de äldre allt oftare längre. Både andelen sysselsatta och medelarbetstiden har som tidigare visats ökat de senaste åren. En viktig fråga är givetvis om man fortsätter att arbeta för att pensionen inte räcker. Anders Klevmarken (se länk under Läsvärt) har dock visat att det främst är välutbildade män och egenföretagare som fortsätter att arbeta. Personer med högre inkomster arbetar oftare vidare, ett basbelopp högre inkomst minskar sannolikheten att sluta förvärvsarbeta med ca 6 procent. Å andra sidan, när Klevmarken använder SHARE-data finner han att det är personer som har det svårast att få ekonomin att gå ihop som har den klart största förvärvsfrekvensen efter 65 års ålder. Det pekar på att det också i Sverige finns en grupp av personer som behöver fortsätta arbeta efter 65 för att få hushållsekonomin att gå ihop. Resultaten är med andra ord inte entydiga.

Rapporten ”Efter 65 – inte bara pension” som presenterades i veckan (se länk under Läsvärt) kastar nytt ljus på denna fråga. Sara Örnhall Ljungh och Magnus Sjöström på Socialdepartementet har undersökt de äldres ekonomiska situation. De visar bl.a. att nyblivna pensionärer som är 66 år i genomsnitt har disponibla inkomster som motsvarar 96 % av inkomsterna de hade i åldern 61-63 år men spridningen är stor. För de som förvärvsarbetade i denna ålder blev inkomsterna efter pension 92 %. De relativa inkomsterna efter pensionering har varit ganska oförändrade sedan 2004.

En förklaring till den mycket höga ekonomiska standarden efter 65 är just att allt fler äldre fortsätter att arbeta. Enligt rapporten har andelen 66-åringar med löneinkomst ökat från 19 till 36 % mellan 1997 och 2009. Arbetsinkomsterna utgör dock endast en mindre del av inkomsterna, ca 5 % för alla 65+ och 19 % för 66-åringarna.

Detta tyder på att ersättningsgraden även frånräknat arbetsinkomster i genomsnitt ligger nära 90 %. Om man tänker på att pensionärer ofta kan minska sina utgifter, kan dra fördel av olika pensionärsrabatter m.m. är det inte uteslutet att den ekonomiska standarden direkt efter pension för de flesta ligger nära standarden några år före pensionen, eller faktiskt är högre. Dessa resultat pekar knappast på att äldre i Sverige i dag skulle behöva arbeta för att få en tillräcklig standard.

Frågan blir då om andelen äldre med låga inkomster har ökat. Sverige utmärker sig ofta i internationella jämförelser med att ha en låg andel äldre som faller under olika mått på fattigdom. I OECD:s rapport ”Pension at a Glance 2011” visas att andelen ”fattiga” äldre (med inkomster under 50 % av medianinkomsten) är 10,6 % i genomsnitt i OECD, mot bara 6,2 % i Sverige. I de flesta länder är ”fattigdomen” betydligt högre bland pensionärer än bland alla i befolkningen, med undantag för i länder som bl.a. Tyskland, Kanada och Sverige.

(Vänsterklicka för större bild)

Pensionsmyndighetens beräkningar i Socialdepartementets rapport visar att pensionerna under 2000-talet utvecklats särskilt gynnsamt för personer med garantipension. Man har beräknat ålderspension efter skatt för typfall med ogifta pensionärer med olika nivå på inkomstpensionen. Beräkningarna visar att personer utan inkomstgrundad pension har fått de största förbättringarna sedan det nya pensionssystemet infördes, den reala pensionen efter skatt har ökat med ca 21 %.

Andelen ”fattiga” över 65 år, med inkomster under 60 % av medianinkomsten, har ökat sedan mitten av 2000-talet enligt SCB:s beräkningar i Socialdepartementets rapport. De äldre har visserligen i genomsnitt fått en ökad standard, men inte i samma takt som de yngre i befolkningen. Den s.k. relativa fattigdomen för äldre ökade när ökade reallöner och jobbskatteavdrag höjde de disponibla inkomsterna för yngre mer än inkomsterna för äldre. De senaste åren minskar andelen ”fattiga”.

Ett annat sätt att försöka mäta ekonomisk sårbarhet görs i ULF-undersökningarna. SCB har sedan början av 1980-talet frågat hushåll om de har svårt att klara löpande utgifter. Mätningarna visar att äldre i betydligt lägre grad svarade att de har svårt att klara sig än genomsnittet för alla svarande. Andelen som uppger svårigheter ökade för både äldre och samtliga i befolkningen under 1990-talskrisen, men har sedan gått ner igen.

Andel äldre som har svårt att klara löpande utgifter

Aktuell forskning, Socialdepartementets rapport m.fl. underlag tyder sammantaget på att den ökande andelen äldre som arbetar i Sverige än så länge inte kan förklaras av otillräckliga pensioner. Den ekonomiska standarden de närmaste åren efter pensioneringen är i genomsnitt mycket hög och den ekonomiska grundtryggheten relativt generös. Det finns ingen systematiskt trend att fler äldre lever med låga inkomster eller uppger ekonomiska problem. Det är relativt sett mycket ovanligt att äldre erhåller socialbidrag. Äldre är mer förmögna än yngre, de har den högsta nettoförmögenheten, visar rapporten.

"USE IT OR LOOSE IT"

Politiker, arbetsmarknadens parter och medborgare i allmänhet har länge i stort varit överens om att pensioneringen ökar välfärden. Så var det säkert för hundra år sedan när den allmänna pensionen infördes i Sverige. Arbetare som då hade turen att bli gamla var normalt utslitna och orkeslösa och kunde inte försörja sig. De blev alltför ofta fattighjon och fick avsluta sina liv utan värdighet. Den första ålderspensionen var i princip en sjukpension, den som hade nått den aktningsvärda åldern 67 år kunde antas vara orkeslös. Pensionen ökade välfärden, den gav en försörjning och gjorde äldre mindre beroende av sina barn och andra anhöriga. Övertygelsen om pensionernas goda effekter har inneburit att vi använt en betydande del av det ökade ekonomiska välståndet sedan dess till att förkorta arbetslivet.

Så övertygade har man varit att forskning för att utvärdera pensionernas välfärdseffekter knappast har genomförts. Först under de senaste årtiondena har forskarna börjat bygga upp innehållsrika databaser där äldres hälsa, ekonomi m.m. följs för individer över många år. Det började i USA med ”Health and Retirement Study HRS”, som sedan följts av liknande undersökningar i bl.a. Europa (”SHARE”).

Nu börjar allt flera ställa sig frågan, är välfärdsvinsterna lika entydigt positiva i dag när de flesta runt 65 år är friska, välutbildade och kan väntas leva kanske 20 år till. Hur påverkas hälsan, ekonomin, sociala aktiviteter, livskvaliteten osv. av att sluta arbeta och hur påverkar pensionsreglerna behovet av vård och omsorg.

En central fråga är givetvis hur människors kognitiva förmågor påverkas av att sluta att arbeta. Det finns en vetenskaplig konsensus om att flera kognitiva förmågor reduceras med åldern. Särskilt påverkas det s.k. episodiska minnet, dvs. förmågan att minnas gångna händelser som man medverkat i. Nedgången varierar kraftigt mellan olika personer, för somliga försämras minnesförmågan tidigt, andra drabbas av Alzheimers sjukdom, några behåller kognitiv vitalitet mycket högt upp i åldrarna. Det mesta tyder på att mycket styrs av vårt genetiska arv. Forskningen pekar dock på att faktorer som utbildning, typ av yrke, livsstil m.m. påverkar nedgången. Både den enskildes och samhällets val kan med andra ord påverka utvecklingen för de äldre. De kognitiva förmågorna är en del av landets humankapital, vårdas detta kapital bland äldre kan det bidra både till tillväxten och till att reducera behovet av vård och omsorg. Regler och normer för pensionering har således vidsträckta effekter på välfärden och ekonomin.

Övergången till pension medför ofta stora förändringar i livsstil, fysiskt aktivitet, sociala kontakter m.m. Arbetet innebär för många höga krav i många avseenden, inte minst intellektuella ansträngningar. Både fysisk och social aktivitet i jobbet kan bidra till att de kognitiva förmågor stimuleras. Förlusten av dessa stimulanser i arbetet efter pensioneringen, som inte kompenseras på annat sätt, kan bidra till en snabbare nedgång i kognitiva förmågor.

Studien ”Mental Retirement” (se blogginlägg den 16 september 2011) pekade på att de äldres mentala förmåga är lägre i länder där man pensionerar sig tidigare. Frågan är om det också finns samband på individuell nivå, dvs. hur påverkas kognitiva förmågor av pensionering. I en ny studie från forskaren Eric Bonsang och kollegor har man försökt mäta pensioneringens kausala effekter genom att använda data i HRS för 1998-2008 och i SHARE för 14 Europeiska länder i de två första undersökningsetapperna 2004 och 2006. Forskarna använder bl.a. samma mått på kognitiv förmåga som i ”Mental Retirement”, dvs. förmågan att minnas 10 ord omedelbart och efter en stund. Information om pensionsstatus och tid med pension erhölls från enkätfrågor. Skillnader i olika länders pensionsbeteende används för att mäta effekten. Man använder sofistikerade ekonometriska metoder för att kontrollera för bl.a. sammansättningseffekter och endogenitet. Resultaten pekar på att pensionering har en stark och signifikant negativ effekt på den kognitiva förmågan, en nedgång av förmågan med närmare 10 %. Detta stämmer enligt de holländska forskarna överens med vad man funnit i tidigare studier.

Bonsang och kollegor konstaterar att resultaten stöder ”obrukshypotesen”, dvs. en minskning av aktiviteter bidrar efterhand till förtvinade kognitiva förmågor, medan stimulerande aktiviteter bidrar till att öka förmågorna (”use it or loose it”). De påminner dock att mer forskning behövs för att bättre säkerställa den relativa betydelsen ett fortsatt arbete.

De framhåller slutligen att bristande kognitiva förmågor är en stor och växande faktor bakom de ökade kostnaderna för vård och omsorg av äldre: ”…promoting labor force participation at an older age may not only insure the sustainability of social security systems but may also create positive health externalities that may in turn affect expenditures on long-term care”.

Det finns numera flera andra studier som med olika populationer, data och metoder kommer till liknande slutsatser. Den engelska forskaren Beverly A Roberts och kollegor har exempelvis undersökt om pensionering påverkar resultaten på kognitiva tester, när man kontrollerar för dessa förmågor före pensioneringen och andra faktorer som hälsa, livsstil, typ av arbete m.m. De använder den s.k. Whitehall II databasen där man över tiden samlar in data om tjänstemän i Londons förvaltning. Flera olika standardmetoder används för att mäta kognitiv förmåga, bl.a. minnestest och olika test av språkförmåga, före och efter pensioneringen. Resultaten visar att testpoängen ökade mellan de två mättidpunkterna, dvs. den kognitiva förmågan steg trots att tjänstemännen blev äldre. För personer som pensioneras var dock ökningen mer blygsam.

Det är antagligen tidigt att dra säkra slutsatser, som också kan överföras mellan olika länder. Den är också svårt att särskilja effekten av ett aktivt arbetsliv från ett aktivt liv efter pensioneringen. Den kognitiva vitaliteten kan sannolikt behållas även genom andra aktiviteter som studier, politiskt och ideellt engagemang, sociala aktiviteter inkl. med barnbarn m.m. Boo Johansson, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, arbetar på utredningens uppdrag med en översikt av kunskaperna om hur åldrandet påverkar de kognitiva förmågorna, och om nedgången i förmågor i dag kommer senare i livet, dvs. att äldre inte bara får flera friska år, utan också fler smarta år.

Eric Bonsang, Stephane Adam, Sergio Perelman, Netspar: Does Retirement Affect Cognitive Functioning?

Beverly A Roberts et al,  University College London: Does retirement influence cognitive performance? The Whitehall II Study.